I början av veckan lämnade jag mitt paradis i Languedoc och landade rakt in i stormarna på den svenska västkusten. Kontrasten kunde inte vara större. Sedan dess har jag försökt komma ikapp på alla plan – lanseringar, kollektioner och flytten från vår gamla lokal.
Vi har fortfarande vår butiksyta på runt 300 kvadratmeter på Brukstorget. Att betala dubbla hyror i ett halvår har inte varit roligt, men snart är det över. När sista flyttlasset går och nycklarna lämnas över kommer jag känna mig fri.
Men vad krävs mer för att känna frihet i mitt sinne och i min kropp?
Frihet för mig just nu är så många olika saker: – Städa källaren. – Rensa garderoberna. – Bli klar med nästa kollektion. – Sälja vårt stora hus med den gigantiska trädgården och flytta till något mer lättskött. (?) – Lägga upp arbetet smartare så jag kan tillbringa mer tid i Frankrike. – Gå i terapi och komma lite mer till ro i mig själv. – Komma igång med träningen efter ryggskadan och känna mig stark igen.
Listan är lång – men var börjar man egentligen?
Häromdagen lyssnade jag på Underbaraclaras podd, där hon och Malin pratade om att skapa förändring i livet för att må bättre. Clara berättade om alla steg hon tagit för att förändra – ändå fanns skavet kvar. Till slut skilde hon sig, och plötsligt öppnade sig en helt ny tillvaro.
Är det kanske en skilsmässa jag själv behöver? tillägg 13.32. (Obs! Ironi. Läs kommentaren i kommentarsfältet om du är en av dem som nu tycker synd om min man)
Eller handlar det snarare om att våga prioritera, våga rensa bort det som tynger, för att skapa ett liv som känns lättare och friare?
Jag behöver definitivt en skilsmässa av något slag. Kanske inte från min man dock. Jobbet? Hemmet?
Det är alltid vemodigt att lämna. Speciellt den här tiden på året när Sverige är mindre lockande.
Den här gången städade jag och bytte lakan, men lät grejerna stå kvar i kylskåpet och fönsterluckorna vara öppna. Min mamma ska bo där ett tag, så alla vanliga stängningsrutiner kunde jag hoppa över
Så fint att hemmet används. Inte sant?
Jag ska ge henne en hel liista med nyupptäckta pärlor här i Languedoc – kultur, mat och natur. Allt det där jag vet att hon gillar.
Har lagt bubbel på kylning, fixat pool och trädgård.
Sådärja. Packad och klar för hemgång. Kommer snart tillbaks igen…
Tusen tack för otrolig lansering denna helg! Kassarekord i butiken i lördags och succé för släppet av den nya kollektionen online. Så tacksam och stolt!
Detta är nog min favorit! Slut i två storlekar redan – fullt förståeligt.
Jag har läst två böcker här nere. Tog mig igenom de sista sidorna i Alex Schulmans senaste och den var som väntat kalasbra.
Nu är jag en bra bit in den här.
Den är riktigt bra!
Falkenberg 1993. En okänd flicka hittas död i ett vattendrag i gränstrakterna mellan Halland och Småland. Sannolikt har hon hållits inspärrad, men i övrigt är spåren svårtydda.
Kommissarie Björling är från trakten, Johanna är utredare från Rikskrim, och tillsammans börjar de samarbeta med utredningen. Men båda är påverkade av händelser som de helst inte vill prata om. Han har nyss blivit änkling, hon bär på sår från uppväxten och har nu återvänt till orten hon flydde kort före studenten. Så försvinner Björlings dotter under en campingtur med pojkvännen – och allt ställs på sin spets.
Vill gärna tipsa om Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia också.
Boken är en mörk och fantasifull roman om Hercule Barfuss, en vanskapad och döv pojke med telepatiska förmågor, som växer upp på ett klosterbordell i Tyskland på 1800-talet. Han förälskar sig i den vackra Henriette, och deras ödesmättade kärlekshistoria sträcker sig genom Europas städer, fylld av passion, svek, lidande och en kamp för att höra till.
