På söndagen tog våren sina första stapplande steg här i Varberg och överallt kunde du se människor som strosade eller satt på bänkarna längs havet. För mig var det precis som att öppna en dörr som våldsamt stängt och låsts framför näsan på mig.
Vi tog oss till piren med kaffe och snurrade kanelbullar och kastade i årets första flaskpost med teckningar på surfbrädor och hälsningar med adress och datum… Nu håller vi tummarna. Sedan satt vi länge på en bänk och Igor sa att detta var så mycket roligare än vad han trodde det skulle vara..
Han är skojig. Här faller inte äpplet långt ifrån trädet ska jag berätta. Han fick en egen kamera i julklapp och den används flitigt. Den enda hjälp han behöver är att tömma minneskortet och att ladda den. Superenkel och kul.
Jag börjar vecka nio med långa listor och lättat bröst.
Och jag tycker själv att jag är personlig och inte privat här på Krickelin. Men allt ligger naturligtvis i betraktarens ögon. Vad jag vill ha sagt är att jag inte skriver om allt. Men. Ibland ramlar jag över något viktigt och vill dela för att bredda kunskapen om viktigheter. Detta blogginlägg tycker jag alla borde läsa.
Inte bara lärare och föräldrar till barn med adhd. Bara gör det så kanske det inte blir så lätt att bara döma ut utan omsvep i fortsättningen. kram på måndagen.
