Våldet mot kvinnor är det kanske mest utbredda
brottet mot de mänskliga rättigheterna vi
känner till idag.
Våldtäkt och våld i hemmet är större riskfaktor
än cancer, trafikolyckor, krig och malaria.
Jag tror det är få som kan föreställa sig
hur det känns av att vakna upp av en spark i
ryggen och ramla ner i golvet.
Jag känner till en mamma som flydde
från ett sådant liv en juninatt för många år sen.
Det skulle kunna vara du, jag eller vem som helst.
Med sig hade hon sin ettåring och en
väska med sommarkläder.
Och det är det här med myndigheterna.
Mamman har suttit i hundratals möten
med tanter på olika kontor.
Du anar inte vad en trasig mamma måste gå igenom.
För det här med vårdnaden är bannemej
krångliga saker här i Sverige.
Pappan har ju rättigheter.
Barnet likaså.
Spelar ingen roll att mamman nästan blivit ihjälslagen.
Så det här med vårdnaden las på is.
Vem orkar slåss när man redan ligger ner i en blöt pöl.
Sen dess har åren gått och hoten sakta upphört.
Nu. Flera år senare.
Nu behöver pojken pass för han ska åka på semester.
Pappan måste kontaktas och godkänna med sin signatur.
Och hör och häpna.
Mammans adress med gata och hela baletten
skall lämnas över till honom.
Som om han verkligen behöver veta vart hon bor…!!!
Tanten: Jo, det måste stå med, det är offentliga uppgifter.
Mamman: Jag accepterar det inte,
ni måste hitta ett sätt att kringgå detta.
Det är inte relevant vart jag i nuläget
bor med min familj.
Tanten: Jag har slagit i alla mina böcker
och pappan måste godkänna uppgifterna innan han signerar.
Och förresten,
det kan ju han ta reda på ändå om han vill.
Mamman: Suck… ja, fast man kanske inte behöver ge den i handen på honom…
Jag säger.
Ge mamman vårdnaden bara.
Inget snack om saken.
Ge pojken ett pass.
Låt pappan fortsätta trampa runt i
sitt trasiga liv på andra sidan Sverige.
