I somras tog jag mig igenom Alla Fyra av Miranda July. Jag bläddrade de sista sidorna på en strand i Agde och la den tacksamt åt sidan för att sedan smälta upplevelsen.
Boken har fått enorm uppmärksamhet i media och synts flitigt på Instagram de senaste månaderna. Den har stannat kvar inom mig – både berört och provocerat – vilket i sig säger en hel del.
Från början tänkte jag faktiskt att jag inte skulle skriva ärligt om vad jag tyckte. Jag kände mig ganska dömande, och det är ju inte direkt den sida av mig själv jag helst visar. Jag vill ju gärna vara en människa som är öppen för andras perspektiv, intressen och livsöden. Men samtidigt var det svårt att sympatisera med huvudkaraktären. Hon satte sitt eget ego främst i många lägen upplever jag. Inledde en affär med en ung man i flera veckor, medan hennes man och barn trodde att hon var på bilresa till New York.
Vissa scener var så oförutsägbara att jag både blev imponerad och fascinerad över författarens fantasi – som när hon gick igång på att fånga mannens kiss i handen eller när han hjälpte henne dra ut en tampong på toaletten. Jag högläste några stycken för min man där på stranden, och han trodde knappt sina öron.
Boken beskrivs som ett fenomen, som en skönlitterär självhjälpsbok. Den berättar en historia om begär och lust på ett sätt jag aldrig tidigare läst. Språket är grovt, men samtidigt är berättelsen fängslande och skickligt skriven. Just det gör att jag hela tiden drogs tillbaka – även om huvudkaraktären gav mig ångest snarare än inspiration. Jag tyckte uppriktigt synd om hennes man, som framstod som en reko kille.
Och jag kan inte låta bli att tänka: hade huvudpersonen varit en man, hade boken verkligen blivit lika hyllad och ikonförklarad? Kanske är det just därför den väcker så mycket känslor – för att den tvingar oss att konfrontera våra egna fördomar och gränser. Våra egna lustar och begär.
Trots min irritation tycker jag att boken är viktig. Den lyfter fram en sida av kvinnlig erfarenhet som sällan skildras i litteraturen upplever jag. Därför vill jag gärna uppmana dig att läsa den och bilda din egen uppfattning. Skriv gärna vad du tyckte sedan för jag vill mer än gärna diskutera andras upplevelser av boken.
Har du läst?
Igår läste jag en intressant samtalskrönika i DN där de diskuterade Alla Fyra. Jag satt i bastun och slukade varenda ord. Därefter öppnade jag Alex Shculmans senaste 17 juni och läste med stor fröjd. En otrolig bok. Läser de sista sidorna idag och är så glad över att jag hittat tillbaka till böckerna efter en intensiv arbetsperiod. Hurra och amen på det.
Det finns väl inget som känns mer härligt och tryggt än att ha bra rutiner? Jag älskar mina morgnar, som nästan alltid ser likadana ut.
Jag vaknar någonstans mellan halv sex och sex, går ner i köket och dricker ett stort glas vatten med pressad citron. Sedan sätter jag på en kanna kaffe, tar av mig pyjamasen och sveper in mig i ett badlakan. Medan kaffet puttrar går jag ut i trädgården och tar ett morgondopp.
Nu när sensommaren går mot höst har vi varken pooltäcke eller värme på, så temperaturen sjunker varje kylig natt. Att sjunka ner i det svalare vattnet är magiskt – just nu är det nog runt 15 grader för det är 8 i luften. Nästan som ett kallbad!
Jag badar naken (det är ju ingen vaken vid den tiden och vi har inte mycket insyn). Fast, sanningen är att jag badar naken även efter bastun – då gäller det bara att hoppas att inga grannar går förbi eller att tonåringarna råkar ha huset fullt av kompisar i något fönster…
Efter badet drar jag på mig mjuka kläder och tar fram kalla ögonpads från kylen. De får sitta under ögonen medan jag smörjer in mig med ansiktsolja. Sedan tänder jag doftljus, häller upp kaffet och kryper upp i soffan med datorn i knät.
Det är den mysigaste stunden på dagen. Klockan brukar vara runt 06.20 när solen är på väg upp och allt är alldeles stilla. Jag är är som skarpast i skallen den här tiden på dagen.
Vid halv sju börjar nästa lilla rutin: att få upp barnen. Eller rättare sagt – de vuxna barnen. En ligger och snoozar lite för länge och behöver väckas för att komma iväg till jobbet. En annan ska få en matlåda på stationen innan jobbet klockan sju. Det blir kramar, några peppiga ord och trötta ögon som möter mig.
Sedan är jag tillbaka vid datorn igen, fyller på kaffekoppen och burrar in fötterna i hundens päls. Jag skriver en lista på dagens uppgifter.
