Jag fick ett DM av en tjej på Instagram häromdagen. Hon skrev att hon blev chockad när hon läste att jag snart fyller 48 år. Hon hade trott att jag var runt 38. Det gjorde mig nyfiken, så jag frågade mina följare i en story hur gamla de trodde att jag var.
Många visste såklart redan min ålder. Jag har ju bloggat i sjutton år och det är ingen hemlighet att jag åldras och har vuxna barn. Men jag blev faktiskt överraskad över hur många nyare följare som trodde att jag var under 40.
Jag har aldrig haft åldersnoja. Aldrig. Kanske beror det på att jag blev gravid som nittonåring? Det känns lite som att jag hunnit med så mycket redan.
Visst kan det kännas sorgligt att inse att man inte har hur många år som helst kvar att vara stark och frisk nog för alla de där äventyren man drömmer om. Men att mitt utseende förändras med åren bryr jag mig inte inte så mycket om. Jag tycker att det är vackert med kvinnor som äger sin ålder och sträcker på sig när de är 50, 60 eller 70. Visst är det så?
Varför skulle jag vilja se ut som 25 när jag snart är 48?
Samtidigt funderar jag ibland på om det är ett privilegium att kunna känna så. Jag lever i en trygg relation och är inte ute i dejtingvärlden. Kanske hade jag tänkt annorlunda om jag varit singel, med tanke på hur komplicerad dejting verkar vara 2026…
Hur som helst var det intressant att så många uppfattade mig som yngre. Och det fick mig att fundera över ålder, yta, hälsa, livsstil och välmående. Det är inte helt enkla frågor att förhålla sig till som kvinna i medelåldern, kanske särskilt inte när man arbetar i en bransch där utseendet ständigt granskas och kommenteras.
Det här är mitt sätt att se på det. Om det kan inspirera någon till positiva val blir jag glad. Men det är också viktigt att komma ihåg att vi är olika. Det som ger mig trygghet, energi och balans kan upplevas som press och stress för någon annan.
Så vad ska egentligen komma först? Den starka kroppen på gymmet? Medvetna kostval, protein och telefonens recovery points? Ansiktsbehandlingar och LED-masker för slätare hy?
Eller ett lugnt nervsystem? Återhämtning i bastun och naturen? Sömn, skratt och trygga relationer?
Ett hållbart liv består av så många olika delar. Och ibland kan själva strävan efter att göra ”allt rätt” bli det mest stressande av allt. Jag tror inte på snabba lösningar. Men jag tror på de små vardagliga valen. Ett steg i taget kan göra enorm skillnad över tid, både för den fysiska och den mentala hälsan.
Mitt stora intresse för hälsa tog en helt ny riktning när jag gick in i förklimakteriet. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag ville inte leva längre. Allt kändes meningslöst och mitt självförakt växte till något som blev ohanterbart. Mina anhöriga blev oroliga och vädjade att jag skulle söka vård och få hormonbehandling.
Innan dess hade jag försökt med allt jag kunde för att hålla näsan ovanför vattenytan: antiinflammatorisk kost, ren mat, träning, prioriterad sömn, mindre stress, bastu, vila och promenader.
Allt det där hjälpte till viss del. Men det var först när de goda vanorna kombinerades med hormonbehandling som jag verkligen började må bra igen.
Och jag vill må bra. Jag vill fortsätta vara nyfiken på livet, njuta av det som erbjuds, utvecklas och upptäcka nya saker. Jag är så tacksam över att få vara med, för jag vet ju att långt ifrån alla får den möjligheten. Det försöker jag bära med mig hela tiden med både ödmjukhet och tacksamhet.
Och så var det ytan då…
Jag vill inte döma hur andra väljer att göra med sina kroppar. Det är inte min sak. Men när det gäller mig själv vill jag vara öppen med att jag inte gör några ingrepp. Jag har varken botox eller fillers. Hur jag känner om tio år vet jag inte. Men just nu känns det här rätt för mig.
Jag vill gärna vara en influencer som inspirerar till ett mer naturligt förhållningssätt till åldrande. Jag tror att mycket av det vi stoppar i oss och hur vi lever påverkar både vår insida och utsida.
