Innan sommaren var planen att jag skulle skriva några rader om medberoende. Jag vet att det kan vara tröstande och hjälpande för många som går in i sommaren med en stor klump i magen. Många lever sida vid sida med psykisk ohälsa och beroendesjukdomar och under semestertider brukar dessa utmaningar bli extra tunga att bära. Anhöriga kan uppleva att de går från jobbet, stämplar ut och rakt in i en mardröm där alla semesterveckor går till djävulsdansen man inte vill vara en del av men på något sätt inte kan låta bli att dansa – man kanske försöker få kontroll, planera, hjälpa, förebygga, avslöja, vädja….ja, det är inte vilsamt för varken den som lider av sjukdomen eller den som står bredvid.
Jag har inte fått till en sådan text i år. Den har inte kommit till mig helt enkelt – mycket för att jag är väldigt trött och sliten efter alla år som medberoende. Jag har mycket att jobba på när det gäller mig själv. Men jag fann en så fin text jag skrev 2019 – den är helt klart värd en repris tycker jag.
Min enda vinning i att skriva om ämnet är att hjälpa till att bryta stigmat kring beroendesjuka så att de ska få samma förståelse, empati, stöd och vård som alla som bär på en kronisk sjukdom. De vanligast förekommande kroniska sjukdomarna tillhör grupperna hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, cancersjukdomar, lungsjukdomar såsom astma, allergi och KOL, , neurologiska sjukdomar, muskel- och ledsjukdomar samt långvariga smärttillstånd. Psykiska sjukdomar inklusive beroendesjukdomar är också kroniska sjukdomar – de är dödliga och inte självvalda.
Sjuka och familjer till anhöriga med beroendesjukdomar bemöts inte med samma empati eller förståelse som en cancersjuk person – varken från samhället, vänner och bekanta eller vården. Beroendesjukdomen är den enda sjukdomen i Sverige där man söker hjälp hos Socialtjänsten – inte sjukvården. Oftast ligger det psykisk ohälsa och en diagnos bakom ett missbruk och sjukdomen har blossat upp då den självmedicinerats.
Från bloggen 30 juli 2019 –
Jag hade tagit lite bilder i min trädgård och tänkte först berätta om alla fjärilar som snurrar runt i mitt växthus och att dahliorna nu står i full blom. Men här kommer något annat.
Vi gick en promenad då solen gick ner över havet – min minsta och jag. Han trampade sakta på sin cykel och pratade om hackade spel medan jag hade Boris i kopplet bredvid mig. Vilken kväll, alldeles varm och kvalmig.
-Titta där, jag tror han är svensk, sa lillebror och pekade på mannen som låg på bänken på andra sidan gatan.
-Ja, där ser man, vad menar du med svensk? Hur tänker du då? sa jag.
-Ja, han har ljus hud och blont hår istället för mörk, svarar lillebror.
-Ok, ja, det har du rätt i. Men du, vi får gå och kolla om han är ok. Han kanske mår dåligt eller så kanske han bara vilar lite. Vi frågar…
Lillebror var skeptisk och stannade på andra sidan gatan medan jag gick fram till mannen. Mobiltelefon och glasögon hade ramlat ner på gatan och i plastpåsen framför låg ölburkar.
– Hej, är du ok?
Mannen vaknade och vi snackade en stund där på bänken. Om hur länge han hade druckit och hur många veckor det var sedan han blev utslängd. Om att han är uppe på 24an på sjukhuset då och då – in och ut. Han tyckte om Boris och sa att han saknade sin hund.
Vi gick och köpte en flaska vatten till honom, fortsatte vår promenad och pratade om hur viktigt det är att se människor. Oavsett hudfärg och livssituation. En blick och ett hej, köpa lite vatten, ringa en anhörig eller bara ge en frukt och dela några ord.
Jag tänkte på mannen bakom missbruket. En pappa, bror, man eller son. Kanske alltihop.
Jag tänker också att bakom varje missbruk ligger omedicinerad & ej behandlad psykisk ohälsa. Det är svårt att klara av den verkliga världen och man stoppar sig full med substanser för att slippa ha så ont. inom. Ofta är ett drog- eller alkhoholmissbruk en samsjukdom till ADHD.