Det känns skönt. Den värsta stressen har lagt sig nu. Hela sommaren och fram till igår har det känts som att det brunnit konstant – högsäsong och kollektionssläpp kan verkligen sätta kniven mot strupen.
Idag tänker jag vara snäll mot mig själv. Kanske ta en lång promenad, bada i havet, läsa några timmar i min bok. Plocka en bukett i trädgården, göra en ismatcha med blåbär, kolla en serie och avsluta med en stund i bastun. Bara vara.
Vad ska ni hitta på idag?
Bilderna har som ni ser inget med texten att göra men jag knäppte dem igår då jag for runt i trädgården en stund och fann världens största zucchini. Ska googla bra recept…
Har ni varit på Håkesgård i Stamnared någon gång? Kanske har ni bokat den lilla stugan uppe i skogen och bott över till och med? Badat jacuzzi under granarna och ätit middag i det vackra växthuset i fotogenlampans flämtande ljus…
Det är inte första gången jag frågar Marie om jag får fota i hennes vackra miljö så ni har säkert sett blomsterodlingen och den vackra platsen passera här på bloggen genom åren. Nu skulle vi fota aw25 och vi var ett litet team på tre som jobbade på under en hel dag fram till solen gick ner. När jag hoppade in i bilen efter nio så var det bara tio grader och nästan mörkt.
Men dessa augustidagar är ju helt magiska!
Jag hade delat upp fotograferingen i tre delar. En som jag kallade The Garden och det är tänkt att dessa foton ska tillhöra första släppet på kollektionen. Andra heter The Field och det tredje The Forest.
Theoni var otroligt hjälpsam med både mellanmål, styling och allt möjligt. Vi hade lånat ett gäng cowboyboots och fick tejpa sulorna på dem om vi skulle ta på och använda dem. Här ”simmar” hon ur bild…hahahah….
Riktigt häftiga tycker jag.
Jag hade åkt runt och samlat på mig rekvisita om morgonen – tomater, kronärtskocjor, lådor och korgar. Även en filthatt som jag beställt till fotograferingen. Jsa, det ligger en hel del planering bakom.
Vi brukar jobba i ”notes” i telefonen. Där delar vi en punktlista där vi skrivit ner alla plagg som ska fotas och när – sedan är det bara att bocka av allt eftersom.
Plagen är tänkte att de ska gå att kombineras så det är inga problem att få ihop en helhet och en röd tråd även fast det är tre släpp.
Jag har jobbat länge på att ta fram läderprodukter och nu ligger faltiskt dessa i roduktion. Det är verkligen ett ”nyp mig i armen” stund att se att de blev så bra med monogrammet och allt. Halländskt fårskinn och superfin kvalité i hantverket och materialet.
Jag gjorde en mobilväska också. Dessa väntas lanseras lite semare i år så de kommer inte vara med på de närmsta släppen.
Jag förökjer alltid ta lite miljöbilder utan modell också för att kunan blanda upp.
Detta mösnter är så vackert. känns lyxigt att det ligger på en mörkgrön botten.
hur går det för era dahlior? Jag har några café au Lait i min trädgård men resten är bara skräp… Här i maries odling var det otroligt. Läs hela blogginlägget så ser du bilderna i slutet som jag knäppte innan jag hoppade in i bilen.
Den här klänningen heter Elsa och jag gjorde två i vikso och en i linne. Undrar vilken som blir mest uppskattad? Den här i lin och denimblå är helt klart en klassiker att använda många år framöver.
Men den här då? Så kvinnlig, vacker och med ett otroligt fall. Fickor såklart!
Ja sa ju det! En otrolig dahliaodling. Tyvärr verkar det som att hon inte har självplock i år men jag tror Marie pratade om att hon tar emot grupper. Hör av er och fråga i så fall.
Ok det var allt från denna lilla ”behind the scenes”.
Reklam – idag är det släpp hos K LAGERQVIST kl 15.00. Då lanserar vi den första delen i vår serie aw25 – THE GARDEN.
Innan sommaren var planen att jag skulle skriva några rader om medberoende. Jag vet att det kan vara tröstande och hjälpande för många som går in i sommaren med en stor klump i magen. Många lever sida vid sida med psykisk ohälsa och beroendesjukdomar och under semestertider brukar dessa utmaningar bli extra tunga att bära. Anhöriga kan uppleva att de går från jobbet, stämplar ut och rakt in i en mardröm där alla semesterveckor går till djävulsdansen man inte vill vara en del av men på något sätt inte kan låta bli att dansa – man kanske försöker få kontroll, planera, hjälpa, förebygga, avslöja, vädja….ja, det är inte vilsamt för varken den som lider av sjukdomen eller den som står bredvid.