Herrejösses – fick inte upp tavlan den här gången heller. Hade väl för mycket annat för mig helt enkelt och har nog helt pausat i att inreda och måla här nere i Frankrike. Mer leva och njuta av allt som erbjuds. Ger mersmak. Jag vill bara äta gott, vandra i bergen och ligga och läsa böcker.
Min lilla samling av änder. Borde ha en tredje – visst?
Annars ingen samling…
Och så mina muggar. Varje morgon tar jag den största längst fram och dricker mitt kaffe ur. Under dagen dricker jag sedan matcha i den lilla med fat.
(Reklam) Nu är det dags för andra släppet av min höstkollektion, och jag är så vansinnigt stolt och glad över resultatet. Känns verkligen som om varumärket går från klarhet till klarhet och att vi är på rätt väg med det visuella uttrycket – från snitt och kulör till material och mönster.
Jag har lagt ner hjärta och själ i varje del av denna kollektion, som vanligt. Det är som att släppa iväg sitt lilla barn – att låta det möta kundernas blickar och bedömningar. Jag hoppas verkligen att ni kommer älska plaggen lika mycket som jag gör.
Vissa plagg är redan otroligt hypade och jag har fått så mycket pepp! Som alltid gäller först till kvarn, så om ni är sugna på något råder jag er att inte vänta för länge. Jag har fått mängder av DM om en blus från förra släppet från kvinnor som ångrar att de inte passade på – och ja, nu är den slut.
Men det finns något fint med det också. Ibland, när det blir så för mig, tänker jag att det kanske inte var meningen ändå – och att det är okej.
Här är några av mina favoriter så att ni får en liten inblick i vad som lanseras idag kl. 15.00 hos K LAGERQVIST. Hoppas ni hittar något fint.
Jag är kvar i Frankrike några dagar till. Min vän Anna har kommit hit och det har gjort mig gott att få lite sällskap. Vi solar, badar, pratar och äter gott. Varje morgon går vi en lång tur i bergen, men innan dess håller jag fast vid mina rutiner – samma sak varje dag.
Jag går upp när det fortfarande är kolmörkt. Maler kaffebönor och brygger en stor kanna. Sveper citronvatten. Tar ett svalt dopp i poolen. Sätter på ögonpads under mina svullna ögon. Sedan tillbaka till sängen för att arbeta några timmar innan solen går upp.
Nu är klockan sju och mörkret ligger fortfarande kvar. Jag messar min man och frågar hur det gått med barnen. De stora är ute och ränner på nätterna, och jag sover som sämst under helgerna då jag vaknar stup i kvarten med katastroftankar.
Så plingar det till i mobilen – min man skickar skärmdumpar. Jag är med i DI Weekend den här helgen! Bilder från vårt hem och en intervju om mig som digital kreatör. De skriver även om K LAGERQVIST, vilket känns roligt. Väldigt tacksam över att få vara med i Dagens Industri och nå nya målgrupper. Haffa ett ex vetja!
Just nu sitter jag och jobbar med bilderna för vårt andra släpp som går live imorgon. Lägger in dem på hemsidan och fixar med headern på landningssidan.
Dagen i övrigt kommer ägnas åt matmarknad, ett par ärenden, besök på ett kloster, och sedan tror jag vi landar hemma för att laga middag här.
Till sist vill jag säga tack – tusen tack – för alla värmande kommentarer när jag delade min historia om det som format mig, både privat och i mitt yrkesliv. Som C skrev i kommentarsfältet: ”Så tydligt och bra du beskriver hur mycket arbeten har betytt i de svåraste perioderna. Så grundläggande det är att känna sig behövd och vara i ett sammanhang egentligen, därför inte svårt att sätta sig in i vad arbetslöshet gör med människor.”
