Hjärtefrågor, Vardag

Repris – Tankar kring beroendesjukdomen och medberoende

Innan sommaren var planen att jag skulle skriva några rader om medberoende. Jag vet att det kan vara tröstande och hjälpande för många som går in i sommaren med en stor klump i magen. Många lever sida vid sida med psykisk ohälsa och beroendesjukdomar och under semestertider brukar dessa utmaningar bli extra tunga att bära. Anhöriga kan uppleva att de går från jobbet, stämplar ut och rakt in i en mardröm där alla semesterveckor går till djävulsdansen man inte vill vara en del av men på något sätt inte kan låta bli att dansa – man kanske försöker få kontroll, planera, hjälpa, förebygga, avslöja, vädja….ja, det är inte vilsamt för varken den som lider av sjukdomen eller den som står bredvid.

Jag har inte fått till en sådan text i år. Den har inte kommit till mig helt enkelt – mycket för att jag är väldigt trött och sliten efter alla år som medberoende. Jag har mycket att jobba på när det gäller mig själv. Men jag fann en så fin text jag skrev 2019 – den är helt klart värd en repris tycker jag.

Min enda vinning i att skriva om ämnet är att hjälpa till att bryta stigmat kring beroendesjuka så att de ska få samma förståelse, empati, stöd och vård som alla som bär på en kronisk sjukdom. De vanligast förekommande kroniska sjukdomarna tillhör grupperna hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, cancersjukdomar, lungsjukdomar såsom astma, allergi och KOL, , neurologiska sjukdomar, muskel- och ledsjukdomar samt långvariga smärttillstånd. Psykiska sjukdomar inklusive beroendesjukdomar är också kroniska sjukdomar  – de är dödliga och inte självvalda.

Sjuka och familjer till anhöriga med beroendesjukdomar bemöts inte med samma empati eller förståelse som en cancersjuk person – varken från samhället, vänner och bekanta eller vården. Beroendesjukdomen är den enda sjukdomen i Sverige där man söker hjälp hos Socialtjänsten – inte sjukvården. Oftast ligger det psykisk ohälsa och en diagnos bakom ett missbruk och sjukdomen har blossat upp då den självmedicinerats.

Från bloggen 30 juli 2019 –
Jag hade tagit lite bilder i min trädgård och tänkte först berätta om alla fjärilar som snurrar runt i mitt växthus och att dahliorna nu står i full blom. Men här kommer något annat.

Vi gick en promenad då solen gick ner över havet – min minsta och jag. Han trampade sakta på sin cykel och pratade om hackade spel medan jag hade Boris i kopplet bredvid mig. Vilken kväll, alldeles varm och kvalmig.

-Titta där, jag tror han är svensk, sa lillebror och pekade på mannen som låg på bänken på andra sidan gatan.
-Ja, där ser man, vad menar du med svensk? Hur tänker du då?  sa jag.

-Ja, han har ljus hud och blont hår istället för mörk, svarar lillebror.
-Ok, ja, det har du rätt i. Men du, vi får gå och kolla om han är ok. Han kanske mår dåligt eller så kanske han bara vilar lite. Vi frågar…

Lillebror var skeptisk och stannade på andra sidan gatan medan jag gick fram till mannen. Mobiltelefon och glasögon hade ramlat ner på gatan och i plastpåsen framför låg ölburkar.
– Hej, är du ok?

Mannen vaknade och vi snackade en stund där på bänken. Om hur länge han hade druckit och hur många veckor det var sedan han blev utslängd. Om att han är uppe på 24an på sjukhuset då och då – in och ut. Han tyckte om Boris och sa att han saknade sin hund.

Vi gick och köpte en flaska vatten till honom, fortsatte vår promenad och pratade om hur viktigt det är att se människor. Oavsett hudfärg och livssituation. En blick och ett hej, köpa lite vatten, ringa en anhörig eller bara ge en frukt och dela några ord.
Jag tänkte på mannen bakom missbruket. En pappa, bror, man eller son. Kanske alltihop.

Jag tänker också att bakom varje missbruk ligger omedicinerad &  ej behandlad psykisk ohälsa. Det är svårt att klara av den verkliga världen och man stoppar sig full med substanser för att slippa ha så ont. inom. Ofta är ett drog- eller alkhoholmissbruk en samsjukdom till ADHD.
Om man inte bryr sig om denna klick människor i vårt samhälle och ej kan relatera så kanske man istället kan vara intresserad av vad de kostar samhället varje år. Inom vården, socialtjänsten och hos polisen.

