Men hallå! Gissa hur trött jag var på min trädgård här någonstans på höstkanten förra året då mina solrosor vält i nattens stormvindar?
Vilket arbete det blev att röja upp här.
Ja, det blev det sannerligen! Jag fick hjälp av min man och eftersom han inte är så intresserad av detta så ser han det bara som jobb och inte så lustfyllt i huvudtaget.
”Perenner nästa år kanske Kristin…!?”
Denna milda men ändå bestämda önskan kommer varje år då jag står med tårarna i ögonen och river mitt hår över att jag inte får ordning på bevattning, uppbindning och röj.
Alltså jag förstår. Kanske borde jag ha en trädgård full av perenner så det slipper bli så här varje år. Men jag tror det är för att jag åker iväg där i juni och sedan går in i min mest intensiva jobbperiod i juli – det gör ju helt klart något med tiden som nog skulle lagts här ute i min gröna oas. Är det rimligt att ha en så stor trädgård med sommarblommor när det är så ont om tid under den mest krävande tiden på säsongen? Jag vet inte.
Det enda jag vet är att jag har lika mycket fröer i år och några perenner är faktiskt inte nergrävda. Dahliaknölarna ligger i papperspåsar i källaren och i växthuset möglar alla kuddar jag missat bära in. Där inne är ett kaos. Katter och fåglar har uppenbarligen haft rave under vintern och det rester från mina stackars druvor ligger i en sörja på golvet. Deppigt. Detta lilla hus behöver kärlek och såpa.
Men jag har både lust och tid under våren. Sommaren får jag helt enkelt styra upp med att anställa människor som kan avlasta mig i trädgården. Någon som kan och vill?
Tar tacksamt emot tips.
Det finns verkligen hopp om vår och en ny säsong här ute.
Aldrig någonsin har det grävts ner så här många tulpanlökar i min trädgård. Jag började i december med blombäddarna utanför växthuset och i mitt grönsaksland. Nu i sena januari tog jag tag i de sista rabatterna.
Mina tulpanlökar hade legat ute i sina lådor under snö och minusgrader så jag tänker att de fått sig sin köldknäpp.
Jag la dem ovanpå kälen så här. Solen värmde mitt trötta ansikte och fåglarna sjöng. Vårpirr!
Det tog sin lilla tid och hux flux var det skymning. Jag hade massa jord som skulle täcka mina lökar så det var bara att ligga i. En bra podd i öronen och trädgårdsarbete – det drömmigaste jag vet.
Man blir ju glad!
Plötsligt blev det riktigt mörkt och nu har jag bara några krukor också som ska få lök. Det får jag ta en annan dag. Plantera tulpanlök i februari – går det?
Ja, vi får väl hålla tummarna. Det får bära eller brista helt enkelt.
Är ni laddade för kommande trädgårdssäsong?
Vill ni att vi ska fortsätta med vår TRÄDGÅRDSLIVE – Hanna Wendelbo och jag?
Jag är en vanemänniska. Älskar mina rutiner så mycket och håller stenhårt i dem. Jag som lever med människor som har NPF har sugit i mig mängder av kunskap genom åren som både dotter och förälder – och jag vet att ja, äpplet faller inte långt från trädet.
En av mina största utmaningar är när det inte blir som jag förväntat mig eller när saker planeras utan mig. Då blir det jobbigt.
Jag har egentligen inget utåtagerande beteende men jag är väldigt impulsiv så i min lekmannahjärna, om jag ska diagnostisera mig själv, så är det kanske ADHD jag har ändå. Vi har både ADHD och ADD här hemma och man kan säga att man vid ADHD har svårighet med uppmärksamhet och koncentration, överaktivitet och impulsivitet men att man vid ADD enbart har problem med uppmärksamhet och koncentration.
Jag tittade på Stjärnorna på Slottet då det var Caroline af Ugglas dag, och inför det hade jag hört en hel del hån och skratt om att hon var totalt gränslös och inte alls visste vad som passade sig att säga i sällskap och i en tv-ruta. Som att hon var helt galen. Jag tittade. Och ja, jag känner bara att hon var genuin, gav allt hon kunde, försökte få de andra må bra och ha en bra dag samt göra ett riktigt spännande och roligt program. Det fanns inget ont i detta. Men på något sätt blir vårt samhälle alltid så sjukt provocerade av dessa människor – de är för mycket, de tar för stor plats, det går för fort och det som kommer ur deras munnar är totalt gränslöst. Men ändå fascineras de och applåderar ibland. Men oftast blir människor provocerade.
