Alla människor går igenom sitt eget helvete under det lilla liv vi har. Det tror jag.
Jag tror inte att någon slipper undan och det kan vara viktigt att bära med sig. Vissa helveten är mer stigmatiserade än andra. De kan vara större eller mindre beroende på var vi själva befinner oss i livet och vilka förutsättningar vi har. Vissa kriser får stora galor, insamlingar och människors öppna medkänsla. Andra omges av skam och tystnad och blir istället något det tisslas och tasslas om bakom ryggen.
Det är som det är. Det viktigaste kanske är att själv försöka se glaset som halvfullt för det mesta. Att snälltolka andra. Att lyfta blicken och försöka få syn på allt det vackra, också när man själv kryper på knäna genom helvetet. Tänka ”this too shall pass” och försöka bry sig lite mindre om vad andra tycker. Jag tror det är en nyckel.
Det finns olika grader i helvetet och vi har olika förutsättningar för att ta oss igenom dem. En människa stupar vid vad någon annan skulle betrakta som en mindre kris, medan en annan går genom skärselden med ungar på höften, heltidsjobb och vardagens måsten och lyckas ändå vara trevlig mot grannen och ta sig tid att ringa en vän och fråga hur hon mår.
Jag har tittat på SVT-serien Diagnoser som kretsar kring psykiatriska och neuropsykiatriska diagnoser och människorna och familjerna bakom dem. Jag tycker det är en viktig serie som många borde se, inte minst för att få en inblick i hur livet faktiskt kan se ut i en familj som lever med de här utmaningarna. Kanske kan man få mer förståelse också göra oss lite mindre dömande och lite mer benägna att stötta och hjälpa varandra. Jag har gråtit till några av avsnitten och jag är verkligen ingen gråtig person. Det har bara tagit mig tillbaka till så många perioder i mitt eget liv som förälder till barn med NPF. Och ibland kan jag i ärlighetens namn inte fatta att jag fortfarande står på benen. Att vi alla gör det. Det pratas en hel del om triggers hit och dit. Låt mig berätta om min största.
Det är när andra pratar om hur fantastiska deras barn är. Skolan. Idrotten. Kompisarna. Studenten. Släktsammankomsterna. Klassträffarna och gud och hans moster. Allt det där som hör ett ganska vanligt familjeliv till. Ibland vill jag slå dessa morsor rakt i ansiktet och be dem hålla käften.
För det gör så ont.
Det kan kanske vara bra att ha med sig när man möter andra människor. Jag skulle naturligtvis aldrig ifrågasätta, skuldbelägga eller skambelägga en förälder för att hon är stolt över sitt barn. Det mest naturliga i världen ju. Det vore fullständigt absurt. Jag förstår att den där reaktionen handlar om mig. Om mina egna erfarenheter, trauman och utmaningar. Det är är mitt blödande sår.
Jag tänker bara att ibland kan det vara bra att få syn på varandras verkligheter. Så titta gärna på serien med Mia Skäringer som går just nu på SVT för att få en liten inblick i hur vardagen kan se ut bakom dörren hos grannen, klasskompisen, vännen eller kollegan. Vi vet faktiskt väldigt lite om vilka helveten andra människor just nu försöker ta sig igenom och vad de kämpar med.
Så bra skrivet och beskrivet om livet. Tack!!
Hej!
Tack för ditt kloka inlägg som jag direkt klickade på utan att veta vad det handlade om. Fastnade direkt för rubriken att slå andra mammor på käften😉
Min älskade unge fick epilepsi som nybliven tonåring och utvecklade samtidigt – möjligen på grund av detta en social fobi. Det har varit en resa kan jag säga. Det var så otroligt skönt och befriande att läsa din text. Tack!
🙏
Åhhh så jag känner igen där den känslan! Och smärtan! Och inte avundsjuk som i missunnsamhet men i den där längtan och önskan att ens eget barn skulle få ha ha allt det!
Tack! Alltså verkligen tack! För att du sa det jag också känt men aldrig sagt högt!
Maria
❤️ ja jag undrar oxå ibland hur vi står på benen. Livet som Npf-förälder är tufft och det tar ju inte slut bara för att barnen blir 18-år och räknas som vuxna. Jag/vi behöver fortfarande stötta mycket, tyvärr upplever jag att det i samhället glöms bort av både närstående/arbetsgivare/vården och samhället i stort.
Och ja, alla borde se serien Diagnoser
🤎tusen takk for din ærlighet. Du var et plaster på mitt hjerte i dag. Er selv mamma og kjenner meg igjen i det du skrev… takk for ditt mot🤎🌻🤎
Så viktigt! Vi måste prata mer om det som inte syns men finns med oss dygnet om,
Har en vuxen son med NPF -diagnoser som fortfarande kämpar med sin plats i livet.
Nu kämpar min dotter med sin son, skolan har blivit tuffare för dessa barn än någonsin, trots att vi har kunskapen hur vi stötta idag.
Så bra serie, Diagnoser. Som jag gråtit … och skrattat .
Tack för fint inlägg!
Så många känslor i en kropp. Vi måste tro på morgondagen och allt det medför. Uppförsbackarna får vi bestiga i omgångar. När dimman lättar och man får ta cykeln till havet för ett bad eller bara få sitta där med sina tankar då skingras mörka moln som ibland tar för stor plats.
