Jag fick ett DM av en tjej på Instagram häromdagen. Hon skrev att hon blev chockad när hon läste att jag snart fyller 48 år. Hon hade trott att jag var runt 38. Det gjorde mig nyfiken, så jag frågade mina följare i en story hur gamla de trodde att jag var.
Många visste såklart redan min ålder. Jag har ju bloggat i sjutton år och det är ingen hemlighet att jag åldras och har vuxna barn. Men jag blev faktiskt överraskad över hur många nyare följare som trodde att jag var under 40.
Jag har aldrig haft åldersnoja. Aldrig. Kanske beror det på att jag blev gravid som nittonåring? Det känns lite som att jag hunnit med så mycket redan.
Visst kan det kännas sorgligt att inse att man inte har hur många år som helst kvar att vara stark och frisk nog för alla de där äventyren man drömmer om. Men att mitt utseende förändras med åren bryr jag mig inte inte så mycket om. Jag tycker att det är vackert med kvinnor som äger sin ålder och sträcker på sig när de är 50, 60 eller 70. Visst är det så?
Varför skulle jag vilja se ut som 25 när jag snart är 48?
Samtidigt funderar jag ibland på om det är ett privilegium att kunna känna så. Jag lever i en trygg relation och är inte ute i dejtingvärlden. Kanske hade jag tänkt annorlunda om jag varit singel, med tanke på hur komplicerad dejting verkar vara 2026…
Hur som helst var det intressant att så många uppfattade mig som yngre. Och det fick mig att fundera över ålder, yta, hälsa, livsstil och välmående. Det är inte helt enkla frågor att förhålla sig till som kvinna i medelåldern, kanske särskilt inte när man arbetar i en bransch där utseendet ständigt granskas och kommenteras.
Det här är mitt sätt att se på det. Om det kan inspirera någon till positiva val blir jag glad. Men det är också viktigt att komma ihåg att vi är olika. Det som ger mig trygghet, energi och balans kan upplevas som press och stress för någon annan.
Så vad ska egentligen komma först? Den starka kroppen på gymmet? Medvetna kostval, protein och telefonens recovery points? Ansiktsbehandlingar och LED-masker för slätare hy?
Eller ett lugnt nervsystem? Återhämtning i bastun och naturen? Sömn, skratt och trygga relationer?
Ett hållbart liv består av så många olika delar. Och ibland kan själva strävan efter att göra ”allt rätt” bli det mest stressande av allt. Jag tror inte på snabba lösningar. Men jag tror på de små vardagliga valen. Ett steg i taget kan göra enorm skillnad över tid, både för den fysiska och den mentala hälsan.
Mitt stora intresse för hälsa tog en helt ny riktning när jag gick in i förklimakteriet. Jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag ville inte leva längre. Allt kändes meningslöst och mitt självförakt växte till något som blev ohanterbart. Mina anhöriga blev oroliga och vädjade att jag skulle söka vård och få hormonbehandling.
Innan dess hade jag försökt med allt jag kunde för att hålla näsan ovanför vattenytan: antiinflammatorisk kost, ren mat, träning, prioriterad sömn, mindre stress, bastu, vila och promenader.
Allt det där hjälpte till viss del. Men det var först när de goda vanorna kombinerades med hormonbehandling som jag verkligen började må bra igen.
Och jag vill må bra. Jag vill fortsätta vara nyfiken på livet, njuta av det som erbjuds, utvecklas och upptäcka nya saker. Jag är så tacksam över att få vara med, för jag vet ju att långt ifrån alla får den möjligheten. Det försöker jag bära med mig hela tiden med både ödmjukhet och tacksamhet.
Och så var det ytan då…
Jag vill inte döma hur andra väljer att göra med sina kroppar. Det är inte min sak. Men när det gäller mig själv vill jag vara öppen med att jag inte gör några ingrepp. Jag har varken botox eller fillers. Hur jag känner om tio år vet jag inte. Men just nu känns det här rätt för mig.
Jag vill gärna vara en influencer som inspirerar till ett mer naturligt förhållningssätt till åldrande. Jag tror att mycket av det vi stoppar i oss och hur vi lever påverkar både vår insida och utsida.
För att må bra och hjälpa kroppen på traven gör jag bland annat lymfrörelser varje morgon, har en bra hudvårdsrutin, torrborstar kroppen, använder LED-mask med rött ljus, bastar ofta, promenerar långt varje dag, badar kallt, dricker mycket vatten och prioriterar sömnen. Jag går också på reformerpilates ett par gånger i veckan och styrketränar med vikter en gång i veckan.
Och om jag ska avsluta med en enda tanke så är det den här:
Jag tror inte att mängden gympass eller antalet gröna smoothies kan skapa verklig lycka om inte acceptans, empati och självkärlek får ta störst plats först. Goda vanor är fantastiska. Ofta leder en bra vana till en annan. Men jag tror att de blir hållbara först när nervsystemet får vara i balans. Det goda livet ser inte likadant ut för oss alla.
Och i slutändan är det upp till var och en att finna det som funkar för en och som skänker mest välmående.
Hur ser ni på ålder, yta, hälsa, livsstil och välmående?
Nyfiken på era tankar i detta ämne.
Stor kram K
