Den tredje november faller de sista gula löven från träden på vår gata och jag ligger vaken om natten och googlar cancer i njurarna. Den där jävla rädslan smittar skriver min kompis i ett sms och jag funderar på vilka energier jag bär runt på. Smittar jag?
Jag fotar mig igenom vår senaste kollektion – först i köket och sedan i skogen. Vi låtsas att vi finner ett fyrklöver och jag säger att vi ska ”fejka till vi mejkar” och därefter börjar det regna.
Jag slänger in allt i bagaget på bilen – kamera, kläder och ja, det var inte så mycket mer. Vi är bara två i vårt lilla team och jag har varken med mig reflexskärm eller dator. Tur batteriet inte satt kvar i laddaren hemma. Men det blir bilder ändå. Flera hundra faktiskt och jag sitter och redigerar i ett helt dygn därefter.

Sedan går jag till läkaren och ber dem ta alla prover som finns att ta för att utesluta allt. Se vad som är fel. Säg mig – är något fel? Allt är ju fel.
Kanske är du utbränd säger min man då jag beklagar mig över den orimliga tröttheten och att jag inte orkar någonting.
Det är världsläget säger jag sedan. Känns som allt står i brand.
Rädsla smittar tänker jag och verkar gå emot alla mina principer när jag matar detta monster med steroider.

Nu ska jag ta mig samman. Ta mig samman. Det är sådant man gör.

Kommentarer till “Den tredje november

  1. Du ska inte ta dig samman ♥️ Du ska göra exakt det du gör. Ta alla prover, kolla hälsan, och uteslut det ”greppbara”. Om alla prover är fine n dandy så kan du börja finna rum av lust och ro (vilket jag tror att du redan gör) och dra ner på tempot i den mån du som egen företagare kan.

    Vi lever i en sjuk tid nu. Världsläget. Det är hemskt och var å varannan mår skrutt pga det. Sluta googla cancer öht men skit i att ta dig samman. Det kommer när det kommer. Kram

  2. Jag får bilden av att du står mitt i en storm, vilket håll är det rätta? Har inga råd men vill bara säga att jag är med dig i stormen och håller din hand. 🧡

  3. Det är oron för barnet. Mammaoron som övergår allt förstånd, som krafsar och gnager i själens innersta väsen och aldrig lämnar ens en sekund av frid. Skulden över det värsta, barnet du var ämnad att skydda rann undan ditt grepp och du kunde bara låta det ske. Smärtan som vi delar, du är inte ensam.

  4. Det låter som sorg, detta svåra som alltid finns kvar och på något sätt måste bäras.

Kommentarer stängda