Den gyllene hösten är här och nästan som genom ett trollslag har renoveringen gått in i nästa skede. Plötsligt syns framstegen på riktigt. Häromdagen var jag på plats för att dokumentera huset och allt som händer just nu.
Detta foto är taget från byggställningen utanför taket ut mot Varbergs torg.
Taket är nu omlagt och de nya hängrännorna och stuprören sitter på plats. Vi har valt att återskapa den äldre stilen med kantiga böjar och traditionella detaljer. Det blev så himla fint!
På 1800-talet såg stuprännor ofta annorlunda ut än i dag. Hängrännorna kunde vara mer fyrkantiga eller lådformade och stuprörens böjar tillverkades för hand av separata plåtdelar som sammanfogades med falsar. Det gav de karaktäristiska skarpa vinklarna i stället för dagens mjukt rundade böjar. Själva rören var däremot oftast runda.
Vi har även gjort om husets båda takkupor och plockat bort det uttryck de fick när de byggdes till på 1970-talet. Nu har de fått en utformning som passar betydligt bättre med husets ursprungliga arkitektur.
Ni anar inte hur mycket tid, energi och pengar vi lägger på att återställa huset till ett så tidstypiskt skick som möjligt.
Just nu skrapas hela fasaden inför ommålning med linoljefärg, precis som man målade från början. Två av sidorna måste dessvärre få helt ny panel eftersom tidigare ägare målat över den gamla linoljefärgen med en annan typ av fasadfärg. Ett stort no no på gamla hus och en ganska trist extrakostnad för oss att fixa.
Men nu gör vi om och gör rätt. Vi har dessutom en antikvarie som kikar oss över axeln och ser till att allt går rätt till.
Jag måste ändå säga att det borde vara ganska tacksamt att det finns människor som både har ork och ekonomi att ta sig an den här sortens gamla fastigheter mitt i stadskärnan. Jag fattar ju att det är vårt gemensamma kulturarv vi försöker bevara men ändå bygga ett hus som funkar leva i med dagens standard. Borde få en liten guldmedalj.
En av de mest spännande delarna med renoveringen är alla gamla byggnadslösningar vi upptäcker. På övervåningen låg exempelvis inte mindre än sju ton lera som fyllning och isolering i golvbjälklaget. SJU TON! Allt har nu sugits ut genom huset med hjälp av en lastbil och en gigantisk lersug. Ser inte direkt fram emot den fakturan.
Och apropå fakturor.
Häromdagen frågade min man om jag verkligen tyckte att det var värt 100 000 kronor för att få elda i en kakelugn. Jag började nästan gråta. Det är vad det kostar att montera ner, täta och sedan mura upp vår gamla kakelugn igen så att den går att använda.
Hundratusen kronor för att kunna tända en brasa…
Jag ska erkänna att jag ångrat det här husköpet minst tio gånger vid det här laget. Det är ständigt nya överraskningar, nya beslut och framför allt nya kostnader. Men nu får jag faktiskt skärpa mig och börja peppa i stället för att gräma mig. Ångest kommer jag inte särskilt långt med.
Och vi har kommit rätt långt!
All sand, alla stenbumlingar och all lera är nu borta. Nästa steg är att gjuta platta, isolera golv och väggar, ordna ventilation och äntligen börja bygga upp något här inne.
Fönstren är beställda, med munblåst glas från en skicklig hantverkare. De kommer bli helt magiska! Köket är också beställt och alla materialval finns uppdaterade i våra dokument. På måndag ska vi ha möte om övervåningens golv där planen är att lägga riktigt breda plankor i gran. Så vackert och precis det uttryck jag vill åt.
Under arbetets gång hittar vi också spår som påminner om husets och stadens historia.
Den 5 november 1863 drabbades Varberg av en förödande stadsbrand. Elden började vid Västra Vallgatan och spred sig snabbt i den kraftiga vinden. Hela 16 av stadens 32 kvarter brann ner och omkring tusen människor blev hemlösa. Stora delar av staden söder om Torggatan ödelades.
Efter branden byggdes Varberg upp på nytt, med bland annat bredare gator och fler hus i sten och tegel.
Vårt hus byggdes 1865, bara två år efter branden, mitt under den stora återuppbyggnaden. Det är ganska svindlande att tänka på att huset stått här i över 160 år och att så många generationer levt sina liv innanför de här väggarna. Nu är det vår tur att ta hand om det.
fortsättning följer…