Jag har inte fått till en sådan text i år. Den har inte kommit till mig helt enkelt – mycket för att jag är väldigt trött och sliten efter alla år som medberoende. Jag har mycket att jobba på när det gäller mig själv. Men jag fann en så fin text jag skrev 2019 – den är helt klart värd en repris tycker jag.
Min enda vinning i att skriva om ämnet är att hjälpa till att bryta stigmat kring beroendesjuka så att de ska få samma förståelse, empati, stöd och vård som alla som bär på en kronisk sjukdom. De vanligast förekommande kroniska sjukdomarna tillhör grupperna hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes, cancersjukdomar, lungsjukdomar såsom astma, allergi och KOL, , neurologiska sjukdomar, muskel- och ledsjukdomar samt långvariga smärttillstånd. Psykiska sjukdomar inklusive beroendesjukdomar är också kroniska sjukdomar – de är dödliga och inte självvalda.
Sjuka och familjer till anhöriga med beroendesjukdomar bemöts inte med samma empati eller förståelse som en cancersjuk person – varken från samhället, vänner och bekanta eller vården. Beroendesjukdomen är den enda sjukdomen i Sverige där man söker hjälp hos Socialtjänsten – inte sjukvården. Oftast ligger det psykisk ohälsa och en diagnos bakom ett missbruk och sjukdomen har blossat upp då den självmedicinerats.
Från bloggen 30 juli 2019 –
Jag hade tagit lite bilder i min trädgård och tänkte först berätta om alla fjärilar som snurrar runt i mitt växthus och att dahliorna nu står i full blom. Men här kommer något annat.
Vi gick en promenad då solen gick ner över havet – min minsta och jag. Han trampade sakta på sin cykel och pratade om hackade spel medan jag hade Boris i kopplet bredvid mig. Vilken kväll, alldeles varm och kvalmig.
-Titta där, jag tror han är svensk, sa lillebror och pekade på mannen som låg på bänken på andra sidan gatan.
-Ja, där ser man, vad menar du med svensk? Hur tänker du då? sa jag.
-Ja, han har ljus hud och blont hår istället för mörk, svarar lillebror.
-Ok, ja, det har du rätt i. Men du, vi får gå och kolla om han är ok. Han kanske mår dåligt eller så kanske han bara vilar lite. Vi frågar…
Lillebror var skeptisk och stannade på andra sidan gatan medan jag gick fram till mannen. Mobiltelefon och glasögon hade ramlat ner på gatan och i plastpåsen framför låg ölburkar.
– Hej, är du ok?
Mannen vaknade och vi snackade en stund där på bänken. Om hur länge han hade druckit och hur många veckor det var sedan han blev utslängd. Om att han är uppe på 24an på sjukhuset då och då – in och ut. Han tyckte om Boris och sa att han saknade sin hund.
Vi gick och köpte en flaska vatten till honom, fortsatte vår promenad och pratade om hur viktigt det är att se människor. Oavsett hudfärg och livssituation. En blick och ett hej, köpa lite vatten, ringa en anhörig eller bara ge en frukt och dela några ord.
Jag tänkte på mannen bakom missbruket. En pappa, bror, man eller son. Kanske alltihop.
Jag tänker också att bakom varje missbruk ligger omedicinerad & ej behandlad psykisk ohälsa. Det är svårt att klara av den verkliga världen och man stoppar sig full med substanser för att slippa ha så ont. inom. Ofta är ett drog- eller alkhoholmissbruk en samsjukdom till ADHD.
Om man inte bryr sig om denna klick människor i vårt samhälle och ej kan relatera så kanske man istället kan vara intresserad av vad de kostar samhället varje år. Inom vården, socialtjänsten och hos polisen.
Jag läste att psykisk sjukdom står för 46 % av sjukskrivningarna i Sverige 2018 ändå så går knappt nio procent av sjukvårdsbudgeten till psykiatrin i Sverige varje år.
& ADHD är kraftigt överrepresenterat bland intagna i kriminalvården. Genom behandling av 30 individer med ADHD beräknas samhällsvinster om 15 miljoner kronor per år kunna göras enbart inom en pilotstudie. Detta i form av minskad kriminalitet, missbruk och utanförskap.
(källa)
Mannen var utslängd – de orkade inte mer. För hur länge orkar man?
Hur stor möjliggörare är man som medberoende? Och hur sjuk är man själv i sitt medberoende?
Det är sommar & sol. Många har semester. Det är varmt och det verkar inte finnas ett slut på de gyllene solnedgångarna. Men något som inte tar semester är ju tyvärr beroendesjukdomen och psykisk ohälsa. Under sommaren finns det människor som mår ännu sämre.
Jag har spenderat många somrar på psykakuten med anhöriga. En väldigt stor del av mig vill dela med mig av dessa erfarenheter men det känns tabu. Som att det står en stor fet vägg mellan skribenten i mig och den här folksjukdomen jag har så stor erfarenhet av.