För att må bra och hjälpa kroppen på traven gör jag bland annat lymfrörelser varje morgon, har en bra hudvårdsrutin, torrborstar kroppen, använder LED-mask med rött ljus, bastar ofta, promenerar långt varje dag, badar kallt, dricker mycket vatten och prioriterar sömnen. Jag går också på reformerpilates ett par gånger i veckan och styrketränar med vikter en gång i veckan.
Och om jag ska avsluta med en enda tanke så är det den här:
Jag tror inte att mängden gympass eller antalet gröna smoothies kan skapa verklig lycka om inte acceptans, empati och självkärlek får ta störst plats först. Goda vanor är fantastiska. Ofta leder en bra vana till en annan. Men jag tror att de blir hållbara först när nervsystemet får vara i balans. Det goda livet ser inte likadant ut för oss alla.
Och i slutändan är det upp till var och en att finna det som funkar för en och som skänker mest välmående.
Hur ser ni på ålder, yta, hälsa, livsstil och välmående?
Nyfiken på era tankar i detta ämne.
Stor kram K
Så fint och nyanserat skrivet. Jag tror också att det viktigaste är hur vi mår på insidan. Träning, bra mat och hudvård kan vara fantastiska verktyg, men de kan aldrig ersätta ett lugnt nervsystem, självkärlek och trygga relationer. Att åldras är ett privilegium, och jag önskar att fler vågade se det som något vackert istället för något som behöver bekämpas. Tack för att du bidrar till ett mer sunt och naturligt samtal om åldrande.
Att försöka känna tacksamhet över att allt i kroppen funkar är nog ett bra sätt att finna välmående i åldrandet. Att också ta hand om kroppen efter bästa förmåga och tänka snällt om den. Även tacksamhet över att fått livet och lägga märke till allt fint omkring sig; allt ifrån fina möten och ända ner till detaljnivå, en skogsstjärnas mitt.
Zooma ut från tankarna i skallen i kroppen och vara tacksam över att kunna vara chef över sin kropp om man inte är drabbad av sjukdom.
Skönt, det som många mognade människor beskriver, att man efter fler år bakom sig på köpet får helt andra synsätt och befriande insikter – en mognad i hur man ser på sig själv och på hur mycket mindre man också bryr sig om vad andra tänker om en. Man har lärt sig vad man mår bra av och väljer den vägen.
En del yrkesgrupper är ju otroligt mycket mer ”ansatta” än andra när det kommer till att bli utseendemässigt bedömda. Varje arbetspass/inlägg/insats fokus på det yttre och då också vara beredd på att bli bedömd. (Det måste ju verkligen spä på ”duger jag?” – frågan.)
Vi (mottagarna) som bedömer ska ju också vara medvetna om att så görs! Det kan vara nyttigt att tänka ett varv kring.
Själv kan jag bli sorgsen av att t ex möta ung tjej i kassan i skönhetsproduktaffären. I affären där det stinker utseendefixering. Sedan efter utanför – man passerar osäkra unga (formbara) som har det jobbigt. Det var det säkert för oss på 80/90talet också men kanske inte så som idag. Man riktigt känner det! Ser det.
Därför viktigt ämne att prata om. Bra att du tar upp!
Bra inlägg! Håller med om allt du tänker men relaterar också till hur jag tänkte om mig själv vid 48 och hur jag tänker nu vid 62. Försöker göra bra saker för min hälsa, gör inga behandlingar mer än hormonbehandling. Tyvärr tycker jag det har blivit jobbigt att åldras på ett sätt jag inte tyckte innan 60 ish. Innan tänkte jag inte så mycket på att jag fick lite rynkor etc. Nu däremot går det fort och jag har svårt att hänga med i processen. Så svårt att se mig själv i spegeln och inte känna mig så snygg som förr. Önskar att det blir som många verkar uppleva att ju äldre man blir, desto mer accepterar man förändringen. Hjälp! Jag känner mig fåfäng. Fast en sak är säker: mår mycket bättre mentalt nu och känner mig starkare.
Hej!
Själv är jag 65 snart 66, helt ofattbart och ändå så fantastiskt. Jag är med känner mig som högst 50, Har precis slutat jobba och wow vad härligt det känns. Ålder är bara en siffra, jag känner mig ung i själen, nyfiken på livet och möter framtiden med tacksamhet.