Jag undrar varför. Varför blir vi så provocerade av kvinnor som tar plats och inte uppträder likt normen?
I alla fall. Jag pressar min halva citron i vattenglaset. Dricker långsamt och häller sedan upp kaffet i min morgonmugg. Men på min plats i soffan denna morgon vid 05.30 sitter redan min man som inte heller kunnat sova. Hm. Nu blir det tokigt känner jag.
Tog han min plats?!
Om vi lägger utmaningen åt sidan då och fokuserar på det som är bra. Jag hintade lite igår på bloggen om att pusselbitar föll på plats och det bara är att ösa ur den kreativa källan. Så ja. Jag går med min hund på en stig och ser plötsligt allt helt klart framför mig. Ringer min kollega som läser mig som en öppen bok och säger direkt ”jag antecknar!” så berättar jag alla kulörer, stilen, inspirationen, vilka mönster och olika kombinationer som ska skapas och designas. Skärmdumpar skickas fram och tillbaka i etern och jag skriver också i mina anteckningar vilken information jag ska leta upp och vad som ska skissas på.
Phu. Lägger på och står och stirrar rakt ut i dimman där två svanar simmar långsamt genom ett grått stilla hav. Det gick fort. Så skönt. Fortsätter runt hela udden och drar in januari i lungorna.
Tänk så fint att vi är olika. Jag tycker det är fantastiskt. Tycker inte vi ska bli så skrämda och leta fel hos människor som inte är som oss själva. Mer ha en öppen nyfiken inställning och vara med ödmjuka kring att alla behövs, Både de där trygga, lugna och strukturerade. Men också de yviga och snabba som tar lite mer plats än just Du tycker passar. Alla kommer med baksidor men det fina är att man kan fokusera på framsidorna och hjälpa till att sätta guldkanter på dem.
Alla mina sparade skärmdumpar just nu är god och vacker mat, brittisk inredning eller tjejer i drömmiga gardinluggar. Därför har jag bokat en klipptid för att se över möjligheten att skapa en frisyr som ovan. Vad tycker ni?
Idag gick jag en lång promenad längs havet i dimman med min hund och alla tankar skingrades och plötsligt stod det klart. Har skapat fantastiska kollektioner som ligger i produktion och senare lanseringar – känner mig så otroligt stolt och nöjd. Men sedan när det kom till kommande kollektion blev jag bara blank – vad kommer sen då?
Och det måste ju komma ett senare annars är det ju bara att lägga ner. Detta har aldrig hänt mig förr så jag var minst sagt orolig över en framtid med mitt varumärke. På andra klädmärken är det ofta ett helt team som letar inspiration och sätter riktlinjerna för kollektioner. Ja, usch, det stod helt still. Är så fullmatad och mättad – eller överinspirerad. Eller bara tom?
Jag vet inte vad.
Men plötsligt satt det. Och det kommet bli helt jävla fantastiskt! Så det så.
Lila, rosa och blå. Hur många nyanser färgar himmelen denna morgon egentligen? Magi.
Solen letar sig upp även idag och kulörerna utanför fönstret får hela familjen att stanna upp i morgonbestyren. Beundra.
-Den känns målad, säger min man och jag själv kan inte sluta stirra. Min hund är sjuk och vänder matskålen ryggen. En labbe som inte äter. Då vet man att det är illa.
Jag själv sväljer tre gånger och känner efter. Jag är inte heller i fas. Känner mig svag och otillräcklig. Bokar av träningen även idag och kokar gröt med blåbär.
Nä du. Det var ingen vidare start på det nya året känner jag nu. Jag har fallit helt ur banan och måste styra upp. Men det är svårt att finna energi till att ta sig upp när man ramlat ur sadeln. Kanske behöver jag vila i mellanrummet och slicka såren. Lite grann bara.