Så viktigt att lyfta. Alla människor behöver känna sig meningsfulla och vara en del av ett sammanhang. Ha en fin lördag nu.
Ofta får jag frågan om vad som fick mig att välja det här yrkeslivet och hur jag egentligen hamnade här. Sanningen är att det aldrig var någon ungdomsdröm, och jag har heller aldrig studerat för att jobba med digitalt foto, entreprenörskap och marknadsföring. Nej, jag drömde om att bli författare, eller att få stå i en butik och slå in vackra paket. En tid ville jag också bli fotomodell – det var under supermodellernas storhetstid.
Men ser jag tillbaka på barndomsdrömmarna så finns faktiskt allt där i mitt nuvarande yrke, även om ”digital influencer” inte ens var ett begrepp när det begav sig. Internet fanns ju knappt, och definitivt inte smartphones. Ändå skriver jag nu berättelser varje dag, står både bakom och framför kameran – och slår till och med in paket i min egen butik.
Så hur hamnade jag här?
Slumpen, arbetsmoral och kanske ödet.
Hade jag gått i skolan idag hade jag förmodligen fått en diagnos. Det var svårt för mig att koncentrera mig och jag drömde mig alltid bort. Endast det jag tyckte var roligt fastnade. Men tittar jag på vad jag faktiskt gjorde – ordnade skoltidningar, grupper och discon – så la jag grunden för ett kreativt entreprenörskap. Ändå gick jag ut nian med 2,1 i betyg. Mamma grät ner i jordgubbstårtan.
Jag har dock alltid jobbat. Redan som barn sjöng vi luciasånger från hus till hus och tjänade en femma här och där. Jag sålde tidningar, frallor och strumpor, jobbade på golfklubben, sålde glass på stranden och satt i kassan i vår sommarbutik i Kärradal. Arbete har alltid funnits i mitt liv.
Under sommarlovet efter högstadiet så skedde ett stort skifte i mitt liv. Jag blev kär i en äldre kille som var både våldsam och höll på med droger. Relationen med mina föräldrar blev katastrof och vi blev som främlingar för varandra. Vi sexton års ålder hade jag helt hoppat av skolan och flyttat hemifrån. In i en liten sunkig och rökig etta där det bryggdes hembränt på spisen och cannabisdoften låg tung i trappuppgången. Det jag minns mest av denna tid var att jag var ofta hungrig och väldigt rädd. Jag hade ingen inkomst och var helt beroende av min kille. Jag pantade burkar och var hemma och stal mat hos mina föräldrar ibland. Jag blev utsatt för väldigt mycket våld under dessa år.
Vad har denna berättelse med mina yrkesval att göra kanske ni funderar över nu….?
Jag tror att det som händer i privatlivet påverkar en på en mängd sätt även i ens yrkesroll.
Jo, jag tror att detta mörker i mitt liv fått mig att vara tacksam, prestigelös och modig.
Turligt nog var jag handlingskraftig trots den destruktiva livssituationen jag satt mig i. Jag fick jobb i en korvkiosk och fick då både en paus från den våldsamma vardagen, en egen inkomst och kände mig mer självständig. Min kille tog dock nästan alla mina pengar vid löning och när jag blev myndig fick jag köpa både telefoner, tv- apparater och gud vet allt på avbetalning i mitt namn. Hej kronofogden!
Under dessa år blomstrade dessutom min pappas beroendesjukdom ut ordentligt och började ge stora konsekvenser. Kan inte hjälpa det – men jag kan fortfarande känna skuld över att det kan ha varit mitt destruktiva liv som drev han in i sjukdomen så djupt. Det är svårt att vara förälder till någon som befinner sig i livsfara och det kan verkligen få en att drunkna.
