Jag sitter här, några dagar in på semestern, och försöker zooma ut från jobbet. Det är inte helt lätt. Mitt arbete är så sammanvävt med min vardag – jag jobbar med mig själv, som person och varumärke. Och med kultur, i en form som kanske sällan kallas just det. Sedan 2008 har jag berättat historier från mitt liv, delat vardagsbetraktelser, tankar och inspiration genom bild och text.
Ända sedan jag började uttrycka mig som digital kommunikatör har jag känt att mitt arbete ofta ses som något lättviktigt av andra. Kreativt, absolut – men inte riktigt ”på riktigt”. Som något man lite snabbt viftar bort. Men trots det tar tusentals människor varje dag del av mina bilder och texter.
En av de mest trötta fördomarna om influencers är att vi bara glider runt i snygga kläder och tar selfies. Men bakom varje inlägg finns ett arbete som inte syns: vi jobbar med idéarbete, planering, teknik, kommunikation, redigering, strategi, kundsamarbeten, statistik, kampanjer, fakturering… Det är ett maskineri, ofta drivet av en enda person.
Det här är ett jobb som kräver både kreativitet, uthållighet och omvärldsbevakning. Och just för att det ser enkelt ut – och ofta är skickligt gjort – så tror jag att många inte förstår vad det faktiskt kräver. Det känns lite ensamt ibland.
Många konton handlar om mode, inredning, trädgård, mat och träning. Men att kalla det ytligt är att förenkla något som ofta är mycket mer anser jag.
Många influencers använder sina plattformar för att prata om viktiga frågor, lyfta marginaliserade röster, skapa debatt eller bara bjuda in till samtal och reflektioner. Inspirerar i det stora och det lilla. Att skapa en trygg plats online har ett stort värde anser jag.
Fördomarna säger mer om samhället än om oss som arbetar som influencers.
Jag tror att många av fördomarna om influencers bottnar i något större. I vår syn på arbete, status och vilka röster som får ta plats. Influencer-branschen är till stor del kvinnodominerad. Många är unga, självlärda och jobbar utanför traditionella ramar. Det sticker i ögonen och det väcker motstånd – för att det utmanar gamla idéer om vem som får synas och vad som räknas som “riktigt” arbete. Vi har fortfarande svårt att ta kvinnligt signerad kreativitet på allvar. Vi misstror självständiga röster som inte bett om tillstånd att få vara här.
Om vi tänker att influencers är dagens kultur- och kommunikationsaktörer – likt journalister, konstnärer eller författare förr. De påverkar människors livsstil, världsbild och konsumtion, på gott och ont.
Fin- och fulkultur – vad räknas egentligen?
Det här hänger också ihop med vårt sätt att värdera kultur. Klassisk musik, teater, oljemålningar – det är “fint”. En livsstilsblogg, TikTok eller en inläggsserie om växter i ett växthus – det är “fult”. Men vem har egentligen bestämt det?
För mig känns begreppet ”finkultur” ganska dammigt. Som om vissa uttryck automatiskt skulle vara mer värdefulla än andra. Kultur är något levande. Det förändras med tiden, med människorna som skapar den och med plattformarna där vi möts.
En hiphopkonsert av Jireel kan vara lika konstnärligt uttrycksfull som en symfoni. En berättande blogg kan säga mer om vår samtid än en klassisk roman. TikTok och Instagram är också kultur – bara i en annan form.
Så nej – jag tror inte att jag är ute och cyklar. Jag tror snarare att vi behöver ett nyare språk för kultur, kreativitet och kommunikation. Ett språk där fler får plats.
Jag har inga formella meriter inom det jag gör. Jag är autodidakt. Jag har arbetat som fotograf, formgivare, inredare, kampanjansvarig, varumärkesbyggare – utan att ha en examen att luta mig mot.