Precis som du skriver acceptans och självkärlek är viktigt att jobba med. Att känna sig nöjd med sig själv och sluta snegla på andra. Inspireras av andra är något annat.
Du är väldigt inspirerande på ett positivt sätt.
MVH Lotta💃
Åh kan du inte snälla göra ett inlägg om vilka lymfrörelser du gör? Vore så uppskattat! 🙏
Härligt inlägg! Jag älskar verkligen att se bossbrudar som är 45-plus som utstrålar inre styrka, trivsel och välmående samtidigt som de lever såsom de vill: troligtvis för att det är så jag önskar att bli. Tack för att du är en så bra ledstjärna för det!
Vet inte nu hur jag kommer att reagera på att åldras mer och vad som sker framåt men jag hoppas jag känner mig trygg och snygg i mig själv. När jag var liten konstaterade min pappa om en familjemedlem att ”hon kommer inte dö med skrattrynkor” och det fastnade hos mig redan då, finns det något finare att få leva ett liv som ger en skrattrynkor? Jag tror inte det.
Jag tror på att ungdomlighet lyser inifrån och ut, och inte tvärtom. Vi kan påverka den där glöden i våra ögon genom att ta hand om oss på bästa sätt, genom mat, dryck, motion och sömn, men också genom att fortsätta utveckla oss själva och vara nyfiken på livets alla faser, samt att inte glömma bort att ha roligt! Tänker på Dan Buettner som grundade The Blue Zones, där vardagsmotion, socialt umgänge och påta i trädgården är av stor vikt, vilket du Kristin verkar omfamna.
Jag tycker att vi idag är mer ungdomliga än tex på 80 och 90-talet. Mina föräldrar som är 76 respektive 77 år, känns yngre idag än när de var 40 år. Då klädde man sig på ett ”äldre” sätt. Idag flyter modet ihop mellan ungdom, medelålders och äldre. Det är mer accepterande att inte klä sig för sin ålder, vilket jag tycker är underbart. Jag skämdes jättemycket för mina föräldrar som tonåring. De var SÅ gamla, mossiga och omoderna. Har aldrig upplevt att mina barn skäms över mig på det sättet, även om de ibland tycker att man är lite pinsam, men de skrattar åt det istället. Man drar mer jämt idag, och har en mer öppen dialog.
Jag upplever dig Kristin som ungdomlig genom bl.a din klädstil, livsstil och tankar Det är härligt. Jag hoppas verkligen att du fortsätter att åldras naturligt, för vi behöver fler sådana förebilder. Alla får så klart göra som de vill med sitt utseende, men jag kan ändå inte låta bli att tycka att det är lite tragiskt med alla dessa skönhetsingrepp som görs. Det är nästan så att man pratar mer om vilka som INTE har gjort det. Snart har vi glömt bort hur ett naturligt åldrande ser ut.
Du er inspirerende! Takk
Så jävla sunt tänk i dagens samhälle.
Själv är jag snart 34 år och har andra utmaningar, med småbarnsår och personlig kris (?). Men! är stolt (och förvånad) över att jag inte bryr mig så mycket, om skönhets- och smalhetsen. Känns som att med barnen kom även en sundare syn på vad jag vill att mina barn ska få växa upp med och känna är viktigt. Och därför blev jag också ännu snällare mot mig själv.
Själv har jag en mamma som inte ens går och tränar utan full makeup, eller klagar på att hon inte hann borsta håret idag. Eller att hon inte är tillräckligt uppklädd för lekplatsen. Själv går man osminkaf, oborstad och ”nedklädd” och njuter. Och det gör mig matt. Det måste vara så jobbigt att bry sig hela tiden! Kan man inte bara få va?
Funderar mycket på hur jag kunde bli så annorlunda mot min mor. Och hoppas mina döttrar inte influeras av henne om några år.
Att röra på kroppen och äta för att kunna göra det är av största vikt. Pratar med barnen om att äta för att orka! Men är också orolig över hur det blir när de börjar skola och påverkas av kompisar.
Fint inlägg! Jag håller med dig, trots hälsosam livstil så hjälper det inte hela vägen i förklimakteriet, hormoner kan behövas. Tycker det är jättebra att du skriver det. Upplever på många bloggar att det skriver att de inte tar hormoner, som om det vore prestige i det..
Livstil och hälsa höjer inte våra östrogen nivåer.
Kram Malin