Jag har köpt den rödaste klänning på ren impuls. För att känna juligheten i mig. Men nej. Min fina Iris är bortsprungen och har inte varit hemma sedan förra onsdagen. Och det är klart att det känns förfärligt. Men det blir ju jul ändå.
Detta är första året som vi har gjort julkort. ( hur vi nu hann med det ?, men jag stod ju i och för sig och gjorde julgodis till dagisfröknar kl 22.00 onsdagkväll… Allt för att känna mig som en duktig mamma liksom, fallit i fällan jag med…)
-Se riktigt allvarliga ut, kommenderade jag ut. Men det ser mest ut som vi är en väldigt förbannad familj.
Jag stod utanför Willys i min gröna vinterkappa när den första snön föll över vår stad. I vagnen låg skinka, prinskorv och andra nödvändigheter inför julen. Jag hann precis innan de stängde. Och jag tänkte att jag stänger av julstressen precis Nu, där och då liksom.
Och jag hade så stora planer för min nya blogg. Eller inte så stora egentligen, jag hade bara tänkt att ha ljusa foton och kanske blogga tre gånger i veckan eller så. Men ljuset håller sig framme några få timmar om dagen och då springer jag runt på jobbet för det mesta. Men idag tog jag med kameran dit och fotade det vackraste taket jag känner till. Sen var det mörkt igen och jag cyklade det fortaste jag kunde till dagis. Där stod två vilsna barn i hallen och en fröken som ville hem. Sist på dagis. Den känns inte bra i mammahjärtat, tänkte jag och bjöd pojkarna på gröt med hallonsylt.