Och jag förstår att det kan skava. Särskilt för den som pluggat i flera år, tagit studielån och kämpat sig in i en bransch. Att sedan se en influencer få det uppdrag man själv längtar efter – det kan kännas orättvist.
Men är det verkligen fel kreatör på plats? Eller är det mottagaren – betraktaren, kunden, läsaren, följarna – som faktiskt avgör detta?
Då kanske det är rätt kreatör på rätt plats trots allt.
Jag behöver inte passa in i något fack och jag har har heller inget behov av att positionera mig. Tycker du att mina berättelser är ytliga och kommersiella – då är det helt okej. Jag lever på mitt arbete, jag har frihet, jag får uppleva spännande platser, jag plockar ut lön varje månad. Det räcker för mig.
Men ändå… när vi pratar om vad som är ”riktig” kultur, vad som är värt något och vad som bara är fluff – då vill jag ändå säga: det kanske är dags att tänka om?
Tack för att du läste.
/Kristin
Rekommenderar alla att titta på Internetstiftelsens nya digitala utställning om influensers. Så intressant och många olika aspekter kring makt, marketing och politik: https://internetmuseum.se/utstallningar/svenska-influencers/
Jättebra tip s- helt klart väldigt sevärd!! Intressant, bildande och bra!
Tack för ett mycket intressant och tänkvärt inlägg. Jag har ofta tänkt på att arbeta som influencer ibland ses som något fult. Särskilt om det på olika sätt involverar att sälja och göra reklam för produkter. Reflektionen kring ”fin” och ful” kultur är träffande. Vissa kulturella uttryck får automatiskt högre status medans andra automatiskt ses som något fult och mindre värt. Kanske är det stora problemet inställningen kring att arbeta som influencer, på samma sätt som det finns dom som ser på vårdyrken eller andra kvinnodominerade jobb.
Intressant skrivet som alltid, gillar verkligen ”Att sedan se en influencer få det uppdrag man själv längtar efter – det kan kännas orättvist.”
Ja livet är ju inte rättvist, så det är klart att det kan kännas orättvist, men då får man ju jobba vidare så man får det uppdraget nästa gång.
Ha en skön semester.
// Christian
Jag upptäckte dig för två år sedan, fattade inte varför ingen berättat om dig! Du hade så mycket som inspirerade mig. Och din generositet är så vacker. För mig är det inte viktigt vad det heter eller är bara det händer något i mig, en nyfikenhet, en ny idé eller önskan om en ny klänning!
Jag gillar dig! 🧡
Håller med dig i delen som avser kultur osv, men tror inte på att baka in journalister i det. Journalismen är den tredje statsmakten med ett unikt uppdrag att granska makten, och är mycket mer än kreativitet. Där krävs utbildning eftersom uppdraget är så svårt och kräver så mycket kunskap. Möjligheten om du menar tex journalister på en trädgårdstidning eller så.
Annars: kloka tankar!
Du har helt rätt ~ granskande journalistik ska inte blandas in i mitt resonemang.
Har dock ramlat över journalister under min tid som influenser som har mindre kompetens och moraliskt kompass än många av mina kolleger. Man häpnar. Fler och fler verkar mest drivna av sensationsartiklar för att sälja …. Men absolut ~ jag håller med dig. Folk som är kassa på sitt jobb finns i alla branscher.
