Månad: mars 2025

K. LAGERQVIST

Vart går flyttlasset? Och hur kommer det se ut?

Än har vi inte flyttat utan vi ligger kvar på Brukstorget i Varberg. Så passa på att besöka oss nu snarast innan flyttlasset går.

Lokalen vi befinner oss de senaste fem åren är en före detta ståltråd – och spikfabrik och vi har låtit de råa industriytorna vara kvar.

Jag har varit verksam i området sedan 2017 så det är åtta år nu.
Det sägs att det mesta går i cykler om sju år och jag kan verkligen känna att det stämmer. I alla fall i mitt företagande. Jag arbetade med en partner och efter sju år så kände jag att jag ville gå vidare. Har samma känsla nu. Jag behöver en förändring för att ha energi att fortsätta.

Alla teblandningar följer med såklart. Jag ska berätta mer om dessa i mina kanaler då jag tycker att kläderna fått så mycket fokus under många år.

Och självklart ska vår klädkollektion med till det nya. I vår kommande sommarkollektion är det nya material och nya mönster som ska lanseras.

Vi kommer inte ta med oss vårt ätbara sortiment. Inte som det ser ut just nu.

Det mesta inom inredning lämnar vi bakom oss men en del godbitar ska få följa med för att skapa en vacker plats för besökarna.

Funderar på tehyllan – jag tror inte det kommer vara lika högt i tak och det blir svårt att ta med i flyttbilen. Likadant med våra vackra provrum. Det är en del att klura på hur vi praktiskt ska gå tillväga.

Så pepp på förändring nu. Nedan är lite av vårt moodboards till känslan och utseende i vår nya butiksyta.

Är ni också pepp?
Nu är vi i mars. Och om allt blir som det ska så kommer jag kunna berätta för er vart flyttlasset går om ett par veckor.

 

Vardag

Skåpet, Dr Westerlund och ett boktips

Det är dags att ge pelargonerna lite kärlek.

Även beskära dem kanske? Jag har mina Dr Westerlund framme året runt så de får aldrig någon vintervila. De får en slurk vatten då och då och sedan står de här och kippar efter andan genom vinterhalvåret då elementet under helt torkar ut dem på bara tjugofyra timmar.
Pelargonen är ursprungligen en ökenväxt och när plantan vuxit till sig vill den inte ha så mycket vatten. Jag låter därför den torka ut mellan vattningarna . Plockar man bort stänglar som blommat ut så får man rikare blomning – men dessa Westerlunds blommar sällan faktiskt. De blir dock enorma om jag tar väl hand om dem och jag tycker det är fint i detta fönster.

Nu ska jag ge dem ny jord, ta lite sticklingar och sedan ge dem lite extra tångnäring.

Vi håller på med en rokad här på mellanvåningen. Möbler flyttas och platsbyggs, väggar målas och tavlor flyttas runt. Det har ni redan sett lite av.

Mitt favoritskåp fick pianots plats och jag har passat på att städa ut alla lådor samt fyllt på stearinljusen. Skönt att bocka av detta på listan. Föreställer mig känslan som kommer infinna sig i kroppen då jag städat hela källaren och satt upp min drejskiva i ett hörn. Kommer gråta tror jag.

Vill tacka för fint engagemang i min förra post. Det är inte helt lätt det där med åldern, utseendet och acceptansen. Fint att att vi kan ha en ärlig och ickedömande dialog kring det – de är mänskligt att bli påverkad av samhället vi lever i och jag tror det är bra att vi ventilerar våra tankar och gör varandra lite klokare med våra erfarenheter. Tack!

Jag är på benen igen efter åtta dagars influensa. Jag tar det fortfarande väldigt lugnt och känner mig fortfarande rätt låg och trött. Nästa år ska jag ta sprutan tror jag.

Avslutar med ett boktips:
Tre berättelser ur olika tidsåldrar vävs ihop till samma slutsats: utan bin är mänskligheten förlorad.

