Krickelins

När förklimakteriet började smyga sig på mig, mitt i livet, förstod jag först inte vad det var som hände. Det började med sömnen, oroliga nätter som sakta men säkert tog ett fast grepp om min mentala hälsa.

I efterhand har jag läst att klimakteriet kan påverka kvinnor med ADHD extra starkt. Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur den här perioden skulle forma mig. Hur den skulle förändra mina förutsättningar, min energi, mitt sätt att fungera & nästan göra mig till en ny människa.

Jag känner en ödmjukhet inför det. Och samtidigt en sorg. En sorg över att ha förlorat det där självklara drivet och den energi som en gång kändes oändlig.

Jag blev intervjuad av magasiner Umenopaus för ett tag sedan och lovade att lägga intervjun här också. Håll tillgodo.

När började du känna att det var något som inte stämde, och vilka var de tidiga symptomen?
– När jag fyllde 40 började jag vakna vid fem varje morgon – oavsett när jag gick och lade mig. Det var nog det första tydliga tecknet på att något hade förändrats. Därefter smög sig känslor som ångest, oro, ilska, förvirring och osäkerhet på.
Till en början kopplade jag inte alls detta till hormonförändringar. I stället fick det väldigt negativa konsekvenser för mina relationer, min självkänsla och min energi. Jag var arg och irriterad nästan hela tiden, det var enormt jobbigt och inte alls likt mig.

Och hur utvecklades symtomen allteftersom?
– Det började som sagt med sömnen, och sedan utvecklades jag successivt till en ganska svår människa att ha att göra med… haha. Skämt åsido, jag överdriver kanske, men jag upplevde mig ofta missförstådd, utanför, ledsen och arg. Det var det absolut jobbigaste med förklimakteriet.

Var förklimakteriet ingenting du tänkte på?
– Nej, inte först. Men efter ett tag så började jag följa olika profiler som pratade om förklimakteriet och kvinnohälsa, och jag slukade allt jag kom över. Jag var alltså medveten om att det kunde handla om hormoner och förstod att mina förändringar kunde ha med det att göra.

Vad gjorde du för att må bättre?

– Jag är inte så mycket för medicinering och ville försöka lösa problemen så naturligt som möjligt. Jag fokuserade på kost, träning och sömn. Började träna crossfit, var extremt noga med vad jag åt och blev nästan besatt av att komma i säng i tid. Tyvärr räckte det inte hela vägen men det hjälpte mig helt klart.

Så när sökte du hjälp och hur upplevde du bemötandet från vården?

– Jag gick till en privat klinik i Göteborg i ett tidigt skede och de var motvilliga till behandling och pratade om att det kan vara många olika faktorer i mitt liv som fick mig att må så dåligt som jag gjorde. Jag fick ingen hjälp och kände mig lite korkad och gnällig. De ville ge mig en hormonspiral så jag skulle få mindre pms-problem.
Det var tack vare min man som jag till slut tog kontakt med vården en andra gång. Han var på mig länge eftersom han såg hur dåligt jag mådde. En dag i december 2024 sa jag att jag inte ville leva mer. Då tvingade han mig att boka tid via 1177. Jag ångrar verkligen att jag lät det gå så långt och att jag försökte hantera allt själv under så lång tid. Jag vände mig till en lokal privat gynekolog och blev bemött med förståelse, kunskap och stöd.

Så fruktansvärt! Hur gick tankarna när du mådde som sämst?
– Jag hade tappat all glädje och var övertygad om att alla andra skulle må bättre om jag inte fanns kvar. Så sorgligt nu när jag tänker på det i efterhand. Jag gjorde verkligen allt jag kunde för att må bättre, men till slut stod det klart att jag inte klarade det på egen hand och att jag behövde hjälp med hormonbehandling.

Hur har stödet och förståelsen sett ut från omgivningen?

– Jag mötte kvinnor som knappt haft några besvär alls och andra som haft det väldigt tufft. Många pratade om viktuppgång och värmevallningar, men det var inte det som var svårast för mig. För mig handlade det om depression, sorg och ilska.
Min familj och mina närmsta var väldigt stöttande men jag hamnade helt klart i olika situationer där jag tror att människor tänkte att jag inte var riktigt klok, hade väldigt kort stubin och det var kanske förvirrande för både mig själv och min omgivning. Jag gick ju inte direkt runt med en skylt på magen där det stod att jag var mitt i förklimakteriet, hahaha…

Vad tror du är viktigt för att kunskapen kring förklimakteriet ska bli bättre?
– Jag tycker det är avgörande att vi pratar mer om hur förklimakteriet påverkar den mentala hälsan. Jag trodde på riktigt att jag höll på att bli galen. Vi vet att många kvinnor i den här åldern blir sjukskrivna för utmattning och att många relationer kraschar och jag tror absolut att förklimakteriet spelar in där. Samtidigt kan det ju också vara så att hormonförändringar ger modet att lämna relationer som inte längre är bra, och det behöver ju inte vara något negativt.

Vad vill du ge för råd till kvinnor som just nu befinner sig i det tidiga stadiet och försöker navigera kring alla känslor och symptom?
– Se över livsstilen och sänk kraven. Press och stress är verkligen förödande. Energin är inte densamma längre, och det behöver man acceptera, man går in i en ny fas i livet. Prioritera kost, rörelse och sömn. Jag har bastat och kallbadat jättemycket och det har hjälpt mig. Och om du fortfarande lider så ta kontakt med vården och våga be om hjälp med hormonbehandling.

Vad var det som slutligen fungerade så att du kunde må bättre?
– Depotplåster och hormonspiral. Det var som att dra upp en mörk rullgardin framför ögonen och äntligen få leva igen.

Hur mår du idag och vilka förändringar har du gjort i din livsstil?
– Jag mår toppen! Jag sköter min kost noggrant, undviker socker, processad mat och gluten, äter mer protein och kompletterar med olika hälsosamma tillskott. Jag tränar flera dagar i veckan, går runt 12 000 steg om dagen, försöker lägga mig tidigt och har också min hormonbehandling. De här rutinerna är guld värda, jag vill aldrig, aldrig tillbaka till det mörker jag varit i.

Kika in hos Umenopause.se för fler berättelser och kunskap.