Hej Diddi
Här känner jag att jag måste hoppa in. Kräver inte all journalistik kunskap? Förstår absolut vad du menar med nyhetsbevakning och granskande journalistik inom politik, ekonomi och maktväsende ställer högre krav på det – men är det inte lite farligt när vi resonerar som du gör – att övriga tidningar inte kräver utbildning (eg. fackkunskaper)? Jag vill hävda att alla ämnesområden kräver det. Jag stör mig dagligen på journalistikens förflackning inom mitt eget område där ”att skriva om inredning” numer verkar handlar mer om att tidningarna beskriver vad som är fint snarare än att faktiskt göra ett journalistiskt arbete. Tänker att detta hänger ihop med att synen på tidningar (eller medier generellt) har förändrats, deras syfte är inte att vara en kanal för producenterna att annonsera eller inspirera till köp. Eller underhållning för konsumenten. Journalistik är ett forum och verktyg för att både hylla och lyfta, pröva, ifrågasätta och recensera sådant som påverkar – i stort och i smått – inom alla ämnen – för att ge läsaren ett utvecklande och nyanserat perspektiv. Eller hur menar du att trädgårdstidningar inte skulle ha krav på att deras journalister har fackkunskaper inom biologi exempelvis växter och skötsel, eller trädgårdsarkitektur, boverkets byggregler och normer, jordhållning, klimatzoner, odling, hållbarhetsfrågor etc? Genuint nyfiken.
Du har sannerligen en poäng Frida.
Kunskap måste man givetvis ha i alla områden man skriver om som publiceras ~ men det är inte alltid säkert att det krävs högskolepoäng för att kunna utföra jobbet att skriva en artikel för en trädgård- inredning eller modemagasin.
Det beror såklart på vad det är för tidning och vad de önskar av skribenten ~ en reflekterande text eller en mer faktabaserad osv
En liten reflektion från mitt håll ~ när jag skriver en text för att försöka höja statusen på en yrkesgrupp så upplevs det som jag ifrågasätter en annan. Varför?
Jag likställer givetvis inte mitt arbete med en journalist ~
Jag skrev ” Om vi tänker att influencers är dagens kultur- och kommunikationsaktörer – likt journalister, konstnärer eller författare förr. De påverkar människors livsstil, världsbild och konsumtion, på gott och ont.”
Det är inte samma sak som att ”vi influencers har tagit över rollen som journalister i samhället” det hade ju varit befängt att påstå något sådant. Haha!
Men att influensers påverkar människors livsstil, världsbild och konsumtion ~ som även journalister gör är väl ändå inte en helt felaktig spaning? På gott och ont som sagt 🙂
Hej! Menade inget som kritik till dig eller din text. Blir bara genuint nyfiken på Diddis syn på att viss journalistik inte skulle kräva kunskap t ex Trädgård (som hen skriver i sin kommentar). Är det för att man tror att trädgård ”bara” handlar om kreativitet?
Och nej, kunskap behöver inte handla om högskolepoäng, absolut inte. Precis som du skrev att du träffat många journalister som är mer click-baitiga och dreviga än influencers vet jag många utbildade akademiker som kan betydligt mindre om ett ämne än dem som aldrig gått en högre skola. Men så som jag ser på journalistens uppgift är ”fackkunskaper” viktiga – oavsett hur man skaffat sig dem – oavsett vilket ämne man bevakar.
Håller helt med dig om att influencers har en annan roll och att de i allra högsta grad påverkar människors normer, beteenden och livsstil – på gott och ont.
Tack för ditt kloka inspel ~
Förstår verkligen vad du menar!
såg det inte som kritik från dig utan passade på att svara Diddi en gång till efter jag läst igenom vår dialog.
För visst kan jag lyfta journalister i texten, för all del , eller? ~ jag likställer absolut inte yrkena och dess funktion i samhället men båda påverkar vår samtid.
Nja. Jag tycker väl inte att det här är specifikt för influenserbranschen. Vi rör oss alla i fulkulturen – tittar oftare på GVFÖ än opera, läser deckare istället för Tolstoy osv.
Jag håller med om att influenseryrket ses med på främst för att det är kvinnodominerat och nytt, men att det hamnar i fulkulturfacket för att det är content skapat för att sälja prylar och kränga en livsstil. Och det kan vi ju inte komma ifrån, skaparen måste ju tjäna pengar på något sätt, och det blir genom reklam och ”inspiration”. Jag tror många kan känna sig lite lurade när de inser att bakom den vänliga rösten (blir nästan som en kompis!) och de mysiga bilderna finns en agenda – att sälja grejer, att skapa ett sug.
