Vardag, mod och Valter Nilsson

Jag är tillbaka i min vardag med familj, arbete och träning. Och jag känner en nästan obeskrivlig tacksamhet över att ha skapat mig ett liv och en vardag som jag verkligen älskar. Visst finns det problem, precis som hos oss alla. Livet pågår ju med allt vad det innebär. Men rutinerna här hemma skänker mig så mycket trygghet, tröst och glädje.

Det är fint att ha skapat en vardag man inte längtar bort ifrån.

Jag funderar mycket på mitt varför just nu. Kanske extra mycket eftersom jag medverkar i en serie som snart sänds på SVT och dessutom har fått förfrågningar om att föreläsa för ungdomar.

Jag har alltid varit ganska öppen med att jag hade det tufft under min ungdom och mina tidiga vuxenår. Jag tror verkligen på samtalet och på kraften i att dela med sig av sina erfarenheter. Att vi genom att berätta, lyssna och våga prata om det som är svårt kan bygga relationer, sprida kunskap och kanske till och med förebygga att andra hamnar i liknande situationer. Min historia har format mig på många sätt. En del erfarenheter hade jag såklart helst varit utan men de är en del av den jag är idag. Och jag tänker att om det jag har gått igenom kan hjälpa någon annan, ge tröst, skapa förståelse eller få en ung människa att känna sig mindre ensam så kanske det trots allt kan komma något värdefullt ur allt det svåra.

Det känns meningsfullt att kunna använda sina erfarenheter till något gott.

Det var för övrigt väldigt kul att hänga med Emily och Malin under några dagar i Frankrike. Vi spelade nämligen inte bara fransk musik i högtalarna, utan satt också och skrålade i bilen för full hals till göteborgaren Valter Nilsson. Hahaha! Kanske inte det mest självklara soundtracket till våra dagar i Languedoc.

Älskar verkligen Valters texter. Så träffsäkra, vardagliga och lite skaviga. Med både humor och vemod på samma gång.

”Hon skyllde allting på ADHD
Jag löser allt med sprit när det går dåligt
Men det går dåligt jämt nu för tiden
Har riggat mina segel i Hinsholmskilen

Åh ja tänkte ja
Skulle ta några dagar och dra
För jag vet vägen till Danmark
Rakt in i solen och sen rakt fram…”

Men så kom det sig att jag lyssnade på Moonica Mac på väg till gymmet i morse. Och när jag åkte hem satte jag på samma låt igen, den här gången för att verkligen lyssna och ta in budskapet. Det är Mikael Wiehe som ursprungligen skrev och framförde låten, men jag vill verkligen tipsa er om att lyssna på Moonicas version. Så otroligt fin – En sång till modet.

”Här är en sång till modet
Hos dem som vågar se
Som inte låter tysta sig
Men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dem som tror att människan
Kan göra det hon vill

Jag tycker om budskapet. En hyllning till de människor som vågar stå upp för det de tror på, säga ifrån när något är fel och visa solidaritet med andra. Jag tänker på det vardagliga modet. Ni vet, när man inte vänder bort blicken när något skaver. Att man bryr sig, vågar ta ställning och fortsätta tro på att förändring är möjlig även fast världen känns rätt mörk. Mod handlar ju inte heller om att vara orädd. Snarare tvärtom tänker jag. Att vara livrädd men ändå våga göra det man innerst inne vet är bra och rätt. Det är det modet vi behöver lite mer av.

Kan knappt fatta att detta bara var några dagar sedan. Har så många vackra bilder från våra dagar i Frankrike. Kanske ska jag ta en liten paus med dem här på bloggen  och plocka fram dem när höstrusket viner om knutarna så vi tillsammans kan drömma oss bort lite?

Jag funderar på om jag ska köra ner till Frankrike själv någon vecka och lägga allt mitt fokus på att fixa nytt kakel och måla om köket. Det hade varit så himla härligt att få gå runt där och pyssla i lugn och ro.

Å andra sidan pågår ju en gigantisk renovering här hemma i Varberg och just nu behöver både alla pengar och all energi gå till den. Får dock djup ångest varenda gång jag kliver in på bygget och är övertygad om att jag ska gå i personlig konkurs, skilja mig och bli utbränd. Allt på samma gång. Fy satan.
Kan jag bara snälla få komma över den här puckeln med ett hus som saknar både tak, golv och väggar? Så att jag åtminstone kan börja ana att det faktiskt ska bli ett hem där någon gång. Just nu krävs det en ganska livlig fantasi för att se framför sig hur vi ska sitta där och mysa framför kakelugnen.

Igår gick mamma och jag en sväng genom bygget och hon började genast oja sig över vart vi ska ta vägen när de nya ägarna flyttar in i vårt nuvarande hus. Hon är helt övertygad om att det nya huset kommer vara långt ifrån färdigt, eller ens beboeligt, i februari. Jag håller med henne tyvärr.Fan vad jobbigt.

Kram på er och fin helg!