Jag blev gravid och födde min första son på Borås BB. Han föddes med navelsträngen virad två varv runt nacken och blev omedelbart sjuk i lunginflammation. Blev omedelbart placerad på Neo och jag tyckte det var skönt att inte behöva vara hemma. Om man trodde våldet skulle blekna bara för att jag hade ett spädbarn på min arm så trodde man helt fel. Jag vill minnas att det eskalerade – det var i alla fall så jag kände det. Jag hade ett stort ansvar för den här lilla babyn och var samtidigt tvungen att parera våldsamma utbrott, psykoser och paranoia. Jag var ju själv bara ett barn och var totalt utmattad.
Vi flyttade till andra sidan landet då barnet var sex månader och där började den mest ensamma tiden i hela mitt liv. Om jag var isolerad tidigare från vänner och familj så var det inget jämfört med vad jag blev nu. Det geografiska avståndet till någon form av trygghet blev nu minimal.
Lyckligtvis fick jag arbete på en golfklubb då min son fyllde ett och där var jag ett par månader en sommar i början av 2000-talet. Det var också där, bland vanliga människor, jag insåg hur destruktivt jag levde och att det fanns något annat inom räckhåll. Det var första gången jag kände att jag förtjänade att vara lycklig.
Jag älskade bannemej att jobba där. Att stå i disken och se hur fort jag kunde stapla tallrikarna, eller baka av en plåt kanelbullar och garnera dem, stå i kassan och sälja glass till förbipasserande glada golfare. Det var fint att träffa vanliga människor.
Jag lämnade relationen en natt den sommaren. Med hjälp av socialtjänst, polis och familj. Fick bo på ett skyddat boende för mammor och barn på västkusten ett tag.
Ödet tog mig till arbetet som servitris på ett anrikt steakhouse i min nuvarande hemstad. Där harvade jag på med stor stark och plankstek i några år tills jag mellanlandade på societetsrestaurangen och därefter stadshotellet. Älskade arbetet som servitris. Så fostrande! Både i social kompetens, effektivitet, service och underhållning. På hotellet gjorde jag sedan en resa genom de olika avdelningarna som både städerska på spa, arbete med gästrelationer och slutligen landade jag på marknadsavdelningen. Jag hade nämligen börjat blogga på fritiden och behärskade både bild, text och sociala medier. Detta var på den tiden då alla hotell insåg att de var tvungna att vara aktiva i dessa forum för att nå ut med sina budskap och därmed sälja fler hotellrum och spapaket.
Det här hände dock inte över en natt. Jag började med små steg – köpte en kamera, försökte förstå vinklar och komposition. Jag läste och lärde mig av andra, övade mig på nya uttryck så mycket jag kunde varje dag och testade mig fram. Formatet kändes både roligt, stimulerande och lärorikt. Och den resan är jag ju fortfarande på – ständigt i utveckling och med nyfikenhet som drivkraft.
Så jag har gjort en märklig karriärsresa minst sagt.
Jag tycker den är fin och är stolt över att jag vågat anta dessa dessa utmaningar trots brist på akademisk utbildning.
Bloggen växte, Instagramkontot Krickelin växte. 2016 sa jag upp mig från mitt fasta jobb och har sedan dess levt helt på mina egna varumärken, som influencer, föreläsare och kreatör.
När jag ser tillbaka inser jag att arbete har räddat mig många gånger. Jobbet har gett mig fokus, mening och självrespekt. Därför sitter jag också här på semestern och skriver, skapar, planerar – för att det är det som får mig att må bra.
Det finns många vägar till Rom, som man brukar säga. Flera sätt att nå samma mål. Och för mig blev vägen krokig, full av mörker och snår – men jag kom fram ändå.
Min resa får bli en påminnelse: det går att ta sig vidare, oavsett var man startar eller vilken botten man befunnit sig på. Det går att leva ett gott liv även när skiten fortfarande pågår i bakgrunden. Inställning är avgörande.
Så jo, offerkoftan kan kännas varm ibland. Men den kväver mer än den tröstar.