Jag tycker att du har något på spåren. Influenser-branschen ska ju till syvende och sist generera pengar åt influensern. Det är däremot mer undantag att finkulturen genererar stora pengar. Mycket går runt på statliga bidrag. Där får kulturen vara just kultur utan baktanken att pengar ska dras in.
Sophia. Genererar inte alla arbeten till syvende och sist en inkomst? Det hoppas jag. Utom för de som får bidrag då , för att utföra arbetet 🙂
Med det sagt så tycker jag självklart att det är fantastiskt att staten går in och stöttar kultur så den kan leva och alla kan ta del av den.
Jag kritiserar inte kultur i min text och jag har noll behov av att positionera mig ~ detta är endast en text som reflekterar över just fin och fulkultur samt hur ofta det blir ”fult” och ”kommersiellt” att leva på sitt kreativa arbete som influencer.
Jenny.
Stämmer det? Min intention var aldrig att arbeta med innehåll för att kränga prylar? Eller ”kränga en livsstil”.
Jag jobbade kreativt med texter och bilder många år innan jag började göra reklam för andra varumärken för att slippa dubbeljobba vid sidan. Jag ser inte på mitt arbete som stt det går ut på att göra reklam ~ det är den sidan av arbetet som genererar inkomst. Det ”riktiga” arbetet och det som driver mig är naturligtvis att skapa inspiration och reflekterande innehåll för de som följer mig.
Ta vilken inspirerande tidning som helst ~ inte skulle de beskriva att den är skapad för alla annonser som finns på var tredje uppslag? Att de egentligen drivs och lever för att skapa reklamblad att bläddra i? 🙂
Men kanske spelar det inte så stor roll hur just du SER på ditt arbete? I alla fall inte i det här sammanhanget, där jag uppfattar det som att du försöker betrakta influenceryrket och fin/fulkultur i ett lite större perspektiv. Även om du inte ser det som att det går ut på att göra reklam så är det en del av det du (och andra influencers) gör. Det går inte att bortse ifrån. Och det har iallafall jag svårt att se som finkultur. Eller ens fulkultur. Det bara…är? Sedan gör du ju så otroligt mycket mer, som skapar mening och skönhet och inspiration både för dig och oss som läser. Om det sedan är ”fint eller fult” spelar kanske större eller mindre roll. Jag arbetar inom ett område som nog många skulle kalla finkultur, och kan ibland spy åt hur pretantiös, ängslig och stängd den världen är – ”fulkulturen” kan i många sammanhang vara mer fri, spretig och oängslig! Tillgänglig för många fler båda att utöva och ta del av, och det är något bra!
Obs att jag nu resonerar på lite mer allmän nivå, kanske inte utifrån just det du gör.
Hej Emma
– ja, det är uppenbarligen så många ser på denna bransch och det är det jag försöker påverka ur ett större perspektiv. Att även om jag inte upplever det som att det går ut på att göra reklam så är det en del av det jag och andra influencers gör och att det då huvudsak är vårt arbete. Det stämmer ju inte.
Reklam finns ju på tv och i tidningar också men det definierar inte allt innehåll för det. Där är det programmen och artiklarna som lyfts.
Att min bransch någonsin skulle tillhöra någon finkultur är verkligen inte önskvärt eller något man borde sträva efter, det upplever jag inte att jag uttrycker – så smalt och svårt att få ekonomi i. Men man kan däremot önska en viss statushöjning för yrkesgruppen.
Tagit från Internetstiftelsens nya digitala utställning om influensers som Maggan tipsar om ovan:
” Den nya tidens kändisar har förändrat samhället, kulturen och reklambranschen.
– Var tredje svensk följer en influencer. Här får du träffa de största och de som var först, men också de som blivit viktiga inom sin bransch eller som lyfter ett speciellt ämne. Hör deras berättelser, hur allt började och hur det gick. Resan börjar med Blondinbellas första inlägg och visar hur Sveriges influencers på tjugo år gått från modebloggar och reklamsamarbeten till att bli företagsledare och tongivande samhällsaktörer.”
