Det finns en idé om att livet rör sig i sjuårscykler. Har ni hört talas om det?
Inom populärpsykologi och relationsprat benämns uttrycket ibland som ”the seven-year itch”
Inte som någon exakt vetenskaplig sanning, utan mer som en tanke om att vi med jämna mellanrum når en punkt där vi börjar omvärdera sådant som identitet, arbete, relationer, intressen och vad vi egentligen vill lägga vår tid på. Efter ett antal år kanske något kräver ett nytt val. Ett slags omprövning av själen eller kanske bara ett mer medvetet arbete av hjärnan för att palla fortsätta.
Jag gillar den tanken. För jag tror att vi behöver ifrågasätta våra liv ibland. Annars är det väldigt lätt att stanna kvar i saker bara för att de är trygga, välbekanta och en gång i tiden kändes rätt. Jag drev bolag tillsammans med en partner i sju år. Jag är orimligt tacksam och glad över de åren men efter sju år insåg jag att jag inte kunde fortsätta. Livet hade förändrats för oss båda och jag är fortfarande helt övertygad om att det klokaste vi kunde göra var att dela på oss. Jag kan hitta fler sådana exempel i mitt liv. Framför allt när det kommer till vänskap.
Jag läste ett stycke om vänskap i Mel Robbins bok LET THEM som fastnade hos mig. Hennes utgångspunkt är ungefär att vuxna vänskaper förändras. Människor kommer och går och relationer behöver få röra sig genom olika faser. Vi gör oss själva olyckliga när vi förväntar oss att en vänskap alltid ska fortsätta se ut precis som den en gång gjorde.
En vän hör inte av sig. Bjuder inte med dig. Prioriterar andra. Får barn. Blir förälskad. Flyttar. Byter jobb. Eller befinner sig helt enkelt i en annan fas i livet.
Let them.
Försök inte kontrollera eller jaga. Och tolka inte automatiskt förändringen som att det är något fel på dig eller att den andra personen är en dålig vän. Robbins beskriver vänskap utifrån tre saker som jag verkligen fastnade för – närhet, timing och energi.
Ibland stämmer alla tre och vänskapen är intensiv och nära. Sedan förändras livet och en eller flera av dem försvinner. Det betyder inte att vänskapen var falsk. Det betyder inte heller att någon måste ha gjort fel. Men det stannar inte vid Let Them. Den andra halvan är Let Me.
Låt mig höra av mig när någon dyker upp i mina tankar. Låt mig bjuda in. Låt mig vara förstående. Låt mig känna efter när energin inte längre känns bra. Och låt mig vara öppen för tanken att några av mina allra bästa vänner kanske är människor jag ännu inte har träffat. Det handlar inte om: ”Jaha, skit i dem då.”
Snarare om att släppa kontrollen över vad andra människor gör men ta ansvar för vad man själv bidrar med. Vara generös och initiativtagande utan att kräva ett visst gensvar. Och när människor genom sitt beteende visar var de befinner sig eller vad de prioriterar så ska man låta den informationen vara sann istället för att kämpa emot den.
Det här har stärkt mig mycket eftersom jag har funderat mycket över vänskap det senaste året. Ett bra verktyg helt klart.
Men tillbaka till de där sju åren för jag tror faktiskt att jag befinner mig i en sådan brytpunkt just nu.
Jag har arbetat entusiastiskt och outtröttligt med mitt varumärke i sju år. Men den senaste tiden har jag ibland fått tvinga mig själv upp i sadeln. Och det är svårt när ens arbete inte går på automatik. Mitt arbete kräver kreativitet, idéer, lust och energi. Hela tiden.
Som ni säkert märker tycker jag just nu att det är mycket roligare att sätta mig ner och skriva en lång reflekterande text här på bloggen än att fundera på hur jag ska få fler kunder att köpa mina linnekläder. Och jag har ju ingen chef som säger åt mig att skärpa mig, leverera och visa positivt resultat. Jag är chefen. På gott och ont.
Jag tjänar noll kronor på att skriva om tex vänskap, företagande, diagnoser, ekonomi, föräldraskap och sårbarhet. Snarare kostar de texterna energi eftersom de nästan alltid väcker känslor, diskussioner och meningsskiljaktigheter. Ändå känns de som mest meningsfulla för mig för att jag upplever att jag gör någon sorts skillnad för andra. Att jag bidrar till samtal, reflektion, igenkänning, kunskap och förhoppningsvis lite mer förståelse.
Vad bidrar jag med när jag gör kläder som andra ska köpa…? Jag får dock otroligt mycket fin feedback från kvinnor som uppskattar mitt sätt att tänka kring produktion, hållbarhet, kvalitet och design. Jag vet att det också har ett värde. Men poängen är egentligen en annan. Jag letar med ljus och lykta efter mitt VARFÖR just nu.