Om man inte bryr sig om denna klick människor i vårt samhälle och ej kan relatera så kanske man istället kan vara intresserad av vad de kostar samhället varje år. Inom vården, socialtjänsten och hos polisen.
Jag läste att psykisk sjukdom står för 46 % av sjukskrivningarna i Sverige 2018 ändå så går knappt nio procent av sjukvårdsbudgeten till psykiatrin i Sverige varje år.
& ADHD är kraftigt överrepresenterat bland intagna i kriminalvården. Genom behandling av 30 individer med ADHD beräknas samhällsvinster om 15 miljoner kronor per år kunna göras enbart inom en pilotstudie. Detta i form av minskad kriminalitet, missbruk och utanförskap.
(källa)
Mannen var utslängd – de orkade inte mer. För hur länge orkar man?
Hur stor möjliggörare är man som medberoende? Och hur sjuk är man själv i sitt medberoende?
Det är sommar & sol. Många har semester. Det är varmt och det verkar inte finnas ett slut på de gyllene solnedgångarna. Men något som inte tar semester är ju tyvärr beroendesjukdomen och psykisk ohälsa. Under sommaren finns det människor som mår ännu sämre.
Jag har spenderat många somrar på psykakuten med anhöriga. En väldigt stor del av mig vill dela med mig av dessa erfarenheter men det känns tabu. Som att det står en stor fet vägg mellan skribenten i mig och den här folksjukdomen jag har så stor erfarenhet av.
Varför pratar vi inte mer om psykisk ohälsa och missbruk?
Jag önskar att det hade varit lika lätt för en medberoende att berätta om ens livssituation för omgivningen som det är för en anhörig till en cancerpatient.
Anhörig till fysisk sjukdom:
– ”Tack för att du frågar. Det är inte bra. Cancern har kommit tillbaka. Den har spridit sig och just nu är han inlagd. Vi vet inte om han kommer klara sig men det är ett helt team med duktiga läkare och sjuksköterskor som försöker rädda honom. Rädda livet på honom. Vi är där så ofta vi kan – sitter vid sängkanten och pratar med honom – när han är vaken tittar vi på film, läser högt, gråter och skrattar ihop. Det är väldigt tungt och oroligt.”
Anhörig till missbrukare
– ”Jo, nej, det går inte bra. Han är aktiv igen och vi har svårt att nå honom. Han drar sig undan och försvinner. Ofta pratar han om att han inte vill leva längre. Att han ska kasta sig framför tåget. Han är rädd, gråter och känner sig ensam. Ångesten rider honom och han kan varken tänka eller sova. När vi försöker få in honom till vården så säger han bara att han aldrig får någon hjälp därifrån ändå. Det är bara förvaring och ännu mer tabletter. Vi är maktlösa. Det är som rysk roulette – varje dag undrar jag om när de ska ringa på dörren och säga att de funnit honom död. Det är förlamande”
Varför säger vi att man är alkoholist eller narkoman? Man är väl inte cancer?
Vi passerade fyra vinglande ”fyllgubbar” under vår promenad denna sommarkväll och uteserveringarna var fyllda av rödsprängda damer med halvtomt vinglas framför sig och radarstyrd blick.
Blir så ledsen. Önskar jag kunde göra mer.
För dig som vill läsa mer rekommenderar jag Sanna Lundell och Ann Söderlunds bok Djävulsdansen- bli fri från medberoende.
Lyssna också på Beroendepodden och vissa avsnitt av ADHD -podden där de berör samsjukdomar.
Tack för att du delar. känns mindre ensamt. Min pappa ha alltid druckit och alla helgdagar och somrar varit tuffast. Ingen som pratar om det men alla vet. Han har varit krögare sen jag känner mig själv . När drickandet blir för mycket ändras hela personligheten. Numera som vuxen förstår jag o ser att han inte mår psykiskt. Önskar han fick eller tog emot eller erkände så han kunde få hjälp.
Jag förlorade min pappa i suicid när jag var 22 år, nu är jag 34. Jag möttes då ofta av ord som att det var ett egoistiskt och fegt beslut. Kontrade alltid med att jag unnar honom döden, äntligen äntligen efter så många år av svår kamp, hopp och förtvivlan hade han nu fått frid. På begravningen sa jag just det, att han led av en svår sjukdom, lika fruktansvärd som cancer och andra obotliga ting.
