Igår ägnade vi förmiddagen åt att städa källaren och resten av dagen åt att arbeta i trädgården. Vid sextiden sa jag att det fick räcka, att vi borde lägga undan verktygen, ta en promenad och sedan sätta oss en stund i bastun före middagen. Sagt och gjort.
Efter att ha suttit där inne en stund tog jag min andra svalkande simtur i poolen. När jag sedan gick barfota genom gruset i vår ovanligt städade trädgård slog tanken mig med full kraft:
Vad håller jag egentligen på med? Varför ska jag sälja det här fantastiska paradis som vi har skapat för vår familj?
Plötsligt kom både ångest och ånger krypande. Det knöt sig i bröstet och jag fick påminna mig själv, nästan som ett mantra, om varför vi har valt att ta nästa steg. För i grunden tror jag på förändring och utveckling. Jag tror på att utmana sig själv, på ny energi, nya miljöer och nya upplevelser. Och även om det ibland gör ont att lämna något man älskar, så vet jag att allt kommer att bli bra.
Sista gången jag klipper av en kvist från grannens vackra, väldoftande rosor som sträcker sig över muren och in till mig.
Sista gången min syren blommar. Sista gången jag och Bengt står och tittar på tomatplantorna och diskuterar hur de tar sig i början av säsongen. Sista gången jag fyller en stor vas med egenplockade vallmo och ställer den på bordet. Det kommer att bli många sista gånger i år.
Och jag tror att det är viktigt att både njuta av dem och tillåta sig att känna att det är lite sorgligt. Det är väl så man bearbetar förändringar, genom att vara närvarande i det som håller på att ta slut, samtidigt som man vet att något nytt väntar.
Egentligen är jag inte särskilt nostalgisk av mig. Om jag ska vara tacksam för någon personlig egenskap så är det nog min förmåga att gå vidare. Jag är förvånansvärt bra på att släppa taget om saker, människor, platser och upplevelser när deras tid i mitt liv är över. Snipp, snapp, slut och så var den sagan verkligen slut. Min man brukar ibland skoja om att det är lite obehagligt. Han säger att om vi någon gång skulle skilja oss så skulle jag bara säga ”hejdå” och gå vidare utan att se mig om. Om det verkligen hade varit så enkelt vet jag inte. Men det ligger nog något i att jag har lättare än många att klippa banden till det som inte längre hör hemma i mitt liv.
Jag har ofta funderat på varför det är så. Är det en styrka, ett sätt att skydda sig, eller kanske bara en acceptans inför att allt förändras? Jag vet inte.
Men just nu, mellan syrendoft, rosor och vallmo så försöker jag göra plats för allt samtidigt, tacksamheten över det som har varit och nyfikenheten på det som kommer.
Nog med navelskådning för idag.
Om jag ska vara helt ärlig är jag ganska stressad just nu. Den här veckan känns som om någon har försökt pressa in tio dagar i en kalender som bara rymmer sju. Det är husförsäljning, skolavslutningar, ett barn som fyller 20 år, ett jobbdygn i Torekov, en kollektionsfotografering, städning inför visning, deadlines och det vanliga jobbet. Och mitt i allt detta ska jag ju för guds skull också hinna med pilatesen, morgondoppen, promenaderna, poddarna och mina åtta timmars sömn varje natt. Hahaha… Hur ska det här gå?
Samtidigt känner jag mig själv så jag vet att jag fungerar som bäst när det är lite för mycket på en gång och då får jag upp ett tempo. Jag kommer att springa runt, skriva listor, få lite puls och muttra över att dygnet har för få timmar. Och på något märkligt sätt brukar allt ändå lösa sig.
Aldrig har min trädgård varit så vacker som i år. Det är som en dröm här ute just nu.
Jag har fyllt alla mina cortenlådor med blå hortensior och jätteverbena, och i rabatterna är de stora hortensiorna på väg att slå ut. Och så är jag så glad att jag ändå bestämde mig för att odla dahlior i år. Jag funderade länge på om det verkligen var någon idé, men nu känns det som ett av de bästa besluten jag tagit. För det är ju faktiskt sista året.