Minns denna tid förra året. Jag blev jättesjuk runt min födelsedag då också och låg nerbäddad i en fransk säng medan min man fyllde bilen för att flytta hela vårt bohag från en plats till en annan. Innan jag blev sjuk tog jag på mig min nyinköpta blus och blåste ut ett ljus på ett fint litet bakverk. Vart är blusen nu…?
Måste leta i tvättstugan.
Vi skulle flytta från det här lilla köket där vi lagt all vår kärlek och energi i för att få det så mysigt som möjligt.
Vi skulle även lämna den här utsikten från takterassen och det var just detta som gjorde mest ont i min mans hjärta. Jag saknar det också om jag ska vara ärlig.
Men helt ärligt så älskar jag de stora ytorna och ljusinsläppet i det nya så mycket mer. Att få ha plats och rymd ger mig mycket. Det är en plats att utvecklas på och växa med i det nya.
Här i det lilla kände jag mig färdig. Fast saknar enkelheten och det lilla vissa stunder också. Större grejer kommer med större ansvar och ännu mer utgifter. Igår radade vi upp vad det skulle kosta att laga avloppet och tillsammans med köp av ny varmvattenberedare så blev det en deppig stämning här hemma. Och den dyra elen då… som i och för sig inte var en halv miljon men bra mycket mer än vad vi räknat med.
Ofas i både hälsa och ekonomi. Oskönt. Igår kraschade dessutom min webbshop vid lansering. Det blev för hög belastning på den och den var nere en halvtimme till allas förfäran. Mest min tror jag som såg hela min kollektionsinvestering för januari gå upp i rök. Nu går jag under tänkte jag.
Först magsjuka och sedan systemkollaps. Dubbel kollaps. Men allt löste sig och folk kunde handla. Phu. Men nu är det fel här på bloggen istället. Tekniskt fel står det på olika ställen och när ni följare lämnar emojis i kommentarerna så blir det frågetecken istället. Beklagar verkligen.
Jag måste styra upp. Som sagt. På allt.
Har redan kontaktat tekniker för hemsidor och gjort balansrapport för privatekonomi. Ska bara göra snälla saker för min kropp och äta ren mat magen kan ta emot. Sova. Ska också också börja städa och sortera i ett rum i taget här hemma under februari. Komma ikapp. Dricka mycket te. Spara pengar. Inga utsvävningar. Sedan ska jag nog också klippa lugg.
År 2019 tog jag ett stort beslut. Jag kände i hela kroppen att jag ville jobba med min egna verksamhet och ville starta ett eget företag där allt jag gjorde kunde få plats och jag kunde ha ansvar för alla delar. Efter flera år tillsammans med en partner så var det en stor förändring och en sorg att gå vidare från det man gemensamt byggt upp men jag kände också en pirrig förväntan av att stå på egna ben och kunna blomma ut helt på mina villkor.
Även fast tankarna kring eget hade funnits hos mig under en lång tid så blev det praktiska med det andra bolaget inte klart förrän vid årskiftet. Då befann jag mig på Sri Lanka med min familj och hade den perfekta miljön för att börja visualisera och konceptutveckla.
Här i dagbädden i arla morgonstund, innan familjen vaknat, tog mitt nya varumärkes första moodboard form medan solen gick upp bakom träden och aporna skrek i palmernas toppar – en slide med kulörer, pinnade foton, nedplitade illustrationer och tankar. Jag tänkte brända toner, varmt och välkomnande. Jag tänkte smaker. Jag tänkte dofter. Jag tänkte känsla.
Tanken var att här skulle man komma in – både fysiskt och digitalt – och ta del av allt jag som själv håller nära och inspireras av. För ni som följer mig vet ju att jag brinner för att dela med mig av upplevelser och ville kombinera detta med ett litet men noggrant utvalt produktsortiment. Jag valde omsorgsfullt ut och tog fram ett litet antal produkter – de flesta skapade av mig, men en del från andra kreatörer som jag beundrade och inspirerades av. Linneprodukter, teblandningar, keramik & smycken bland annat.
Det var ett idogt arbete och en stor utmaning att finna leverantörer, nya kontakter och börja helt på noll. Men det var så galet spännnande och lärorikt. Älskade varenda steg.
I mars samma år så lamslog pandemin hela vår värld och satte en hel del käppar i hjulen för mig men jag som redan hade signat ett tre års kontrakt på en stor lokal i Varberg samt satt igång produktioner kunde inte bromsa utan var snarare tvungen att gasa för att sy ihop hela baletten.
