Jag stod utanför Willys i min gröna vinterkappa när den första snön föll över vår stad. I vagnen låg skinka, prinskorv och andra nödvändigheter inför julen. Jag hann precis innan de stängde. Och jag tänkte att jag stänger av julstressen precis Nu, där och då liksom.
Och jag hade så stora planer för min nya blogg. Eller inte så stora egentligen, jag hade bara tänkt att ha ljusa foton och kanske blogga tre gånger i veckan eller så. Men ljuset håller sig framme några få timmar om dagen och då springer jag runt på jobbet för det mesta. Men idag tog jag med kameran dit och fotade det vackraste taket jag känner till. Sen var det mörkt igen och jag cyklade det fortaste jag kunde till dagis. Där stod två vilsna barn i hallen och en fröken som ville hem. Sist på dagis. Den känns inte bra i mammahjärtat, tänkte jag och bjöd pojkarna på gröt med hallonsylt.
Hur blir det egentligen med julvädret, tänker jag när jag nästan cyklar omkull i vinden på väg till jobbet. Inte för att jag saknar snö. Inte alls faktiskt. Här på västkusten är det så vackert vid havet när vinden tar i. Och surfarna jublar såklart.
Och jo. Kappan är lika snygg och varm i skogen som vid havet.
I morgon är det ledig helg för mig och alla klappar är redan inhandlade. Tjoho.
Det har inte hunnit bli så juligt hemma hos oss. Visst har jag planterat några amaryllis.
Och vi har ätit lite sill. Mest för att femåringen är helt tokig i det. Igår hade vi faktiskt sillprovning hemma. Jag kom fram till at skärgårds var bäst. Dill tyckte han, tror jag. Annars är nog svärmors heminlagda den som tar första priset varje år dock.
Och eftersom jag strängt sagt till alla att inte köpa några julklappar till mig så var jag ju tvungen att köpa en till mig själv. Fina buddasmycket från Hultquist.
Tack för att ni hänger med här till nya Krickelin.
