Kvinnokroppen, Vardag

ChatGPT och jag reder ut kring progestron

Varje månad samma sak. Denna morgon värre än någonsin. Jag äter Utrogestan 12 dagar varje månad i kombination av östrogenplåster Estradot 100 mikrogram och jag drar mig varje gång det börjar bli dags för jag blir i princip obrukbar. Känns som ögonen blöder och någon klöser inne i huvudet.  Inga värktabletter hjälper.

Frågar min ChatGPT.

Varför får jag alltid huvudvärk av Utrogestan?

ChatGPT sade:

Att du får huvudvärk av Utrogestan (mikroniserat progesteron) är inte ovanligt – och det finns flera möjliga förklaringar till det. Här är de vanligaste orsakerna:

1. Hormonsvängningar

Utrogestan tillför kroppen progesteron, ett hormon som naturligt varierar i cykeln. Om du inte är van vid tillskott av progesteron, kan det plötsligt skapa en obalans, särskilt i förhållande till östrogen. Denna obalans kan ge huvudvärk, särskilt om du är känslig för hormonella svängningar (som vid PMS, mensmigrän eller vid klimakteriet).

2. Ökad känslighet i centrala nervsystemet

Progesteron påverkar hjärnan – det har en lugnande effekt men kan också orsaka trötthet, yrsel, dimhjärna och huvudvärk hos vissa. Det kan även påverka blodkärlen i hjärnan och skapa tryck- eller spänningskänsla.

3. Dos och upptag

Utrogestan tas ofta oralt (via munnen) eller vaginalt. Vid oral användning passerar det levern först (s.k. ”first pass metabolism”), vilket ibland gör att du får starkare biverkningar. Om du tar det på kvällen, vilket är vanligt, kan huvudvärken komma på natten eller morgonen efter.

4. Utsättningseffekt

Om du tar Utrogestan i en cyklisk behandling (t.ex. 10 dagar per månad), kan huvudvärken komma vid avslut eller när hormonnivån sjunker snabbt, likt mensmigrän.

5. Individuell känslighet

Vissa är extra känsliga för progesteron eller tillsatser i kapslarna (t.ex. jordnötsolja, som finns i vissa beredningar). Huvudvärk är en känd men individuell biverkan.

Vad kan du göra?

✔️ Prova vaginalt istället för oralt – ger ofta färre biverkningar, inklusive mindre huvudvärk.
✔️ Ta det på kvällen – så du sover dig igenom största effekten.
✔️ Sänk dosen – i samråd med läkare.
✔️ Be om att byta preparat – det finns olika sorters progesteron (t.ex. Provera – syntetiskt, men ibland mer tolererat).
✔️ För dagbok – för att se samband med cykeln, stress, vätska, sömn etc.

Har ni haft liknande symptom och vad gjorde ni i så fall då? Vägrar acceptera det här.

Vardag

Dags att dra ur kontakten?

Jag tänker på när jag ska öppna fönsterluckorna i det franska hemmet igen. Släppa in morgonsolen som stiger över hustaken och sedan färgar sovrummet alldeles gyllene.

Jag ska vädra lakan och tända mina doftljus. Fylla huset med franska toner från högtalarna och doften av Diptyque.

Jag ska brygga en kanna te att ställa i kylen. Dricka den i små fina champagnekupor i kristall.

Undrar om jag lämnade denna klänning där nere. I så fall åker den på. Jag tror jag ska våttorka golven också – älskar doften och ritualen.

Jag drömmer om att fixa till väggen här och kakla om köket i en varmare kulör. Men vid nästa tillfälle här nere ska nog vara tillägnad mest vila, stranden, böcker och långa middagar.

Tror ni att jag längtar?

Här på västkusten viner en storm runt om vår vackra sommarstad och sommaren känns bokstavligen bortblåst. Bananflugor fyller köket och trädgården känns nästan rutten av allt regn. Jag har ångest över allt och mitt medberoende har nått sin peak. Försöker hålla balans – träna, basta, jobba, sova mina timmar.
Jag är inne på sista veckan med sommartider i butiken – vet att jag sa att jag ska sänka axlarna men hur ska det gå egentligen? Ska kanske bara dra ur kontakten på mig själv och lägga mig ner en stund.
Men hur blir det då? Allt snurrar på och även om jag känner med hela kroppen att jag borde ha semester så måste ju allt faktiskt rulla på. Hur ska det bli med sensommarens släpp till exempel? Och flytten från den gamla lokalen? Kvittoredovisningen? Ghaaa…. Drunknar i måsten.

Men måste ge mig själv några dagar. Så är det bara.

Vardag

Tankar från kommentarsfältets mörka djup

Jag scrollar igenom kommentarsfältet hos en kollega och får plötsligt en kall våg av skam över mig. Det sköljer till sådär som bara sekundärkränkthet kan göra.
Någon har skrivit att hon uppskattar att bloggaren inte, som ”så många andra över 40”, plötsligt börjat skriva om träning och nyttig mat. Hon tränar när hon vill, äter vad hon vill – och behöver därför inte se vad alla andra stoppar i sig eller hur många steg de gått.

Jag funderar lite över det där. Inte bara i hennes åsikt, utan också i min egen reaktion. Som en aktiv publicist i ett konstant brusande medieflöde påverkas jag – vare sig jag vill eller inte – av alla dessa åsikter vi dagligen matas med. Sanningar, pekpinnar, nya rön. Vi har numera tillgång till allas ärliga känslor kring allt, i realtid, ur alla tänkbara perspektiv. Sånt som förr stannade i ett telefonsamtal med en vän eller vid en kafferast på jobbet.

Min blogg och denna text är också det. Ett tyckande. Min åsikt.

