’
Semester. Jag hade en tydlig plan: läsa ut minst en bok, sova mer än åtta timmar varje natt, ha meningsfulla och peppiga samtal om livet med min man, inte älta problem, få massor av fotkli, undvika all dålig energi, äta gott, kolla vintage och köpa något fint – och bada en miljon gånger.
Allt började toppen. Tills jag (tror jag) stoppade i mig ett dåligt ostron. Från klockan fyra på morgonen till åtta var det… ja, en rejäl tömning av systemet. Men när jag väl klev upp – med platt mage och allt – kunde jag ändå tänka att det var en sorts naturlig cleanse. Inget behov av tarmsköljning eller detox här inte.
Efter några glas vätskeersättning och lite yoghurt med melon var jag redo för dagen och tog tag i min semesterlista. Jag har nu bara några sidor kvar i Alla fyra av Miranda July. Jag hade faktiskt lagt undan boken för några veckor sedan – jag orkade inte med huvudkaraktären. Blev så otroligt triggad. Kanske är det rädslan för att själv tappa det totalt någonstans i klimakteriets berg-och-dal-bana?
Men nu läser jag vidare, och inser att en bok som provocerar, väcker tankar, skapar vrede, ger perspektiv och ibland framkallar en smula sympati – den har ju faktiskt allt. Jag ska återkomma med en större reflektion när jag är klar.
En sak jag fortfarande funderar på: varför blir jag så himla provocerad av att hon kallar sitt barn ”hen” hela tiden? Vad är grejen? Har någon av er läst boken och kan ge en tanke eller två om det?



















