Det är söndag morgon och jag sitter med morgongröten i knät i soffan och har tv’n på i bakgrunden. Min hund stirrar ut mig – han vill nog både ha min frukost och gå ut på promenad. Jag kikar på klockan. Om ett par timmar ska jag gå till kyrkan.
Många olika situationer har det senaste knuffat mig kärleksfullt mot en Gud och jag finner mig själv sökande efter tröst och hopp – jag har därför börjat utforska min egna tro. Jag ska berätta mer om mina tankar men innan detta dela en text jag skrev i mars 2023. Håll tillgodo:
Från bloggen 17 mars 2023/
”Hur kan man inte tro på Gud när man ser detta?” utbrast min äldsta son plötsligt när vi körde längs en av Skånes alla vägar då den gyllene solen sakta gick ner framför oss. Vid horisonten sjönk en gigantisk orangeröd apelsin ner bland granarna och fyllde himlen med de mest spektakulära rosa och förgyllda kulörer. Ett samtal om tro och mänsklighetens behov av att finna tröst och hopp genom olika religoner utvecklades medan bilen körde vidare i skymningen.
Idag skulle jag vilja skriva några rader om tro och vill redan här flagga för att jag ”provpratar” om ett ämne som många har starka åsikter kring.
Och det i sig är naturligtvis en utmaning – att vi människor verkar ha väldigt svårt att förstå varandras perspektiv och tänka utanför vad vi själva kan relatera till. Jag läste igenom kommentarerna jag fick igår på tema ”tro och religioner” och några hade till och med svårt att få en stark tro på en gud att gå ihop med att vara en vettig, klok och intelligent modern människa. De flesta är icke-troende i Sverige och många verkar tycka att intelligens är lika med att inte tro på Gud.
Jag har aldrig varit troende, i alla fall inte ur ett kristet perspektiv, och är inte ens konfirmerad – gick ur svenska kyrkan för många år sedan. När vi läste om religoner i skolan så var det hinduism som tilltalade mig mest. Men med det sagt så har jag i de mörkaste stunder av mitt liv lagt mig på knä och bedjat till Gud, eller vem som helst som lyssnar och vakar över mig, att lägga sin förbarmade hand över mina axlar och hjälpa mig vidare.
Jag tror det är oerhört viktigt med tro – en tro på mirakel, godhet, kärlek, gemenskap och framförallt på att det finns en mening och en morgondag. Om det är Gud som tar dig framåt och gör dig till en varm medmänniska eller någon annan lägger jag ingen värdering i och jag tycker heller inte det är relevant. Vi finner olika tröst och famnar att sjunka in i under både ljusa och mörka stunder.
När min mans lillebror traumatiskt lämnade oss för 17 år sedan så fick vi stor tröst av prästen på sjukhuset och vi vände oss också till andevärlden för att kommunicera med den älskade brodern som ryckts ifrån oss. För att finna tröst och någon gnutta mening med vad vi gick igenom.
Under åren har jag fortsatt söka mig till denna värld med hjälp av tecken från de som lämnat oss och jag använder dagligen en vägvisande kortlek som ger mig tröst. Jag tänder salvia och går genom mina rum för att mota bort negativa energier och affirmerar hoppfyllda tankar om en bättre morgondag ut i universum.
Någon annan slår upp en bibeltext för att finna samma sorts tröst. Jag går ner till klippan vid havet, andas in den salta himlen in i bröstet, sluter ögonen och känner en storhet fylla mig. Någon annan stiger in i en kyrka, tänder ett ljus och slår sig ner i bänkraden och sluter ögonen för att be till en högre makt. En tredje lägger sig på yogamattan.
Jag har haft en svår tid de senaste månaderna och det är möjligt att man kan läsa mellan raderna att jag kämpar med livets utmaningar privat. Under denna tid har jag haft flera troende som sträckt ut en hand och frågat om de får be för mig och min familj. Det är fantastiskt och det har slagit mig att alla kristna jag träffat bär på en godhet och en inre frid som jag beundrar. Deras hjälpsamhet sträcker sig utanför den lilla familjen och deras omtänksamma ömhet mot både vänner, bekanta och främlingar är imponerande.
