Vi har tillbringat den senaste veckan i de svenska fjällen. Stannat upp och andats in stillheten och naturen.
Blåbärsstund. Blåbärshund. Blåbärsfingrar. Blåbärsflicka. & Blåbärskyssar.
Till morgon, middag och kväll. Alldeles utanför stugknuten plockade jag varje dag. Boris var med och nosade alltid upp de finaste bären, stod sedan och åt direkt från blåbärsriset tills han nästan blev blå om nosen. Som en vit liten björn.
En kärlekshistoria. Tänk att en hund kan fånga ens hjärta på ett så självklart sätt.
Vi har varit i behov av lugnet denna sommar. Tackat nej till sommarfester och sena utekvällar, försökt att samla ihop och fokusera inför en hektiskt höst.
Vi har haft ett sjukt barn under det senaste året och alla föräldrar som levt med sömnlösa och oroliga nätter under perioder vet precis vad jag pratar om. Hur trasigt och hjälplöst hjärtat kan kännas.
Kanske är det åldern. Eller är det något annat? Både min man och jag är i alla fall rörande överens om att behovet av att vara ute i naturen växer sig starkare och starkare. Dofterna blir intensivare och färgerna klarare.
Som när man måste stanna bilen en trolsk sommarnatt i Dalarna för att vila blicken på dimman som dansar över gärdsgårdar och hundkex. fint så.