Inte nödvändigtvis för att sluta, utan för att kunna välja det igen. För det är just vad det handlar om. Att det som en gång gick av bara farten behöver väljas på nytt. Och kanske väljer man samma sak men på ett annat sätt. Både i äktenskap, arbete och vänskap.
Så jag tänker jobba mig igenom den här fasen steg för steg och se vad som finns på andra sidan. Kanske kommer det en ny sorts erfarenhet och utveckling ur detta. Jag har redan förenklat vårt arbetssätt och skapat betydligt större frihet för mig själv som företagare och kreatör. Kanske ska jag skruva lite till på modellen & hitta ett nytt varför.
Känner ni igen er i det här? Har ni själva upplevt perioder då ni efter många år plötsligt börjat omvärdera arbete, relationer eller sådant som tidigare känts självklart?
Ja hela tiden omvärderar jag. Varje dag är en ny dag. Ju mer jag lever utifrån mitt hjärta i mer tystnad desto tydligare blir de subtila strömmarna och jag följer processer inom mig som strömmar i havet.
Det stormar och har sig och så stillar det sig men kommer alltid tillbaka till baseline. Balans. Tystnad. Insikter. Välja varje dag. Tacksamheten för livet. För att jag fick uppleva ännu en dag. Ödmjukheten till att vi aldrig vet. Men ändå alltid vet ändå. Djupt inne
Det är just sådana här texter som gör att jag älskar och fortsätter läsa din blogg. Inspiration om mode, inredning, mat etc för all del. Men det är det många olika personer som kan ge. Däremot djupa reflekterande texter. Det är det få influencers som kan bidra med. Och där sticker du ut. Så stort Tack för all tid och energi du lägger ner på dessa inlägg, trots att de inte skänker någon direkt inkomst.
Fin och väldigt tänkvärd text.
Jag känner verkligen igen mig gällande vänskapsrelationer, man umgås intensivt och tror att det ska vara för alltid men så kommer livet emellan på något sätt. Jag försöker tänka på det som var fint den tiden då allt kändes bra, att det var betydelsefullt men att livet nu vill något annat.
Tack för allt du skapar och delar! Jag köper väldigt lite nyproducerat och väljer sådana inköp m stor omsorg. Det känns fint att handla av dig just eftersom att du är den du är och delar med dig som du gör, då blir några inköp mitt sätt att tacka dig 🙂 Så även om du tjänar noll direkt på dessa ord, så påverkar du och inspirerar vilket indirekt leder till en ökad försäljning, det är jag säker på! Ta hand om dig!
Jag känner igen mig i att vänskap har olika faser. Min man blev svårt sjuk, medans mina vänner var i småbarnsåren. Vi hamnade i personlig assistans och ett hem som blev en arbetsplats dygnets alla timmar. Helt olika livssituationer, som givetvis inte gick att sammanfoga. Tyvärr har jag inte efter drygt 20 år kommit till ”Let Me”. Har inte bjudit in några nya vänner i mitt liv. Efter att ha tvingats öppna mitt hem för en mängd olika individer har jag tappat tron på tillit och blivit mycket mer restriktiv med att bjuda in och dela med mig till andra. (Kanske därför som jag inte ens har sociala medier). Har inga nära vänner och inget umgänge längre och har också vant mig med det. Det fungerar det också och jag saknar det inte heller. Reser själv, går på bio själv, tränar själv. Jag styr och ställer själv och har säkert blivit mer excentrisk med åren, men det bjussar jag på.
Hej E är lika som du. Känner att jag blivit sviken av så många så jag finner styrkan i mig själv och mina barn! Har märkt att jag mår mycket bättre av det och livet känns så mycket lättare. Nu tänker jag; vad vill jag göra, hur blir det bäst för mina barn (övre tonåren). Så skönt att få prioritera sig själv istället för att vara tillags. Livet blir så mycket lättare!
Kram Therese
Kram!
Tänker på ”om mitt varför” så tror jag det var Björn Natthiko Lindeblad som sa om meningen med livet att ”hitta din gåva och ge den sedan till andra”. Det är så fint och det är lite av mitt rättesnöre eller i alla fall försök till.
Det är snart 7 år sedan covid 19 startade. Jag tappade bort mig rejält under dessa år. Fyller 35 om några dagar och har äntligen börjat lyssna på mig själv och min tankar/drömmar. Har tagit till mig alldeles för mkt av andras åsikter. I höst kommer jag söka en trädgårsutbildning! Är så taggad 😊
Spännande!
Lycka till ☺️
Så många intressanta kommentarer här efter ditt inlägg. Jag körde också eget i många år och hade samma funderingar ibland. För mig ändrades det när jag kom fram till att mitt varför var min livsstil.