Dock tilltalar inte retoriken mig när jag slår upp en bok om Jesus – jag blir inte tröstad och jag har svårt att se att jag en dag kommer bli troende kristen. Men jag har dock på håll sett hur Gud har hjälpt de trasigaste människor – gett dem hopp och livet tillbaka. Titta bara på Sebastian Stakset som sommapratar om sin väg från kriminell till att ha blivit frälst. En otrolig resa från missbruk, våld och kriminalitet till att finna förändring i sitt liv via Gud. Nu föreläser Sebastian runt om i de svenska fängelserna för att inspirera andra till förändrad livsstil. Man ska inte underskatta, förlöjliga eller förminska kraften i denna tro – den kan skapa stor förändring i människors liv och tittar man på den framgångsrika 12-stegs modellen som används i många organisationer, grupper och behandlingshem för att stötta människor i missbruk så är den också lutad mot Gud ursprungligen.
Från AA:
Missbruk är själsligt, moraliskt och socialt utarmande och därför behöver vi bygga upp oss i ”anden” igen (själslig utveckling). Det är vad AA:s tolvstegsprogram handlar om. Genom stegen få vi ett andligt uppvaknade och ett nytt fritt normalt liv i balans, befriade från vår besatthet att dricka.
Under åren har en yogisk livsstil också korsat min väg och jag upplever att denna tro, om man nu för kalla den så, är mer individualistisk. Att det är den inre resan som är den viktiga och det är i och för sig inte fel – får alla människor på vår jord inre frid, tar hand om både kropp och själ så har vi naturligtvis ett mjukare värld att leva i.
En meditation kan liknas vid en bönestund – inte sant? Även fast du inte ber till en speciell Gud?
Det finns så många fördomar och bristande kunskap kring tro och religoner och jag önskar vi kunde möta varandra på ett mjukare sätt. Försöka förstå att det är individuellt i vilken ”tro” du finner tröst och mening i – att vi ska vara mindre dömande mot varandra.
Med det sagt så har jag också förståelse för rädslor och ifrågasättande skepsism. Med så mycket osämja, bedrövelser, smärta, orättvisor och krig där människor lutat sig mot sin ”Gud” som ursäkt så blir man helt mörk inom.
Men om vi fokuserar på ljuset en stund – den hjälp och det stöd människor får av att ha en tro. Vad säger vi om det?
Jag hoppas denna dialog kan fortsätta i kommentarsfältet för jag vill höra fler berättelser och olika perspektiv. Jag anser att det är när vi lyssnar på varandra som vi kan komma närmre och utvecklas.
”Mitt hjärta är oroligt till dess det finner ro hos dig”. Min tro och upplevelse är att kärleken alltid har funnits och kommer att finnas, läs gärna Joh 17:21-26 och lyssna på Laila Dahls fina låt Platsen.
Tack för allt du gör för att göra världen bättre, uppskattar dina tankar och din ärlighet och dina vackra kläder!!
Mina morföräldrar levde under flera krig och osäker framtid och för dem var tron en trygghet som gav dem tron att det finns en mening med allt.
Men jag tycker att bara för att man är kristen betyder det inte automatiskt att man är en god människa. I min värld är ex Kristdemokraterna varken i Finland eller i Sverige särskilt toleranta eller välkomnande. Var finns ”älska din nästa så som dig själv” i deras retorik. Eller högerkristna i USA? Godhet finns också hos icke troende eller troende i andra religioner. Godhet kan man utveckla inom sig själv genom att rannsaka och utveckla sig själv, diskutera med andra, vidga sina vyer, bli en vis människa. För endel människor är tron en viktig del av detta, för andra mindre viktig. Det är ett livsprojekt där man misslyckas ibland hur mycket man än vill och försöker vara god.
Men det är sant att tron har rädda många från elände och gett tröst i sorg. Ibland kan jag sakna tron på något högre men jag är för krasst realistisk att jag har svårt med tro. Men jag försöker vara en god människa, det lyckas ibland och ibland inte.
Den enda tron jag behöver och har i mig är att allt börjar i oss själva.
Så att hitta en balans och värme där, inombords, blev min väg till ett lugn och till en tro på min förmåga och på att jag duger.
Vägen dit, för mig, är att göra gott utåt och tänka respektfullt om mig själv. Vara min egen bästa vän.
Är uppmärksam på orättvisor och oschysstheter. Provar vänligt påtala och påverka det jag kan. Jag vill tro att att alla människor vill ha det kärleksfullt i och omkring sig.
Reflekterar över allt.
Över att religionerna orsakar bland de största mänskliga lidanden på vårt jordklot, som finns att bevittna nu och att läsa i historien om. Personligen förknippar jag Jesus uppspikad på kors i kyrkan med det lidandet. Inte värme eller acceptans för mig. Så många som fått sina korta liv här inskränkt, försvårat eller ens givits en chans att få uppleva allt fint som livet kan ge, tynger att tänka på.