Varför pratar vi inte mer om psykisk ohälsa och missbruk?
Jag önskar att det hade varit lika lätt för en medberoende att berätta om ens livssituation för omgivningen som det är för en anhörig till en cancerpatient.
Anhörig till fysisk sjukdom: – ”Tack för att du frågar. Det är inte bra. Cancern har kommit tillbaka. Den har spridit sig och just nu är han inlagd. Vi vet inte om han kommer klara sig men det är ett helt team med duktiga läkare och sjuksköterskor som försöker rädda honom. Rädda livet på honom. Vi är där så ofta vi kan – sitter vid sängkanten och pratar med honom – när han är vaken tittar vi på film, läser högt, gråter och skrattar ihop. Det är väldigt tungt och oroligt.”
Anhörig till missbrukare – ”Jo, nej, det går inte bra. Han är aktiv igen och vi har svårt att nå honom. Han drar sig undan och försvinner. Ofta pratar han om att han inte vill leva längre. Att han ska kasta sig framför tåget. Han är rädd, gråter och känner sig ensam. Ångesten rider honom och han kan varken tänka eller sova. När vi försöker få in honom till vården så säger han bara att han aldrig får någon hjälp därifrån ändå. Det är bara förvaring och ännu mer tabletter. Vi är maktlösa. Det är som rysk roulette – varje dag undrar jag om när de ska ringa på dörren och säga att de funnit honom död. Det är förlamande”
Varför säger vi att man är alkoholist eller narkoman? Man är väl inte cancer?
Vi passerade fyra vinglande ”fyllgubbar” under vår promenad denna sommarkväll och uteserveringarna var fyllda av rödsprängda damer med halvtomt vinglas framför sig och radarstyrd blick.
Blir så ledsen. Önskar jag kunde göra mer.
Allt börjar med en känsla kring vad man vill skapa. Färg, form, miljö, arv och historia… både min egen men också andras. Jag brukar nästan alltid gräva där jag står när det kommer till mitt företagande och min kreativitet. Det blir så mycket enklare när man inte jagar något som inte är ens eget. Finns inspirationen nära, inom räckhåll och inom den egna erfarenheten – då är det bara att köra.
Kameran är mitt främsta verktyg, och den har jag använt varje dag sedan 2008. Det blir faktiskt 17 år och 8 månader – hela 6 455 dagar. Med andra ord har jag tränat, prövat, misslyckats och utvecklats med kameran som ständig följeslagare. Det, tillsammans med ett brinnande intresse för ljus, komposition och fotografi, har format mig.
Ibland får jag för mig att jag ska måla en akvarell. Jag vet precis hur jag vill ha den – färgerna ligger redo, penslarna är fantastiska, papperet perfekt. Ändå blir resultatet inte alls som i mitt huvud. Varför? Jo, för att jag inte övat. Jag målar inte varje dag. Hade jag hållit i en pensel i 6 455 dagar så hade jag förmodligen kunnat leva som konstnär i dag.
Och det är just det jag tror på: att hårt arbete slår talang. Varje dag i veckan. Det du gör mycket och ofta, blir du bra på. Det finns egentligen inga genvägar till att bli riktigt skicklig – inte ens med ChatGPT, den bästa utrustningen eller de mest avancerade programmen.
Man blir inte en fantastisk maratonlöpare bara för att man har de dyraste skorna och en snygg outfit. Man blir inte en otrolig kock för att man köper en exklusiv stekpanna. Och detsamma gäller fotografering: det handlar inte om kameran, utan om övningen, passionen och ett ständigt nötande med samma grej.
Med det sagt så har jag både en otrolig kamera och ett fantastiskt objektiv som verkligen hjälper mig i mitt arbete. En Canon EOS R5 och ett fast 50 mm-objektiv. Jag redigerar allt i Lightroom. Jag har sparat och bytt upp mig till bättre och dyrare utrustning längs hela min karriär.
Men resultatets förklaring ligger egentligen inte där. Det är alla dagar och alla timmar då jag haft kameran i min hand – då jag lärt mig hur solen möter hud och grönska under dagen – då jag suttit med tusentals bilder och penslat mig fram bland ljus, skuggor, strukturer och detaljer under långa arbetspass.
Det finns verkligen bra hjälpmedel för att ta fina bilder idag – VSCO funkar kanon i mobilen och Lightroom är också lättförståeligt för de flesta. Alla kan ta bilder och alla kan måla en akvarell. Men resultatet varierar såklart efter hur mycket erfarenhet och timmar som sitter i själen.
Igår fotade jag min kommande kollektion. Jag hade struktur, planering, tur med vädret, en otrolig modell och fantastisk utrustning. Samt en kollega som stöttade upp. Resten satt i själen – och är ett pågående arbete. Jag har helt enkelt inte lagt ner kameran en endaste dag sedan jag började.
