Krickelins

Förra veckan vaknade jag upp i min barndoms stad hos en av mina äldsta vänner. Hanna och jag har tillbringat många sommarlov tillsammans i Varberg.

Hennes fina tvillingkillar var hemma. Men pappan och storebror sov på annat håll.

Är grymt impad av tvillingföräldrar. Ingen vila där inte…

Innan min buss gick till stationen drog jag en vända med kameran runt i det ljusa huset och tänkte att ett sådant lekrum hade inte varit helt fel att ha. Och sådana där härliga fönster överallt. Fiskbensparketten och den öppna spisen väckte också ett visst begär... Tack för att jag fick hälsa på!

Jag cyklade fort nerför backen och lyfte ansiktet mot solen. 

-hej. så fint att du kom, för du vet, jag älskar när du värmer mig.

Sen fick jag ett mail som landade i magen och jag vände blicken uppåt med utsträckta händer och sa

– jo, jag greppar ödmjukt livet med mina fingrar kära du, jag håller fast så gott jag kan, hedersord på det.

Sedan kom nästa mail. Kom till Florence i april Kristin! Jo, jag tror jag åker.

Under söndagen åkte hela familjen till Tjolöholms slott. Vi hade underlig tur och var de enda som var där  och gick själva på slottets rundvandring. Vi lärde oss allt om familjen Dickson och drömde om att flytta in… tyvärr fick jag inte fota inomhus.

Utanför låg vattnet helt isklätt och det var många som tog en tur på långfärdsskridskor.

Efter det åkte vi hem till våra vänner som hade äran att mata grannens får just den dagen.

Så himla söta.

Sen tog vi en kaffe i deras sjukt snygga hem och snabbade oss senare hem till bastu och film. Inte skruttigt alls. Och det arga är helt väck. Jag laddar för sushi till lunch jobbar ovanligt strukturerat idag. Återigen, tusen tack för mail och kommentarer. Det växer i hjärtat.

hej hej.

Lördag. Blombytardag.

Vill nog helst bara prata i bildspråk ett tag nu. Förlåt mig. Orden som kommer från mina läppar och i skrift är så arga. Uppäten. är känslan. Men jag är inte långrandig, bannemej, sa jag högt precis.

hej hej.

Solskenet gömmer sig för oss idag också och vi pratade om lyckan. Och om sanningen. Det är frustrerande att känna sig otillräcklig, det sätter sig som en stor och ful tyngd på axlarna och sprider ut sig under ögonen. Och var och en bör göra sitt bästa för att släppa onda tankar. Ingen kan göra det åt dig.

Jag är allt annat än vit och svart. Rörig och på mitt i mellan, ganska ofta mest av allt men ändå liten och tyst i ett hörn ibland.

Idag tar jag tåget till staden jag växte upp i. Jag kallar det aldrig hem, för staden är kall för mig. Men klumpen i magen är borta och mellanbror är med mig. Och jag tänker att den här helgen blir en blandning av ranunkler, legobygge, bastubad och promenader.

hej hej.