Jag tror det är ett bibelord, var mot andra så som du själv vill bli bemött. Bättre uttryckt kan det knappast bli, ej heller enklare formulerat. Då tänker jag jag i nästa steg – hur ofta hör och ser man inte de som är uttalat religiösa (och självklart alla andra också) bete sig i den raka motsatsens tecken. Skenhelighet gör mig spyfärdig. Inser nu att jag argumenterar emot, förlåt, men säger för att det har avgjort för mig på livsstigen.
Bra att fler nu hittar ro och meningsfullhet i kyrkans rum och i religion. En plats att grunda sig på och känna trygghet.
Vi fortsätter söka. Hopp om att det finns ett sätt för alla. Acceptans för olika slutsatser.
Intressant detta också med oss människor – att det är så grundläggande i oss att hitta något att hålla fast vid, att lita på.
Fint att du är sökande och vågar skriva om det.
Jag såg just filmen ”Nunnan” som handlar om en kvinna som gick i kloster som 19-åring och nu har levt där i 25 år. Oerhört fascinerande tycker jag! Att höra henne berätta om sitt hjärtas rum.
Önskar dig ljus och frid på din inre resa. ✨
S.
Jag tycker att det är jättefint med tro, och har nog själv en slags tro till nånting där ute, om det är universum eller något liknande. Och även om jag inte anser mig själv religiös, så har det ändå hänt att jag knäppt mina händer och bett till gud i svåra stunder. Att gå in i en kyrka ger mig frid och en slags vördnad.
Men, måste också erkänna att jag har svårt för religion i den bemärkelsen att den har skapat så mycket elände här i världen. Om man bara kunde respektera varandras olika tro och religion så hade det funnits mer frid här på jorden tror jag.
Åh vad fint du skriver. Jag älskar tro och har alltid varit fascinerad av andras tro.
Det jag gillar mest är den starka kärleken och inre styrkan det ger de som verkligen tror. Har känt den både hos min rumänska mormor som var grek ortodox kristen och mina muslimska vänner.
Önskar att fler vore nyfikna och accepterande av andras tro (eller icke-tro). Så länge det inte skadar någon då tycker jag det är fint och värdefullt.
Jag har alltid trott på mirakel, energier och sånt. Jag har jobbat med andlig vägledning i många ord och tycker det är MAGISKT.
Jag vill tipsa om boken ’Desto mindre du gör desto mer får du gjort’ av Tommy Hellsten om du inte läst. Han är kristen psykolog författare och teolog, han skriver mycket fint om kristendomen i slutet av boken och även om inte hela boken handlar om det bygger den på kristen visdom.
Det är för min del också ett val, att efter många år av sökande hit och dit och lite till landa i att söka mej mot kristendomen.
Jag skulle vilja tipsa dig om att lyssna på podden ”Sökarna” om du inte redan hittat den. Väldigt fin på många sätt. Jag har själv ganska nyligen landat i att jag är kristen och vill vara det. I ett av avsnitten säger Ola Salo ”nu väljer jag den kristna vägen”, och lite så känner jag också. Jag har också bestämt mig för att jag gör det på mitt sätt och jag tänker heller aldrig gå in i diskussion eller försöka försvara det jag känner. Ingen annan har med det att göra.
Du är en sådan ödmjuk och klok människa.
Aldrig döma, utan vi behöver nog något att tro på finna tröst av.
Ordet ”tro” på svenska får en ofta att tänka att det är just att tro till skillnad på att ”veta” som i vetenskap. Jämför med engelska ”faith”, faith in God, mer som tilltro. Tilltro till att det finns något större än du själv, att du är en del av en helhet, att det inte bara handlar om dig, att du inte är ensam.
Så fint! Har aldrig tänkt på den skillnaden på engelskan och svenskans ord för tro. Faith är ju så mycket bättre ord.
Ja säger jag bara. Jag skulle nog kalla mej en sökande kristen. Finner oerhörd tröst i att Gud håller mej i sin hand och har kontroll. Jag upplever nämligen att jag inte orkar bära allting själv. Med det synsättet skulle jag personligen inte orkar leva tror jag. Jag hittar varje dag olika ämnen jag är tacksam för och vänder denna känsla mot Gud. Skulle dock önska ett mer nyanserat synsätt så där i allmänhet. Min tolkning är ju inte mer rätt än din. Men omtanken och kärleken bland de kristna – den har jag också märkt. I den grupp av kristna kvinnor där jag ingår har jag kunnat lägga bort alla lager och vara sårbar på riktigt. Och detta utan den vanligen följande skammen. Det är en skön känsla. Mera sånt 😊