Det är ett stort samhällsmisslyckande när en människa tar sitt liv, då ska skammen också ligga där den hör hemma. Inte hos den sjuka och dennes närstående.
Det här var verkligen tänkvärt. Tack, jag tror bestämt att jag blev ett snäpp klokare av att läsa dels Kristins text men så ditt inlägg på det. Tar med mig.
Beklagar Alice ❤️
Jag har själv mött den här inställningen och synen på psykisk ohälsa, och det gör mig lika sorgsen varje gång. Det är så ledsamt att det fortfarande finns så lite kunskap, förståelse och – kanske framförallt – empati för den här typen av sjukdomar.
Tårögd av din text. Sant & viktigt. Alla är ”en annan du”.
Jag tror det är viktigt att man tänker så.
Det är helt galet hur det fortfarande är i Sverige år 2025. Att få hjälp med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning eller annan problematik är väldigt svårt. Kvinnor/tjejer har ännu svårare att bli tagna på allvar och deras förmåga att mörka och hålla ihop gör att det inte finns hjälp att få. För det som inte syns utåt finns inte. Så många fällda tårar och så otroligt mycket oro och framförallt maktlöshet över att inte kunna hjälpa. I det här fallet mina barn och framförallt min, numer myndiga dotter. Det är skrämmande att vi inte kommit längre inom sjukvården idag
Så viktigt Kristin🙏❤️
Själv är jag mamma till en son som aldrig fått riktig hjälp utan kämpat sig fram på egen hand och som mamma hamnar man i en utanförläge den dagen barnet fyller arton. Mår man dåligt så isolerar man sig, det finns mycket skam och skuldkänslor för att man inte får till livet som tänkt och någon hjälp värd namnet finns inte att få. Det är lätt att ge upp. Som mamma lever man med sorg och ständig oro, försöker stötta ekonomiskt och med att finnas där. Sonen har tappat tilltron till psykvården helt. Sverige 2025, hur är detta möjligt i ett rikt land som vårt?
Håller med 100% – det är ledsamt och maktlösen och oron är så tung att bära.
Hej Kristin, tack för att du delar denna text. Jag lever nära beroendesjukdom och kan relatera till allt du skriver. Jag tänker ofta på hur en persons dåliga mående påverkar kommande generationer. Som ringar på vattnet. När jag var liten skämdes jag för min mamma som lider av psykisk ohälsa. Hon var ju inte som alla andra. Med åldern har jag förstått att hon lider av sin sjukdom och aldrig kommer förändras. Jag förklarar för mina barn sakligt varför mormor är som hon är, att hon är sjuk. Det är lättare att förklara frånvaron med en sjukdom.
Jag har gått 12-stegs program i medberoende, CoAnon och det har varit jättebra för mitt mående, min sinnesro.
Vi är fler i detta, all styrka till oss!
❤️
Tack för att du delar. Så bra att du förklarar och bildar – det är verkligen inte lätt att förstå för barn.
Det är värdefullt att känna igen sig, höra fler perspektiv.
Många får också hjälp och överlever tack vare psykiatrin. Min mamma hade inte levt om hon inte fått behandling och medicin där. De är verkligen eldsjälar som jobbar där och gör sitt bästa, såklart finns undantag.
Jag är medberoende till psykisk sjukdom. Att inte vilja leva mer. Ingen ADHD eller beroende.
Jag råkade trycka skicka 🙂
Det är värdefullt med fler nyanser och normaliserande. Jag har känt mig ensam i att leva som medberoende. Tack för dina ord och att du delar med dig.
Det är sant .- psykiatrin hjälper såklart många. Men min upplevelse är att de ofta stänger dörren till den med beroendesjukdomen. Psykiatrin kräver ofta nykterhet och det blir ju lite moment 22 om den som är sjuk ej kan bryta och behöver stöd för just det.
obs. bra att veta – Akutpsykiatrin nekar inte hjälp.
Om man mår mycket dåligt, har suicidtankar eller befinner sig i en kris så får man hjälp även om man har ett aktivt beroende.