I 1800-talets England kämpar familjefadern William med sin status som framträdande biolog men blir hela tiden omsprungen av andra forskare. Ska hans revolutionerande bikupa äntligen säkra försörjningen och äran?

I USA har Georges familj varit biodlare i generationer men år 2007 börjar det hända något som slår ut bisamhällen över hela landet. Bidöden är ett faktum och ingen förstår varför. Kan sonen, som har helt andra framtidsplaner, bli gårdens räddning?

Det är år 2098 och kinesiska Tao lever i en värld där bina helt dött ut, med svältdöd och världskrig som följd. För att överleva tvingas befolkningen handpollinera fruktträd. Tao bär på drömmen att hennes egen son ska bli en av de utvalda som får gå i skolan, men ambitionerna leder till en oförklarlig tragedi. I sitt desperata sökande efter svar hittar Tao en bok om biodling från 1800-talet Nu förstår hon vad som har hänt och vad som måste göras.

Bör läsas!

Kvinnokroppen, Vardag

Om att åldras – eller inte vilja åldras?

Jag har haft en hudförändring i mitt ansikte under ett tag som började klia och efter lite googlande beslutade jag mig för att kolla upp vad det var hos en hudläkare. Eftersom min farmor blev sjuk i hudcancer så var jag lite orolig helt ärligt.
Det visade sig vara en solskada som gick att behandla men det var igen fara för Malignt melanom i detta läge. Phu.
Jag har aldrig gjort något med mitt ansikte och hud mer än att använda bra krämer, sitta i bastu, kallbada, äta bra mat, dricka mycket vatten och tränat. Men jag har också påverkat den negativt med solarie på 90-talet, varit dålig på att använda spf och många års cigarettrökning.

Jag är 46 år nu och det syns absolut att jag åldras. Såklart. Speciellt på dessa osminkade bilder då jag dessutom är rätt sjuk denna vecka. Minst sagt sliten. Men vill ändå visa. Vet att jag själv är en del av den kurerade tillrättalagda värld som påverkar många eftersom jag arbetar som influencer.

Mina påsar under ögonen blir bara större och större. När jag är stressad och sovit dåligt får jag ett blåmärke under höger öga. Mina ögonlock hänger en del. Jättemycket solfläckar. Ytliga röda blodkärl som typ brister då och då. Ett födelsemärke som bara växer sig större vid sidan av näsan. Ja, vanliga saker som händer i en kvinnas ansikte när det åldras.
Och nu när jag ändå var på den där hudkliniken så frågade jag om man kunde göra något åt den växande ”vårtan” på näsan och kanske även något åt blodkärlen. Det visade sig att man  kan använda en lasermetod som heter IPL. Några behandlingar och rätt så dyrt. Födelsemärket får man skära bort och det kostar såklart också en peng. Kanske jag tar bort det men har inte bestämt mig än.

Har funderat mycket på ingrepp i ansikte det senaste eftersom jag tillbringat mycket tid scrollande i min telefon. En reel som den här till exempel – den gjorde mig ledsen.
Min önskan är att jag kommer vilja åldras och vara nyfiken på hur min kropp och mitt ansikte utvecklas in i framtiden. Att jag inte ska känna att jag behöver skära eller spruta in grejer. Men jag vet inte hur jag kommer känna om tio år. Det är möjligt att min åsikt ser helt annorlunda ut då.
Men min önskan just nu är att att både män och kvinnor tillåts att åldras och att inte samhället ska vara så åldersfixerat. Att det premieras att vi fokuserar på rörelse, hälsa och den inre resan.

Samtidigt som jag skriver detta vill jag inte på något sätt vara fördömande eller ifrågasätta andra.
Jag tänker mest att jag vill öppna upp en ickedömande och nyfiken dialog kring hur det är att åldras. I allt från klimakteriet till de mer ytligare delarna kring hur vårt utseende påverkar oss.
Hur känner ni? Har ni en önskan om att förändra ert utseende? Har ni gjort ingrepp och fick det er att må bättre?
Tycker ni att det är jobbigt att åldras?