Jag läste att psykisk sjukdom står för 46 % av sjukskrivningarna i Sverige 2018 ändå så går knappt nio procent av sjukvårdsbudgeten till psykiatrin i Sverige varje år.
& ADHD är kraftigt överrepresenterat bland intagna i kriminalvården. Genom behandling av 30 individer med ADHD beräknas samhällsvinster om 15 miljoner kronor per år kunna göras enbart inom en pilotstudie. Detta i form av minskad kriminalitet, missbruk och utanförskap.
(källa)

Mannen var utslängd – de orkade inte mer. För hur länge orkar man?
Hur stor möjliggörare är man som medberoende? Och hur sjuk är man själv i sitt medberoende?

Det är sommar & sol. Många har semester. Det är varmt och det verkar inte finnas ett slut på de gyllene solnedgångarna. Men något som inte tar semester är ju tyvärr beroendesjukdomen och psykisk ohälsa. Under sommaren finns det människor som mår ännu sämre.

Jag har spenderat många somrar på psykakuten med anhöriga. En väldigt stor del av mig vill dela med mig av dessa erfarenheter men det känns tabu. Som att det står en stor fet vägg mellan skribenten i mig och den här folksjukdomen jag har så stor erfarenhet av.
Varför pratar vi inte mer om psykisk ohälsa och missbruk?

Jag önskar att det hade varit lika lätt för en medberoende att berätta om ens livssituation för omgivningen som det är för en anhörig till en cancerpatient.

Anhörig till fysisk sjukdom:
 – ”Tack för att du frågar. Det är inte bra.  Cancern har kommit tillbaka. Den har spridit sig och just nu är han inlagd. Vi vet inte om han kommer klara sig men det är ett helt team med duktiga läkare och sjuksköterskor som försöker rädda honom. Rädda livet på honom. Vi är där så ofta vi kan – sitter vid sängkanten och pratar med honom – när han är vaken tittar vi på film, läser högt, gråter och skrattar ihop. Det är väldigt tungt och oroligt.”

Anhörig till missbrukare
 – ”Jo, nej, det går inte bra. Han är aktiv igen och vi har svårt att nå honom. Han drar sig undan och försvinner. Ofta pratar han om att han inte vill leva längre. Att han ska kasta sig framför tåget. Han är rädd, gråter och känner sig ensam. Ångesten rider honom och han kan varken tänka eller sova. När vi försöker få in honom till vården så säger han bara att han aldrig får någon hjälp därifrån ändå. Det är bara förvaring och ännu mer tabletter. Vi är maktlösa. Det är som rysk roulette – varje dag undrar jag om när de ska ringa på dörren och säga att de funnit honom död. Det är förlamande”

Varför säger vi att man är alkoholist eller narkoman? Man är väl inte cancer?

Vi passerade fyra vinglande ”fyllgubbar” under vår promenad denna sommarkväll och uteserveringarna var fyllda av rödsprängda damer med halvtomt vinglas framför sig och radarstyrd blick.
Blir så ledsen. Önskar jag kunde göra mer.

För dig som vill läsa mer rekommenderar jag Sanna Lundell och Ann Söderlunds bok Djävulsdansen- bli fri från medberoende.
Lyssna också på Beroendepodden och vissa avsnitt av ADHD -podden där de berör samsjukdomar.

Hjärtefrågor

Det sitter i själen – så känner i alla fall jag

Allt börjar med en känsla kring vad man vill skapa. Färg, form, miljö, arv och historia… både min egen men också andras. Jag brukar nästan alltid gräva där jag står när det kommer till mitt företagande och min kreativitet. Det blir så mycket enklare när man inte jagar något som inte är ens eget. Finns inspirationen nära, inom räckhåll och inom den egna erfarenheten – då är det bara att köra.

Kameran är mitt främsta verktyg, och den har jag använt varje dag sedan 2008. Det blir faktiskt 17 år och 8 månader – hela 6 455 dagar. Med andra ord har jag tränat, prövat, misslyckats och utvecklats med kameran som ständig följeslagare. Det, tillsammans med ett brinnande intresse för ljus, komposition och fotografi, har format mig.