Det är kul men kan vara ganska svårt att köra eget och dessutom helt på egen hand. Men när jag insåg att mina fria dagar där jag kunde träffa en kompis mitt på dagen, jobba från landet eller promenera och träna när jag ville, gjorde att de uppgifter som ibland kändes ”tjatigt” i jobbet gick lättare. Ingen av mina vänner hade en sådan fri livsstil som jag på den tiden, och när den polletten trillade ned för mig såg jag annorlunda på min verksamhet. Numera är jag anställd – det är inte i närheten av den frihet jag hade då. Visst är det ekonomiska fördelar och roligt att vara flera i olika uppdrag men mitt dåvarande varför görs sig fortfarande påminnt ibland. Ur mitt perspektiv är ha tid den bästa valutan. Och för mig var det enklare att ha min livsstil på mitt vis när jag körde eget. Mitt nuvarande varför är lite ”kantstött” – det är inte något ”roligt” jobb som drar – utan snarare att barnen ska få lämna boet utan ekonomisk oro. Så jag jobbar på och hittar mitt varför i ekonomisk trygghet för familjen. Men precis som du skrev så tror jag att det ändras med tiden – jag försöker surfa med och inte mot.
Ja, du har verkligen rätt i att allt har sin tid och att man behöver lyssna in var man befinner sig i livet och vilka prioriteringar som känns viktiga just nu. Och också stanna upp och fundera över sitt varför. Fint att du delade med dig, tack.
Jag gillar särskilt när du slår folk på käften, som metafor. LÅT HENNE! Någonstans har en algoritm räknat ut att jag borde läsa just det du skriver. Uppenbarligen har jag själv matat den med tillräckligt många signaler för att du ska dyka upp hos mig, lite här och där.
Det fina med dig, Kristin, är att du faktiskt blottar dig. Modigt. Det syns när någon skriver från en plats där det verkligen pågår någonting. Dina tankar lämnar avtryck, lite varstans, även hos människor som du kanske inte har en aning om. Jag känner igen mig. Tänker lika om mycket. Och jag tror att det är så för många just nu. För det är tufft. Omvärldsläget. Gubbaväldet. Omsorgen. Ansvaren. Allt man ser och känner och inte längre riktigt kan värja sig mot. Man vill inte vara en lort. Man vill försöka vara en hyvens person. Navigera i relationer, arbete, barn, vänner, ideal, oro och en begränsad mängd energi. För andra och för sig själv, för sjutton.
Jag vet inte om jag tror på sjuårscykler. Men jag tror på omprövning. På att stanna upp och fråga sig vad fan man egentligen håller på med, vad man vill lägga sitt liv på och vad som fortfarande känns meningsfullt.
För vad spelar linnekläder för roll om hundra år? Ingenting alls. Men om kvinnan bakom dem gör så jävla bra hon förmår, försöker göra det på ett sätt hon kan stå för och samtidigt är en hyvens person. Hurra!
Det spelar roll. Att du skriver om vänskap och företagande, funderar på livet, ändrar dig och försöker hitta rätt i alltihop. Inte som någon som sitter på svaren, utan som någon som faktiskt försöker. Med både hjärta, brains och jäkla pannben. Hatten av!
Vilken härlig feedback! Stort tack! Som en stor kram, en helgbukett och en high five på samma gång.
kram, K
Håller med! Tack K för att du finns här och inspirerar och ger oss tankeställare.
Jag har hört att var 7:e år byter kroppen celler därav förändringar i livet. Har ingen aning om det stämmer, men jag gillar tanken.
Ja, så intressant! Nu när du skriver det så ja, detta har jag också läst någon gång.., ska söka vidare om information om detta och kanske följer upp i ett nytt inlägg. Fin helg till dig
Tack för kloka ord.
Har haft en egen ”let them grej” när jag blivit besviken på vänner som slutade bjuda in och höra av sig, när jag befann mig i en jobbig situation och tillbringade mycket tid ensam.
Jag tog en liten sten och kastade i en gatubrunn, för att göra mig av med tråkiga tankar och besvikelse. Det hjälpte lite grand. Men, som du så klokt skriver, vi behöver alla börja om ibland.
Och jag fick nya nära vänner, som tidigare varit bekanta i periferin.
Alla förändras. Let us!
Som många andra älskar jag sina tankar och texter! Tack för att du tar dig tiden och energin, den här texten gav ringar på vattnet för mig. Om du skulle starta en podd och tjäna pengar på att dela allt detta skulle jag mer än gärna lyssna!
Älskar att du bloggar om frågeställningar och funderingar. Det ger så mycket liv till din blogg!
