I Languedoc ligger otroliga Abbaye de Valmagne, ett av södra Frankrikes mest fascinerande kloster. Vi brukar besöka varje år och här känns det som om tiden har stannat. När man kliver in genom den mäktiga porten möts man av en stillhet som bara riktigt gamla platser kan bära på. Jag älskar denna plats.
Klostret grundades redan år 1139 och blev med tiden ett av de rikaste cisterciensklostren i södra Frankrike. Under medeltiden levde här hundratals munkar som odlade jorden, bad sina dagliga böner och utvecklade vinodlingen som fortfarande präglar området.
Jag älskar kontrasten mellan den otroliga arkitekturen inne i klostret och de prunkande trädgårdarna utanför. Här odlas fortfarande örter, grönsaker och blommor precis som under klostrets storhetstid och vinfälten utanför frodas. Försöker föreställa mig munkarna som vandrade genom korsgångarna för nästan 900 år sedan.
Abbaye de Valmagne grundades som sagt år 1139 av de mäktiga herrarna av Cabrières, som bjöd in benediktinermunkar att slå sig ner på platsen. Bara tjugo år senare anslöt sig klostret till cisterciensorden, den reformrörelse som ville återvända till ett enklare och mer arbetsamt klosterliv. Munkarna levde efter mottot ora et labora – ”be och arbeta” – och blev skickliga jordbrukare, ingenjörer och vinodlare.
Läget var ingen slump har jag läst. Här fanns bördig jord, gott om vatten och ett gynnsamt klimat mellan Medelhavet och de kalkrika kullarna i Languedoc. Munkarna anlade dammar, bevattningssystem och vingårdar som gjorde klostret självförsörjande och mycket välmående. Under 1200-talet växte Valmagne till ett av de rikaste och mest inflytelserika cisterciensklostren i södra Frankrike. Som mest tros närmare 300 munkar ha levt här.
Den första kyrkan byggdes i romansk stil, men när klostret blomstrade blev den för liten. År 1257 påbörjades därför den magnifika gotiska kyrkan som fortfarande står kvar. Med höga valv, ljus interiör och imponerande höjd påminner den nästan mer om en katedral än en klosterkyrka. Det är en otrolig känsla att vandra här igenom.
Men storhetstiden blev såklart inte bestående. Hundraårskriget, pestutbrott och senare religionskrig slog hårt mot klostret. Den mörkaste händelsen inträffade 1575, då den dåvarande abboten Vincent Concomblet de Saint-Séverin anslöt sig till de reformerta styrkorna och ledde ett angrepp mot sitt eget kloster. Flera munkar dödades, byggnaderna plundrades och Valmagne låg sedan övergivet i omkring fyrtio år. Fy tusan.
För er som ej vet – Jag har själv googlat. De reformerta styrkorna var de protestantiska grupper som deltog i de franska religionskrigen under 1500-talet.
Religionskrigen (1562–1598) utkämpades mellan:
-Katoliker, som ville bevara den katolska kyrkans makt.
-Reformerta protestanter, som inspirerades av bland andra Jean Calvin och ville reformera kyrkan.
Under 1600-talet återvände munkarna och med stöd av kardinal Pierre de Bonzi restaurerades klostret. Men när den franska revolutionen bröt ut var ekonomin väldigt svag. År 1791 flydde de sista fem munkarna till Spanien och klostret blev statlig egendom.
Men då fick klostret en oväntad vändning. En vinodlare från Villeveyrac köpte egendomen och förvandlade den enorma klosterkyrkan till vinkällare. De gigantiska ekfaten, en del med en kapacitet på över 40 000 liter, står fortfarande kvar inne i kyrkorummet.
Sedan 1838 har klostret ägts av samma familj, som steg för steg restaurerat byggnaderna och samtidigt fortsatt den flera hundra år gamla vintraditionen. Idag är vingårdarna ekologiskt certifierade, de medeltida trädgårdarna har återskapats och besökare kan fortfarande uppleva den unika kombinationen av klosterhistoria, arkitektur och vinodling.
Jag tycker det mest fascinerande är att Valmagne bär på tre olika historier samtidigt, munkarnas historia, vinets historia och den franska revolutionens historia.
Sådär ja, då har vi lärt oss lite om den franska historian idag. Alltid intressant! Borde blivit historievetare istället för bloggare…
Fast bloggare och historiker är ju dock en förträfflig kombination. Lägg till resejournalist också på mitt cv så blir det perfekt.
