Min blommigaste klänning har jag plockat fram inför nyårsfirandet. Jag har också bakat en kaka och tittat på halva Human.
För sent kom jag på att det vore festligt med ostron till lunch.
Men vilket tjusigt avslut vi ger detta året ändå. Löpartur runt fyren i snöblandat regn med barn på cyklar och hund i släptåg. Sedan krypa ner i varm badtunna i skymning och därefter plocka fram skaldjuren till förrätt.
Jag skulle vilja säga tusen tack för all kärlek skickad min väg det senaste dygnet. Alla mail, sms, kommentarer och varma samtal har verkligen varit helt fantastiska.
Från Instagram:
”Du är en fantastisk förebild för många och kanske kan du med detta hjälpa till att minska stigmatiseringen kring psykisk ohälsa.”
Precis. Vi är många som känner oss luddiga i kanterna och trasiga på insidan. Och vi måste våga prata om det.
Men nu – ett stort leende och ”spot on” för bilderna i senaste TWWP Magazine.
Skrivet på glajjorna ”Thanks for the Tragedy – I need it for my art”. Jag vänder på allt och är tacksam över det jag varit med om. Jag hade aldrig varit den jag är idag om jag inte upplevt dessa svårigheter.
Gott nytt till dig nu och tack för att du hänger med här!
Jag funderar över mitt 2017 och kan absolut inte ljuga – jag är så glad att det är över.
Somliga hävdar att planeterna har stått helt fel under året och en del kallar det ett rent jäkla otursår.
Riktigt fina saker har sannerligen ägt rum under 2017. Jag har tagit mitt efterlängtade körkort, börjat träna regelbundet, gjort fantastiska resultat för FGL Store och haft många roliga & inspirerande upplevelser.
Men året har varit tungt. De senaste dagarna har tyngden varit smärtsam att bära.
Sent under hösten 2016 gick jag till läkaren efter jag hade fått konstiga fysiska symptom. Jag hade obeskrivligt ont i foten, hade börjat halta, högra armen kändes halvt förlamad samtidigt som örat sprängde av smärta. Jag hade migrän nästan varje dag och använde dagligen treo eller nässpray för migrän för att spänningar och suddig blick skulle lätta.
Gick ingenstans utan spray i väskan.
Till slut kom jag knappt ur sängen och satt bara och grät. Allt kändes meningslöst och det var jobbigt att vistas bland människor. Ville inte svara i telefon och all social kontakt gav mig extrem ångest. Jag glömde typ allt, kände att jag hade svårt att hålla tråden under samtal och kände mig helt förvirrad.
Min son, som varit sjuk under flera år, var riktigt illa däran och all min energi gick åt till att hjälpa honom, sitta i möten angående honom och ta mig igenom min vardag med jobbuppdrag.
Av läkaren fick jag till slut diagnosen utmattningssyndrom.
Jag ”hann” dock inte vara sjuk.
Under samma period var jag på scen framför 2000 personer, spelade in film och tog emot priset som Årets Kreativa företagare i min kommun. Mina anhöriga har i efterhand berättat att de trodde jag skulle falla ihop under mina uppdrag.
Jag löste situationen med långa stunder av återhämtning efter varje ansträngning, isolerade mig och umgicks bara med min familj eller Mir. I januari började jag träna flera gånger i veckan och våren 2017 kändes fantastisk på så många sätt. Vår son blev också bättre. Jag var stark. Fri.
Under den sena hösten 2017 blev vår pojke sjuk igen. Det fanns stunder vi trodde vi skulle förlora honom – maktlösheten, ångesten och sömnlösheten visste inga gränser.
Samtidigt drog kampanjen #metoo igång och hur mycket jag än blundade och gick rakt fram på gatan kunde jag inte längre värja för alla de hemska kvinnoförnedrande historier som korsade allas vår väg.
Jag var åter där. Naken, ensam, slagen, våldtagen. Alla såg på. Naken, ensam, slagen, våldtagen.
Kniven mot strupen. Kudden över ansiktet när sista andetaget dras. Telefonsladden virad runt strupen. Spela död. Enda sättet att överleva. Jag var åter där.
Helt plötsligt var jag där – Ett liv jag flytt från i 18 år. Då det var det enda självklara – för att överleva. Fly och lägga fem år av daglig våldtäkt bakom mig. Livet med allt det vackra väntade och jag var hungrig på att börja leva.
De senaste månaderna har det varit tungt. Jag jobbar med mig själv och min historia. Så mörk och ljus på samma gång. Jag är starkare än någon jag någonsin träffat – men just nu känner jag mig som en blöt liten fläck. Jag vill gärna inte ramla tillbaka i samma gamla vanor med flackig blick och en treo var fjärde timma.
Här kommer det nakna sanna. Jag vet att många efterfrågat det i denna värld av ytlig lyx där färgkoder, glossiga nagellack och tjusiga frukostar ofta tar överhanden.
Men vet du – de behövs också. För att vi är många som måste besegra mörkret med lite ljusa ytligheter.
Jag önskar oss ett 2018 där kvinnan får ta plats och våra döttrar lär sig veta sitt eget värde. Där våra söner uppfostras i samma varma famn som våra döttrar och aldrig någonsin tror att situationer kan lösas med våld och härskartekniker.
Jag önskar att min historia aldrig behöver upprepas.
Jag mår lite bättre nu. Jag har vilat en vecka och gråtit färdigt vid havskanten. Jag bär min historia mellan två ömmande skuldror och vänder nu blicken mot en spännande & kärleksfull framtid.
Kikar in för att önska Dig en riktigt God Jul full av mysiga stunder.
Oavsett var du befinner dig – I en solstol på en varm strand. Mitt i julmaten bland otåliga och glada ungar runt benen. I en fjällstuga i underställ och tomteluva på. Eller om du firar en ensam stilla jul med mycket mys, promenader och äggtoddy. Jag sänder dig massa kärlek och mjuka julhälsningar.
Denna vecka fann jag några blåvita skatter på stadens loppis då jag egentligen var på jakt efter ljusstakar. Så fint att komplettera till det andra vi har i köksskåpen. Den lilla porslinsburken med lock kan också fungera som mindre vas för små buketter på diskbänken. Och titta! Vår t-shirt kollektion börjar ta form.
Har precis fått en mängd prover med tryck vi skapat ihop med Jennie Blomqvist. Viktigt att det ska vara ekologiska och hålla bra kvalité – så nu ska här användas flitigt och tvättas innan den stora ordern läggs. Så spännande!
Idag har vi varit ute i ett magiskt längdskidspår. Vintersolen silade sig genom snötäckta granar, snökristaller gnistrade och dimman låg tät över älven då vi stakade oss förbi. Tänk vad vackert Sverige är!
Blir alldeles varm i magen.
Är så ödmjukt tacksam över att hela vår familj är samlad för att fira jul i detta vinterland. Motion, naturupplevelser, varma samtal, spel och god mat. Allt man kan önska sig.
Nu ser det faktiskt ut som vi ska till Paris – om man kikar på bilden ovan. Men nä, det ska vi inte alls.
Men vi ska faktiskt någon annanstans och jag har precis fixat boende…
Berättar mer om detta en annan dag.
Sent svängde vi in vid stugan på Orrliden och vaknade sedan upp till en strålande dag.
Snökristaller som gnistrar i vintersolen. Så vackert!
Otto och jag hoppade över utförsåkningen idag – vi bakade pepparkakor istället.
Längdskidspåret ligger precis bakom husknuten och nu när mörkret lagt sig över granarna ska vi ut med pannlampor i spåret. Sedan blir det bastu och brädspel. Inte så tokigt alls.