Det är fredag.
Jag lyssnar på Bowie och Timberlake.
Och saknar min man lite.

I onsdags köpte jag nejlikor på min rast.
Min mamma kallar dem begravningsblommor.

De ramlar ner hela tiden.
Fotona alltså.
Men jag fäster envetet upp dem igen.
Lite snett blir det men 
det spelar ingen roll.

Jag har ledig helg.
Och det får mig att jubla inombords.

Jag har redan glömt kaoset denna morgon.
Nej. Detta är inte ett foto därifrån.

Denna kvällen har gått strålande.
Och ändå var jag inte hemma förrän 17.30.

Skriva upp viktiga tider i kalender och 
ge alla magar fil och flingor med banan.
Maila bilder och inte äta en godisbit. 
Dammsuga både uppe och nere.
Lägga tre barn och ta all tvätt.

pisofkejk.




God natt. Nu.

”Jag har aldrig sett en blå 
chesterfield innan” säger många och skruvar på sig.
Och en del tycker den är vrålfräck.

I alla fall. Vi gillar den.
Vår gröna soffa har vi burit upp på övervåningen.
Ställt bredvid den gula.
Tänkte att eftersom de båda var Howard
så kunde det bli himla bra.
Det blev skitfult.

Vi gick upp 05.45 och sjöng
jamåhanleeva och sen dess har dagen 
blivit riktigt lång.
Vi tog oss ut i växthuset och
planterade lite.

Det där jag längtade efter, ni vet.

Men. Nu står det jobb på schemat hela veckan.
Och jag har knappt hämtat andan efter 
helgens arbete.

Och så åker mannen till London
också ju. Jag kanske inte hänger så mycket
här på Krickelin dårå…

Annars kan jag berätta att 
allt är väldigt soligt
och fint på västkusten och
i mitt hjärta.


Kram så länge.

Jag är sist med att stoppa ner 
frö i såjord i år. 
Och inte övervintrade jag 
några Mårbackor heller.

Men Malvan och Rosenskäran, de
ska i alla fall sås innan helgens slut.

Jag svävar runt i ingenmansland med
dagisscheman, jobb, mellanmål,
lov, kattskit, iPhone och djupa 
suckar blandat med kvävda faaan.

Idag grät jag nästan framför dagisfröken.
Hulkade om hur svårt det var med tre 
och att jag tappat
kontrollen över tider, vabbande och 
försäkringspappersgrejer. Pappan som 
ska jobba i London och mamman som
jobbar lite hur som helst verkar det som.
Barn som klänger och snorar och jag 
Instagrammar på toa för att
slippa lite grann.

Jag letar efter lyckan, känner jag.
Men så pass klok är jag, så jag vet.
Att jag har den här i handen hela tiden.


Lillebror har jobbigt med andningen igen.


Det regnar och jag känner mig håglös.

Vi har nog vabbat oss igenom 
mer än tre månader nu.

Och jag tycket att remissgrejer 
och utredningsgrejer kan 
få gå lite fortare.

Frank har tröttnat lite på oss sen
han upptäckte att det 
fanns en utsida på huset.