Folk tycker. Mycket. Högt. Det är förbud hit och pekpinnar dit. Man ska vara så, men inte så. Man ska träna men inte prata om det. Vara medveten men inte påfrestande. Jag går ut med hunden och får plötsligt dåligt samvete för att jag stoppat in mina AirPods – visst hade jag sett något om strålning rakt in i hjärnan? Tar fram airfryern för att laga lite sötpotatis, men hejdar mig – var det inte något om mikroplaster där som var skadligt? Sätter mig för att skriva ett blogginlägg men börjar tvivla… Tänk om just hon – hon som ogillar när folk skriver om mat och träning – klickar in idag och himlar med ögonen åt mina eventuella försök att vara hälsosam? Herregud.

Vår samtid gör oss till förbaskat osäkra individer. Rädda för att göra fel. Rädda för att bli tillrättavisade av främlingar i kommentarsfält. Det är synd. Men det kanske också är en påminnelse. En påminnelse om att stå stadigt i sig själv och lita på att det man bidrar med är intressant – men inte för alla. Och det är faktiskt helt okej. Det är även en påminnelse om att vara källkritisk och använda sitt sunda förnuft som konsument.

Det är också en påminnelse om att rensa. Avfölja de influencers som inte längre ger det man önskar. Banta ner flödet. Skapa en algoritm som lyfter, istället för att stjäla ens energ . Att sluta glo på innehåll som sabbar självkänslan och äter upp vettet.

Så nej, det blir ingen text om mat och träning här idag. Jag är kränkt! Hahaha.

Men jag har heller inte tid att skriva mer just nu.
Jag ska nämligen klicka in mig hos en matbloggare och skriva i kommentarsfältet hur tacksam jag är över att hon inte skriver mer om sin trädgård. Jag har ju en egen, och jag gör ju vad fan jag vill i den. Den är kaos. Vill absolut inte ha inspiration och behöver verkligen inte veta vad hon gör i sin trädgård. Vad trodde hon egentligen? Skriv om något relevant istället…

😉 /Kristin

Vardag

Blomma eller gå vidare

I fönstren i matsalsrummet har jag haft fyra Mårbackapelargoner. Länge höll jag dem vid liv med omsorg: ny jord, näring, vatten och noggrann beskärning. Vi har varit goda vänner under åren. De övervintrade där i vinterljuset och stod sedan prunkande på vårkanten igen.  Men det senaste året har jag märkt att de liksom gett upp. De har blivit sura, fula, glesa och envisats med att blomma som om det vore en plikt snarare än ett nöje – trots all kärlek jag öst över dem.

Jag har försökt tänka att det är okej. Det är väl charmigt med spretiga grenar och ett visst förfall? Snart kommer sommaren, tänkte jag, då lever de säkert upp igen. Men nej – de blev bara surare.

Förra veckan var jag på en liten lanthandel och såg ett helt bord fullt med ljuvliga Mårbackor. Så där ska de ju se ut!
Glada, soliga, frodiga – fulla av liv. Så jag gjorde det enda rimliga: jag köpte fyra nya.

Och när jag kom hem slängde jag de gamla. Rakt på komposten. ”Nu räcker det”, sa jag högt.
”Jag är klar med er.”

Det är kanske inte bara pelargoner man kan applicera detta på. För visst är det så: ibland håller vi fast vid saker som inte längre ger något tillbaka. Som ett rum vi försöker få till med inredning men som aldrig känns riktigt bra, oavsett hur mycket vi pyntar. Nya kuddar och gardiner men ändå skaver det.
Kanske är det dags att börja om? Rensa ut, måla om, göra plats för något nytt och enklare?

Eller i relationer – man håller på och gullar, bjuder till och fixar men kanske inte får så mycket tillbaks? Kanske är det bättre att släppa taget och lägga energin på relationer som faktiskt blommar?

Allt håller inte för evigt, hur mycket vi än anstränger oss. Och det är nog precis så det ska vara. Vi växer ifrån, vidare – och det är okej.

Så – RIP mina älskade pelargoner. Tack för er tid. Men jag kommer faktiskt inte sakna er alls. Hahaha.

K. LAGERQVIST, Vardag

Sommarsäsongen rundas av

Högsäsongen börjar lida mot sitt slut, och tanken är att vi nästa vecka rundar av med våra sommartider. Men… vi har fått många frågor om att hålla öppet lite längre. Jag förstår verkligen önskemålen — men jag måste vara helt ärlig: jag vet inte om jag orkar.

Att förlänga öppettiderna innebär en hel del pusslande med personal, det är en ekonomisk chansning och det skulle kräva ännu mer av mig – och jag kör redan på fälgarna energimässigt just nu.

Om jag ska vara helt ärlig behöver jag lite tid för mig själv. Landa. Sitta i bastun. Komma tillbaka till rutiner. Just nu längtar nog ingen efter vardagen mer än jag.

Så här års börjar man ju också summera sommaren. Hur gick det egentligen? Hur var kundflödet? Vad tyckte personalen? Överlag känner jag en stor tacksamhet för allt som förändrats – det har verkligen varit en sommar att minnas.

Samtidigt börjar höstnyheterna rulla in. Prover granskas, nya kollektioner ska fotas och lanseras – och jag behöver bli klar med nästa omgång produkter. Och så jobbet som influencer… Mailkorgen fylls snabbt nu när kunderna är tillbaka från semestern och väntar på utkast och kampanjmaterial.

Så, här kommer mitt svar på frågan som så många ställt:
Nej, jag kommer inte ha öppet i två veckor till. Jag behöver stänga sommarsäsongen och bara har öppet onsdagar och lördagar som vanligt , andas och få komma ikapp – både i företaget och med mig själv.

Jag väljer att prioritera min hälsa nu. Sömn, träning, promenader – och bastu, såklart.
Sorry. Not sorry, som man säger.