Ibland får jag för mig att jag ska måla en akvarell. Jag vet precis hur jag vill ha den – färgerna ligger redo, penslarna är fantastiska, papperet perfekt. Ändå blir resultatet inte alls som i mitt huvud. Varför? Jo, för att jag inte övat. Jag målar inte varje dag. Hade jag hållit i en pensel i 6 455 dagar så hade jag förmodligen kunnat leva som konstnär i dag.

Och det är just det jag tror på: att hårt arbete slår talang. Varje dag i veckan. Det du gör mycket och ofta, blir du bra på. Det finns egentligen inga genvägar till att bli riktigt skicklig – inte ens med ChatGPT, den bästa utrustningen eller de mest avancerade programmen.

Man blir inte en fantastisk maratonlöpare bara för att man har de dyraste skorna och en snygg outfit. Man blir inte en otrolig kock för att man köper en exklusiv stekpanna. Och detsamma gäller fotografering: det handlar inte om kameran, utan om övningen, passionen och ett ständigt nötande med samma grej.

Med det sagt så har jag både en otrolig kamera och ett fantastiskt objektiv som verkligen hjälper mig i mitt arbete. En Canon EOS R5 och ett fast 50 mm-objektiv. Jag redigerar allt i Lightroom. Jag har sparat och bytt upp mig till bättre och dyrare utrustning längs hela min karriär.

Men resultatets förklaring ligger egentligen inte där. Det är alla dagar och alla timmar då jag haft kameran i min hand – då jag lärt mig hur solen möter hud och grönska under dagen – då jag suttit med tusentals bilder och penslat mig fram bland ljus, skuggor, strukturer och detaljer under långa arbetspass.

Det finns verkligen bra hjälpmedel för att ta fina bilder idag – VSCO funkar kanon i mobilen och Lightroom är också lättförståeligt för de flesta. Alla kan ta bilder och alla kan måla en akvarell. Men resultatet varierar såklart efter hur mycket erfarenhet och timmar som sitter i själen.

Igår fotade jag min kommande kollektion. Jag hade struktur, planering, tur med vädret, en otrolig modell och fantastisk utrustning. Samt en kollega som stöttade upp. Resten satt i själen – och är ett pågående arbete. Jag har helt enkelt inte lagt ner kameran en endaste dag sedan jag började.

K. LAGERQVIST, Vardag

Moodboards AW25 – en första liten kik på kollektionen

reklam för egen verksamhet 

När min kreativa hjärna började snurra inför skapandet av AW25 var det de klassiska blommönstren från Laura Ashley som dök upp först. Även Liberty, som följde mig genom hela 80-talets barndom. Mitt flickrum var en enda Laura Ashley-dröm – gardiner, kuddar, överkast, lampskärmar i rosaröda toner.

Jag tänkte också brittisk landsbygd, men ville samtidigt addera en touch av cowboy för att rocka till det lite. Resultatet? Blommiga viskostyger för klänningar och kjolar, kombinerat med välskräddade plagg i lite tjockare lin.

Just nu befinner jag mig mitt i produktionen för vinterns kollektion och skapandet av nästa vår/sommar. Dessutom fotar jag och lanserar aktuell kollektion. Det innebär att min hjärna jonglerar tre kollektioner samtidigt – samtidigt som jag jobbar som digital kreatör vid sidan av. Ibland känns det som om det nästan pyser ur öronen på mig.

Som idag, när jag försökte filma content, skicka in en deadline och samtidigt samla inspiration till morgondagens plåtning. Till slut lade jag mig bara på soffan och satte på ”Hela Sverige bakar” – kanske det mest hjärndöda man kan vila ögonen på när Samir och Viktor bakar hallongrottor. Men det funkar. Efter en kaffe var hjärnan igång igen.

Ett löppass senare idag, och så avslutar jag kvällen i bastun. Det brukar rädda både kropp och knopp.

Men i alla fall – vill ni se mina moodboards som jag skapade inför AW25?

Jag har plockat in en ny kulör som går åt havre och en denimblå – två nyanser som känns så fina tillsammans och även ihop med det mönstrade. Jag ska bli bättre på att fota mig själv i plaggen och visa er mer, men igår knäppte jag de här bilderna lite snabbt mellan middagen och seriestunden med killarna.

Imorgon väntar plåtning med modell, och på fredag kommer min vän Simon förbi och vi ska skapa lite rörligt material tillsammans. Därefter blir det redigering för hela slanten fram till lanseringen på söndag klockan tre.