Therese Lindgren beskrivs gå från utbränd säljare till influencerelit. Hennes karriär som influencer är fyllt av innehåll kring panikångest, hållbart mode och djurens rätt. Inte någonstans står det att hennes arbete går ut på att kränga grejer och göra reklam.
Det tycker jag verkligen är att betrakta influenceryrket och fin/fulkultur i ett lite större perspektiv. 🙂
Ich lese deine Geschichten aus deinem schon viele Jahre und finde du bist eine sehr innovative kreative Frau mit ihren Höhen und Tiefen und es fühlt sich alles echt an und das mag ich. Dein Traum von deinem Haus in Frankreich ist jetzt war und du siehst so schön aus. Ein grosses Kompliment an dich für deine tolle Arbeit. Genieße deine Ferien ☀️ Liebe Grüße michèle
Aus deinem Leben wollte ich schreiben
Jag tycker du är helt på ”rätt spår” (eller ja, samma spår som mig) i dina tankar om ful- och finkultur. Jag har extremt svårt för uttrycket kultur, mest för att jag tycker att det som verkar anses som finkultur bara är svårt, deppigt, och jävligt ansträngt. Har funderat på samma fråga, fast när det gäller böcker – älskar deckare och fantasy, men båda dessa genrers anses ha något ”värde”. Trots det är det jättepopulärt och de här böckerna läses av miljontals människor – men det är inte ”fint” att läsa dem, dvs det ger dig ingen aura av att du tar in någon form av kultur när du gör det.
Misstänker att en del av problemet (som vanligt) är att det kanske oftare varit män som stått för ”finkulturen” medan de tex influensers som sprider sitt arbete på ett otroligt mycket bredare sätt ofta är kvinnor. Sen speglar de ju samhället i sig, genom att lägga en massa vikt vid överkonsumtion, utseende och kroppshets (inte du, det är därför jag följer dig och inte många andra), vilket då också gör att de kanske blir ”enklare” för finkulturen att nedervärdera?
Jag har i alla fall extremt svårt att se värdet i det många anser vara finkultur, men tar i stor utsträckning till mig övrig kultur – och vet du vad, jag känner mig inte ett dugg mindre värd för det, även om samhället gärna vill få oss att tro det.
Tjo vad långt det blev, uppenbarligen ett ämne som triggar mig! Vill bara ge dig en klapp på axeln och säga att jag uppskattar just din blogg, för att den ger mig ett värde och visar på vackra saker, men även benämner det svåra och fula.
Tack för din reflektion ~ klokt!
Jag håller helt med dig Linda om att det är fel att nervärdera den folkliga kulturen som flest människor tar till sig. Självklart är den lika viktig som finkultur. Däremot tror jag absolut att det finns ett stort värde i att det också finns en ”finkultur” eller högre kultur som fungerar som språngbräda för den allmänna kulturen – som har en högre grad av konstnärlig verkshöjd, utmanar vårt intellekt och sätter ribban på ett sätt som all kultur inte gör. Precis på samma vis som att all sport är sport, men sen finns det idrottare och lag som utövar sporterna på allra högsta nivå och driver utvecklingen för vad som är möjligt framåt. Båda delarna behövs.
Intressant ämne 😊
Hanna ~ klokt och bra resonemang! Jag håller med!
Jag med, jättebra formulerat!
Hanna – håller med, självklart behövs båda delarna, men jag har svårt för att man ser ner på ”fulkulturen” och att den inte ska ”räknas”. Sen tycker ju folk såklart olika om all kultur (och alla saker), men just att en del kultur inte räknas som ”fin” är så nedsättande.
(tror jag har nått ett maxtak för ”fnuttar” i en text, hahaha!)