I april berättade jag offentligt om mitt nya koncept men valde att inte berätta om mina produkter. Jag frågade mina följare om de ville vara med på resan när jag skapade ett spännande koncept och fick – YES! Alltså jag är så tacksam!
Tusentals satte upp sig på mitt mailutskick och började följa mitt nya instagramkonto.
Jag har jobbat med storytelling sedan 2008 och här fick jag gå all in. Jag byggde alltså upp ett koncept på känsla, med kulörer, värderingar, inspiration och en stor del ”bekom kulisserna” innan jag delade med mig av vad det var jag skulle sälja. Det skapade en nyfikenhet hos många och det var också väldigt roligt att berätta om allt utan ”säljbudskap” som de flesta är redigt trötta på att ta del av.
Namnet KLco då? (Som nu vid årskiftet faktiskt var med om ett namnbyte till K. LAGERQVIST. )
Jo, här kan du ta del av tankarna kring både namn och hela processen med loggan. Spännande att läsa för många kan jag tro.
27 juni 2020 öppnade jag dörrarna till denna plats och tog emot mina första kunder. Pirrigt, skrämmande, fantastiskt och alldeles underbart. Var så stolt över vad jag jobbat fram under sex månaders tid. Dessutom mitt i en pandemi.
Jag hade skapat tre olika designs i 100% europeisk linne i noga utvalda kulörer – vitt, natur och honung. Började också vårt tesortiment med runt tio sorters teblandningar och hade tillsammans med en keramiker på Gotland tagit fram en temugg för varumärket. En smyckeskollektion skapades efter det som stod mig nära – pelargoner och Subbe Fyr.
I början sålde jag även fotokonst och precis som nu så hade jag fyllt den fysiska butiken med böcker, inredning och andra finheter. Även en del vintage. Jag testade mig fram för att se vilket utbud som skulle uppskattas av min målgrupp. Det var helt klart linnekläderna – som sålde slut på en gång!
Den här blusen heter Mildred och blev verkligen en favorit för många första året. Jag älskar den fortfarande så mycket!
Inspirationen och förlagan till blusen var en blus jag köpte i Paris – em mönstrad blus i ett helt annat material. Jag skapade några förändringar och lät min leverantör sy upp den i enfärgad linne – i honung och vitt.
Redan från start visste jag att jag inte skulle använda mitt eget ansikte som modell för varumärket på kampanjbilderna. Mycket eftersom jag själv ville vara fotografen såklart men också för att jag inte ville bära upp varumärket med bara mig som person – visst var det jag som var den kreativa designern och skaparen bakom allt men därför nästan ännu viktigare att låta andra bära kläderna på bilderna. Med det sagt så har jag ju fotat mig själv enormt mycket i plaggen genom åren för sociala medier- men webbshoppen har i princip varit helt befriat från detta.
Jag kontaktade Nütie i tidigt skede och hon har jobbat med oss sedan starten och andra vackra ansikten har kommit till efter hand. Så glad över alla mina tjejer som jag fått fota genom åren. De är fantastiska!
Nu har det runnit vatten under broarna och varumärket har förädlats och växt under åren. Det är exakt fyra år sedan jag började skapa det. Kläderna har visat sig vara min kärnverksamhet och också det jag tycker är absolut roligast. I butiken i Varberg är det teblandningarna som ofta står i fokus och som kunder vill köpa med sig hem. Företaget har haft god tillväxt varje år och jag har fått anställa kollegor som i nutid är livsviktiga för att verksamheten ska gå runt, Ingen människa är en ensam ö.
Vid årskiftet tog jag ett nytt steg i företaget och valde att byta namn. Det var ett naturligt steg i vår utveckling. Så för att förstärka den personliga känslan och kopplingen till vårt ursprung samlade vi vårt arbete under varumärket K. LAGERQVIST.
Så tacksam över allt dessa åren gett. Utmanande. Roligt. Spännande. Utvecklande.
Ser fram emot 2024. Tack för att ni är med på resan.
(reklam) Idag har vi lansering av nya linneplagg så kika in på hemsidan om du är nyfiken kl 15.00.
