Farmor ställde alltid pannkakssmeten i kylen några timmar. Så den skulle få svälla och bli perfekt för stekning. Hon strök också bara blusarna på tisdagar, löste korsord i den turkos fåtöljen om kvällarna och bjöd på en citronyoggi på onsdagar efter en skolan.
Varje kväll satt de, farmor och farfar, på bestämda platser i soffan och tittade på Rapport. Farmor delade en banan med den lilla kniven och skar därefter ett äpple i klyftor med sina smala fingrar. Sedan serverades frukten på liten glasassiett med servett. Möjligt att det är hos henne jag känt mig som mest trygg. det var nog något med rutinerna och värmen..
Jag står och steker egna pannkakor till mina febriga barn. Och inser att jag har tappat bort mig lite där någonstans det sista. Har varit fullt upptagen av att snegla på alla andra, känna mig lite spyfärdig och otillräcklig. trött. inte inspirerad alls, mest frustrerad faktiskt.
så tänk om man ändå hade haft farmors beniga knä att krypa upp i en stund. Känna hennes hand som stryker över ryggraden. samla på sig lite styrka. soundtrack idag – no one’s gonna love you