Och måste säga – de här byxorna är verkligen något extra! De kommer i två olika längder, så att de ska passa olika kroppar.

Frankrike

Från Frankrike till full fart – nya kollektioner på gång

Hej på er,
Jag har ångest. Jag vet inte riktigt om det handlar om att lämna detta paradis eller om det är för att jag ligger efter med precis allt på jobbfronten – och hemma väntar en massiv vägg av arbete. Kanske är det en kombination. Jag känner mig sliten och hade behövt fler lugna dagar för att hitta tillbaka till lusten.

Just nu känns det lite som att stå på stranden och försöka sopa bort sandkornen – en omöjlig uppgift. Och så finns det privata bekymmer som tynger, så ibland vet jag inte ens vad som är vad. Ångesten ligger där, innanför bröstet, oavsett om jag vill eller inte.

Men nog om det. Här är några bilder jag knäppte i morse, precis när solen gick upp och jag började packa väskan inför hemfärden. Ett litet försök att hålla fast vid den  mjuka, stilla känslan innan dagen drar igång och jag skulle bege mig hem till vardagen igen.

Att skapa ett hem här nere i södra Frankrike har verkligen varit en fröjd. Allt har fått växa fram på ett ganska oängsligt sätt, med en tydlig tager vad man haver-mentalitet. Nästan allt är köpt vintage, och istället för att jaga något perfekt har vi satsat på att färgsätta rummen så att de lyfter fram de vackra golven och husets själ.

Pianot som står här i huset kommer från tidigare ägaren, Madame Astruc, vars föräldrar faktiskt byggde huset redan år 1850. Igår, på byrestaurangen, hamnade vi i ett långt samtal med en man som också bor här i byn – och han berättade om den betydelsefulla familjen Astruc.

Det gjorde mig ännu mer nyfiken på husets och byns historia. Tänk så många berättelser som gömmer sig i dessa väggar. Jag måste helt enkelt börja luska mer…

Jonas fixar inför hemresan i badrummet. Det går riktigt smidigt när vi hjälps åt. Att stänga av allt, dammsuga, bära in kuddarna och slå igen fönsterluckorna blir nästan som en liten ritual.

Mitt eget knep är att kasta in det som står kvar i kylen i frysen innan vi åker. På så vis finns det alltid något att ta fram nästa gång vi kommer hit, och vi slipper springa till matbutiken det första vi gör. Ett enkelt sätt att känna att hemmet väntar på oss. Redo att leva i direkt.

På återseende, Frankrike.
Nu väntar en ny vecka hemma. Och den blir intensiv. Jag ska färdigställa en senare kollektion, fota, redigera och lansera kommande AW25 samt skicka in flera deadlines.

Wish me luck!

Frankrike

Topples mellan två böcker

Hej. Jag bloggar från stranden med de svarta lavastenarna. Jag sitter med halva kroppen i havet och mobilen i min hand ~ bloggar mellan två böcker.

Just nu ska jag snart börja på Carl-Johan Vallgrens Din tid kommer och känner mig nästan pirrig av förväntan. Har någon av er läst hans Den vidunderliga kärlekens historia?

Jag är också så glad att jag tog mig igenom Alla fyra& kan lägga den åt sidan. Har suttit i många samtal med min man nu under semestern och diskuterat denna bok. Vet faktiskt inte vad jag ska säga om den än så jag låter bli.

På just denna  strand känns vattnet extra salt och just nu peakar turistsäsongen för fransmännen. Det är liksom full-fullt på varje millimeter. Tänker att jag absolut inte får svälja något vatten vid mina simturer för jag kan bara föreställa mig hur många som kissar i vattnet. Men den här stranden är ljuvlig ~ jag har med mig snorkel och cyklop och har varit nere och simmat bland alla fiskar tre gånger. Till lunch  åt jag ostron och tonfisk på restaurangen i hamnen och sedan bar jag med mig en stor iskaffe till strandkanten igen. Mitt nervsystem verkar stabiliseras mer och mer ju mer jag läser och bara är här i den vilsamma miljön och det känns väldigt skönt. Min man undrar varför inte även jag investerar i en stringbikini och det kanske jag också undrar…. Här i södra Frankrike verkar varken kropp eller ålder hindra en enda kotte att klä sig hur de vill på stranden. Befriande säger jag och tar av mig bikinitoppen för det är mycket härligare att simma runt med bar kropp. På återseende ~ nu ska jag öppna min nya bok. Kram