Min vän Åsa tipsade mig om en artikel i Breakit – en svensk digital nyhetssajt som vanligtvis fokuserar på näringslivet och tech. Just därför blev jag så positivt överraskad när jag såg att de hade lyft klimakteriet som ämne. Ett oväntat men väldigt viktigt grepp!
I artikeln delar flera tunga namn inom näringslivet med sig av sina personliga erfarenheter av klimakteriet – och hur både livet och karriären har påverkats. Det förvånar mig inte att många av dem vill vara anonyma. Men just det säger en hel del om hur samhället fortfarande ser på kvinnor i den här fasen av livet.
Här är några citat direkt ur artikeln:
“Jag fick sömnproblem också. Det är klart att det påverkade min vardag, men jag har pannben så jag körde på ändå. Men det fanns vissa dagar när jag inte var lika alert som vanligt.”
”Framförallt gjorde klimakteriet mig till ett monster hemma. Min stackars sambo förstod ingenting när jag plötsligt kunde explodera eller brista ut i gråt för att mjölken var slut.”
“Saker som egentligen var helt normala, triviala, fick mig att gå igång på alla cylindrar. Man är inte jättenöjd med sig själv just då. Man vet att man överreagerar, men det går inte att stoppa sig själv.”
”Reaktionen jag fick när jag någon gång nämnde klimakteriet var beklagande kommentarer eller generad tystnad, ungefär som att man skulle ha nått bäst före-datum. Därför undvek jag att tala om det.”
För mig har det nu gått ett par månader sedan jag började med hormonbehandling, och det är som att någon har dragit upp rullgardinen – livet och ljuset har kommit tillbaka. Det är nästan svårt att förstå att jag i december satt och funderade på hur jag skulle kunna avsluta mitt liv utan att min familj skulle bli alltför drabbad. Jag mådde så fruktansvärt dåligt. Jag ville inte vara med längre.
Min klimakterieresa har smugit sig på under flera år – med sömnlösa nätter, hjärndimma, ilska, en kropp jag knappt kände igen och en djup ledsamhet. Jag har verkligen försökt allt: ätit bra, tränat, skalat bort åtaganden, jobbat mindre, lagt mig tidigare… men inget hjälpte fullt ut. Det var först när vi höjde dosen på mina plåster som jag började känna igen mig själv igen.
Jag blev glad. På riktigt.
Det har varit en skitjobbigt faktiskt. Jag har skämts, tvivlat, känt mig förvirrad och korkad – som att jag gått vilse i mig själv och i livet.
Läs hela artikeln här. Och snälla – om du befinner dig i en liknande situation: gå till en gynekolog och be om hjälp. Ju mer vi pratar om det här, desto mer sprider vi kunskap. Fördomar bleknar, förståelse växer – ingen ska behöva gå igenom det här ensam för det här är verkligen inga lätta grejer att ta sig igenom.
Så skönt att du mår bättre nu! Och så bra att du gick till en gynekolog och fick hjälp.
Så fantastisk at det hjalp med høyere dose for deg! Hver eneste celle i kroppen har østrogen, så det er ikke underlig med 100 ulike symptomer når østrogenet nesten forsvinner. Åpenhet er bra!
Vilken dos på plåster fick du nu?
Jag fick hjälp DIREKT och så smidigt av womni.se via antingen telefonmöte eller videomöte. Har nu östrogen via Gel och jag har fått tillbaka mig själv! Är bara förbannad att jag inte gjort det för länge sedan…
Om man inte hittar en läkare gyn irl så finns ju Womni m.fl.
Jag vet inte om det bara är för jag själv är mitt i det, men det KÄNNS som det börjar hända något i frågan. Jag tycker det lyfts på ett helt annat sätt och jag försöker vara en del i det genom att prata öppet om hur JAG upplever det. Det är däremot lite klurigt ibland, det blir så vansinnigt olika för alla, och har någon hittat tex en hormonbehandling som funkar så blir man lätt så glad att man vill rekommendera den till alla – vilket inte alltid tas emot så bra.
Men jag tycker det hjälper oerhört mycket att veta att man inte är själv, att det kan drabba olika och i olika åldrar och att olika saker hjälper olika personer.
Jag är väl nånstans i slutet av förklimakteriet eller i början av själva klimakteriet (46 år) och har fått hormonbehandling sedan 1 år tillbaka – vilket har gjort att jag i väldigt mycket större utsträckning känner mig som mig själv, även om det inte hjälper mot allt. Men vad händer sen liksom, när man är förbi (säger man så) klimakteriet? Stabiliserar sig kroppen av sig självt då, fortsätter man med hormonbehandling eller vad händer? Här har jag inte hittat några bra svar ännu…
Tack för du delar, och jag är så glad att du verkar ha hittat en lösning som passar dig, så du känner dig mer som dig själv igen!
Min kloke kvinnelige gynekolog sier jeg bare kan fortsette med østrogen og progesteron, men at jeg kan trappe ned etter fem år og se om symptomene komme tilbake. Angsten var verst for meg, aldri hatt det før. Komme den tilbake, er det bare å fortsette, og så klart gå til mammografi og sjekke livmorsslimhinnen etc. Nå skal jeg kanskje prøve bitte litt testosteron også, for å få mer energi! Uten hormontilskudd ville jeg garantert vært langtidssykmeldt.
Det är så bra och viktigt att du lyfter det här. Jag har, sedan någon vecka tillbaka, påbörjat hormonbehandling och jag trodde aldrig att det kunde vända så fort. Jag hade en hel lista med besvär som jag hade med mig till läkaren och jag tror banne mig allt har blivit bättre. Även saker som jag inte reflekterat över som besvär har förändrats. Säkert för att allt sker över tid och man inte riktigt reflekterar över att det blev annorlunda.
Så kan inte säga annat till alla medsystrar där ute än Tveka inte! Ta hjälp och blir ni inte lyssnade på (vilket man tyvärr inte alltid blir) så ge er inte. Det är som att livet blivit ljust igen.
Tårarnas rinner när jag läser ditt inlägg.
Fyller 43 i september, känner av det (redan?)
Så tack för att du vill lyfta ett så viktigt ämne och för att du orkar blotta lite av dig själv och din egna upplevelse i detta.
Du inspirerar mig. ❤️