Den tredje november faller de sista gula löven från träden på vår gata och jag ligger vaken om natten och googlar cancer i njurarna. Den där jävla rädslan smittar skriver min kompis i ett sms och jag funderar på vilka energier jag bär runt på. Smittar jag?
Jag fotar mig igenom vår senaste kollektion – först i köket och sedan i skogen. Vi låtsas att vi finner ett fyrklöver och jag säger att vi ska ”fejka till vi mejkar” och därefter börjar det regna.
Jag slänger in allt i bagaget på bilen – kamera, kläder och ja, det var inte så mycket mer. Vi är bara två i vårt lilla team och jag har varken med mig reflexskärm eller dator. Tur batteriet inte satt kvar i laddaren hemma. Men det blir bilder ändå. Flera hundra faktiskt och jag sitter och redigerar i ett helt dygn därefter.
Sedan går jag till läkaren och ber dem ta alla prover som finns att ta för att utesluta allt. Se vad som är fel. Säg mig – är något fel? Allt är ju fel.
Kanske är du utbränd säger min man då jag beklagar mig över den orimliga tröttheten och att jag inte orkar någonting.
Det är världsläget säger jag sedan. Känns som allt står i brand.
Rädsla smittar tänker jag och verkar gå emot alla mina principer när jag matar detta monster med steroider.
Nu ska jag ta mig samman. Ta mig samman. Det är sådant man gör.
