”I don’t look as though I would be great in the city. I don’t often wear shoes, my hair is wild and I like good conversation. I would rather look like I belong in a forest anyway.”
När jag såg den här uppdateringen på Instagram häromdagen tänkte jag på Mir och mig.
Vi går ofta runt med avskavt nagellack, oborstat hår som borde klippas och mascaran på sned. Jag tar på lite rött läppstift och känner mig fin ändå. Mir brukar pudra lite glitter i hårbotten som tjusigt faller ner i pannan och se fab ut hela veckan.
Tänkte också på förra veckan då jag var på flott mingel med vansinnigt vackra tjejer med stenkoll på stil och jag lät mina medhavda passande pumps ligga kvar i väskan – gick runt i röd prickig långklänning och Dr Martens istället.
Missförstå mig inte. Jag älskar kläder, nagellack och tjusig make up, drömmer om en Chanel väska och vill ha samma glow i ansiktet som Emma Unckel.
Men jag är så glad över att jag inte längre känner att jag måste passa in. Jag gör som jag vill. Skönt.
Ovan är ett praktexempel då jag skulle gå på gala med Johanna och Malin och hade sett på tidigare mingelbilder att de flesta bar svart. Helt plötsligt stod jag där i svart långklänning och kände mig obekväm. Hatar svart på mig själv ju.
Tänker att det finns många där ute, som liksom jag, inte känner sig helt bekväm i alla lägen. Man sneglar på andra och tänker att man gör likadant, så blir det nog bra.
Men nu de senaste åren – det är så skönt att kunna släppa ner axlarna och vara trygg i den jag är. Jag duger.
Vet inte hur jag hamnade här – kanske är det åldern eller så tänkte jag att jag struntar i vad andra gör och klär mig i det som gör mig glad.
När vi ändå snackar avslappnad stil som gör mig glad…
Hur smashing är inte Hedda i magasinet The Routine? Älskade alltihop. Fast mest de röda läpparna och de osminkade ögonen såklart.