Och vilken tur att det sista året får bli det allra vackraste.
Vi har vårt bord för middag här ute på kullerstenen för här är solens sista strålar på dagen. På båda sidor av vår köksentré har vi rosen New Dawn. Den blommar ljuvligt hela sommaren och slår nog snart ut.
Dessa kvällar nu är smått magiska. Så även om dagarna är fullspäckade så finns det ändå gott om tid att varva ner en stund på trädäcket i kvällssolen, gå en liten runda här ute, vattna och ta en simtur.
Rabatterna är fulla av min vallmo Coral Reef. Den är perenn och kommer år efter år. Varje säsong dyker det upp en eller två plantor extra och det är en fröjd att får njuta av dessa vackra.
Nä, nu får det vara nog med skrivande för en stund. Biblioteket ska städas, kryddlådan behöver få lite ordning och reda, och därefter väntar rosenrabatten ut mot gatan. Sedan blir det några timmar med admin framför datorn. Faktiskt en ganska perfekt blandning när jag tänker efter.
En stund i bastun och ett svalkande dopp innan huvudet landar på kudden ikväll är givet. Det gäller att samla på de där små stunderna just nu.
Önskar er en bra start på vecka, Kram K
Ett fantastiskt hus och så fint inrett. Lycka till med det nya! ♥️
Jag tycker att det är jättesvårt att släppta taget om det som varit. Inte om saker och ting, där är jag tvärtom, utan mer om upplevelser. Är väldigt sentimental. Kan ligga och blunda och i tanken ta mig tillbaka till olika platser och upplevelser genom livet, och vill bra vara kvar där. Känna känslorna, uppleva igen. Blir ledsen över att tiden som varit aldrig kommer igen. Kan börja gråta när jag ser bilder på barnen när de var små. Vill dofta på deras huvuden, hålla dem i min famn igen. Varför gick allt så fort? Tog jag verkligen vara på tiden? Samtidigt är jag ju väldigt glad över alla minnen och det som jag fått uppleva genom livet. Det har gjort mig till den jag är idag. Och jag älskar mitt liv som det är just nu. Men ibland kan jag önska att man hade en tidsmaskin och fick uppleva vissa saker igen. Så jag skulle önska att jag var en sån som kunde släppa lite mer.
Jag är som du – släpper också taget lätt. Går vidare, vidare mot nya horisonter.
Förändringar leder ofta till något gott, så ser jag det. Man måste våga för att vinna, följa livets vägar som är oändliga. Jag är livrädd för att fastna i det gamla invanda, trygga. Längtar ofta bort mot det nya…
Oj vad lika vi är där. Jag har också väldigt lätt för släppa taget och gå vidare. Jag tycker det är en bra egenskap. Blev glad av att läsa detta, ibland känns det som jag är kall och inte bryr mig, men det handlar inte om det, utan det som är slut är slut och det står något/någon runt hörnet och förgyller livet på ett annat sätt. Tar med mig minnen och ögonblick från det som varit. Älskar förändring och brukar kalla mig förändringsberoende, på ett positivt sätt.
Jag är tvärtom, jag har svårt att göra mig av med saker. Är otroligt nostalgisk. Önskar att jag var lite mer av en kunna släppa taget-person. Men du har rätt, förändring är bra och man vet inte hur det skulle bli om man inte vågar.
Jag förstår din känsla, har själv varit där. Jag kan ärligt säga att det är det bästa vi har gjort att down-size:a. Allt har sin tid och med färre barn boende hemma och när åldern ökar så behövs orken till annat än att ta hand om ett stort hem och en stor trädgård. Då vill man kunna göra annat med sin tid. Det kommer att bli så bra!
Tänk vilken ynnest att livet får innehålla många olika kapitel. Det ger mig mjukhet när jag tänker på allt jag varit, och även allt som ska komma och som jag inte vet om än. Både det ljusa och det mörka.