Kan inte låta bli att tänka på Soraya Bays krönika när jag läser det du skriver om vänskap. Attvi numera strävar efter så friktionsfria relationer att vi kanske inte orkar ha riktiga vänner längre. För vänskap skaver och är inte alltid bekväma. Tänkte mest på att inte jaga efter, ibland kan det vara värt att kämpa för också även om det blir jobbig och inte bara släppa. Men håller annars med dig om 7 års cykler. Att välja om fastnade hos mig. Ville så gärna flytta i våras men nu är jag glad att vi inte hittade ett nytt hus. Inser att det var bra att ändå gå igenom den processen och att jag nu valt mitt hus på nytt. Fint!
Friktionsfria relationer. Det är kanske exakt därför jag inte har några nära vänner. Livet har tillräckligt mkt friktion, så jag orkar inte med mer. Bra tankeställare!
Håller med.
Hade massor av vänner i yngre ålder. Nu har jag få.
Älskar att vara fri. Förutom jobb och familj är jag fri. Binder sällan upp mig på saker längre. Tar lediga dagar som de kommer.
Har en fin inre värld.
Och mycket nära kontakt med naturen.
Det funkar för mig.
Jag samtalar och träffar nya människor hela tiden men frågar sällan om nummer osv.
Dette var veldig, veldig fint skrevet, det skal du hvertfall vite, for meg er du en stor forfatter, synes du har en helt egen måte og male med både ord og bilder. Tusen takk for relaterbare og anvendbare ord, Kristin! Også helt fantastisk bilde av deg med de grønne stolene! <3
När jag läste till ssk i slutet på 90 talet så hade vi kurslitteratur som hette från Novis till Expert. Misstänker att alla syrror läst den. Den menar att det tar oss 7 år att gå från nya och ovana där vi måste lita på listor och regler till att bli expterter, ha magkänsla och allt i huvudet. Min erfarenhet är att livet är lite samma. Har såklart inte mätt exakt men upplevt att jag behöver större utmaningar som flytt eller plugg ungefär vart 7:e år. Undrar om det handlar om stimulans och utveckling tro🤔🍂🍂🍂♥️
Hej, Vill börja med att tacka för allt du delar med dig av. Går in nästan dagligen och hoppas att du ska ha ett nytt blogginlägg att inspireras av, reflektera över eller lära sig något nytt av!
Själv har jag flyttat i 7 års cykler och då menar jag bytt by/ort/stad så det verkar ju stämma med din teori. Har inte tänkt på det på det sättet så får en slags aha-upplevelse idag. Spännande. Nu har jag bott väääldigt länge på nuvarande stället men det hänger ihop med att jag har en son, nästan vuxen, som bor hos mig halva tiden (lever inte med hans pappa längre), och har en slags känsla över att något behöver hända. Kanske ska nöja mig med byte av jobb eller lägenhet så länge.. 🙂
Jag känner igen mig på så sätt att med fler levda år som vuxen, och kanske i sjuårsintervaller, kommer insikten om att det som berikar livet mest är det som (nästan alltid) är gratis. Sånt som berör det innersta och som får mig att känna mig som mest levande. Och man blir med tiden en fena på att välja och att välja bort. Magkänslan ständigt närvarande. ”Går det lätt är det rätt.” Även om vissa tunga saker också behöver och ska plöjas igenom, såklart.
Sedan är det ju det att en inkomst behövs, ja.. och i alla yrken, även i de kreativa, går nog arbetslusten upp och ner. För dig blir det ju att du ”börjar om” gång på gång och då kan det kanske smyga sig på en känsla av tuggighet. Och kanske också att inspirationen kan dala i takt med fler antal säsonger bakom sig.
Let them – vilket sinnesskönt tankesätt! Att sikta på att bli sin egen allra bästa vän. Den enda man kan påverka och kan ta ansvar för. Att landa i den personen man vill vara. Det tog kanske 7×3=21 vuxna år eller mer för mig att komma dit.
Tur för oss att du är fortsatt inspirerad att skriva viktiga texter! För att inte tala om dina bilder.✨
Du behövs.
Först tyckte jag att det stod ”The seven year bitch” ha ha ibland känner jag att det kunde passa in på mig. Jag var totalt frälst av yogan och undervisade i en massa år tills jag kände att mitt servicekapital var slut (östrogen = servicekapital kan jag nämna). Jag saknar inte alls yogaundervisningen idag utan inser att jag höll på lite för länge på min egen bekostnad. Allt har sin tid. Nu har dottern och jag en häst som känns roligt men kanske också är en epok som är över inom en snar framtid då dottern har andra intressen. Tack för att du påminner mig om Let them, det är ett fantastiskt verktyg då andra människor inte gör som man vill:-)
Ja! Østrogen = servicekapital! Du har så rett! 🙂