Tag mig till havet där jag finner ro. Ann
Åh vilket fint och viktigt inlägg, jag har precis som du, sett serien ”Diagnoser” och gråtit, skrattat och känt igen mig om vartannat. I vår familj har vi en fantastisk storliten 8 åring som är stundtals smärtsamt medveten om sin NPF. Den skildrar så fint hur det kan vara för mammor, pappor, syskon, skolmiljö, barnen med diagnoserna osv. Den gör ont ibland, men är en viktig påminnelse om allas olikheter. Liksom detta inlägg, tack🫶
Jäkla fint skrivet. Du har helt rätt här att vi människor balanserar alla på vår egen våg det helvete och den himmel vi fick i detta liv. Kaos när vågen är obalanserad. Frid när vi lyckas balansera. Ett livslångt lärande och en konst som kräver både mod och styrka att lära sig. Och själva vågen vi väger våra helveten och himmel är sanningen själv eller kärleken.
Att vara en ledare är ett tungt ansvar.
Att blotta sitt liv för en okänd publik.
Men du gör det så bra.
Så snyggt.
Tack
Jag har också sett och gråtit till den här serien. Tycker den är väldigt nyanserad och fin. Känner igen mig i mycket, även om vi inte har det lika tufft som familjerna det handlar om. En av de saker jag verkligen kan relatera till är jämförelsen med andra, längtan efter att bara få ha det ”normalt” som ”alla andra”, känslan av misslyckande när man inte riktigt får det att fungera och så det där mer eller mindre subtila fördömandet från en omgivning som inte tycker man sätter gränser. För egen del har jag upplevt att det finns en väldig befrielse i att acceptera och sluta jämföra sig. Sänka kraven på hur det ”borde vara”, även om sorgen såklart finns där ändå. Så känner jag i alla fall just nu, då vi har en lugnare period. Men om några veckor kanske allt känns som ett jävla helvete igen. Då är det oerhört lätt att hamna i jämförelse och känna avund. Tycker det är väldigt mänskligt och uppskattar att du är så rak och ärlig med de känslorna Kristin. Tack för det🙏
Alle hadde en mormor til sine barn, det hadde ikke jeg. Nasjonaldagen, skoleavslutninger, store begivenheter der alle var glade mens jeg hadde lyst til å forsvinne. Jeg kjenner igjen triggeren, om enn fra en annen side. Behovet for å skjerme meg selv og mitt eget, livssorgen, og samtidig en sterk vilje. Vi skal nok klare oss. Barna og jeg, vi skal nok klare oss. Nå er livet i en annen fase, men jeg har for alltid respekt for andre mammaer i samme situasjon. Jeg vet hva det er.
Ja serien var fin. Jag har två vuxna pojkar med adhd och bipolär. Bägge mår bra idag. Jag kan ibland klappa mig själv på kinden och känna självmedkänsla till mig själv, jag har kämpat, orkat och varit stark. Jag känner däremot att många runt omkring faktiskt inte har några riktiga problem alls, utan de går ganska lätt genom livet.. Malin
Eller så vet du helt enkelt inte vad de personer du syftar på som ”går ganska lätt genom livet” kämpar med.
Jag förstår precis. Nu är mina barn stora, men värst var när en specifik mamma, som ändå visste om problematiken med mitt ena bara malde på om allt fantastiskt, alla resultat och sina barns vänner, idrottsprestationer och underbara stunder mm mm mm. Jag hade ju också stunder jag kunde berätta om, men de blev ju så små i sammanhanget, när hennes barn uträttade undervärk.
Så en dag gläntade jag på dörren på jobbet och berättade om min problematik lite mer ingående för en större skara. En oväntad kvinna kom till mig efteråt och delade sin familjesituation.
Nu är våra barn över 20 år, men vi kan fortfarande gå fram till varann och dela det där lilla framsteget, som andra tycker är en bagatell, medans vi är stolta så att vi kan spricka.
ja, men precis! Det är exakt det här jag menar 🙂 Stor kram till dig.
Så intressant att läsa din text, då jag känner precis tvärtom. Och blir nog lite triggad av det du skriver 🤔
Jag är så oändligt stolt över båda mina döttrar, och mig själv. Båda två har lidit av psykisk ohälsa, har npf diagnoser mm . Jag har varit ensamstående, jobbat heltid och haft kniven på strupen pga allt vabbande med allvarligt sjukt barn. Så många år, fram till idag.
Oj vad de har kämpat och jag är så stolt varje dag att mitt hjärta vill brista. Jo, jag, deras mamma har också kämpat, men framförallt har de själva kämpat!
Varför blir det så triggande för dig att andra föräldrar är glada och stolta över sina barn? Jag älskar när andra föräldrar är stolta över sina barn, och sig själva. Det är som en överlevnadsmekanism för mig. För som du själv skriver, det är inte så jäkla enkelt att vara människa. Jag känner att livet blir så mycket roligare när vi kan glädjas med varandra. Kanske handlar det om acceptans, inför att allt inte blev så som vi hoppades men kan vara fint nog ändå?
Det är inte lätt och jag känner med dig, kan ju relatera, även om jag bara vill skrika ”alla föräldrar borde vara stolta över sina barn”! Kram 🥰
Det bör förtydligas att det är när jag har gått igenom kriser och jobbiga perioder i livet som jag har känt den här triggern. Jag är inte missunnsam och unnar självklart alla att vara stolta och glada. Det handlar om en obehaglig känsla av avund som kan infinna sig, och jag vet av erfarenhet att många som befinner sig i liknande situationer kan känna samma sak när den sköljer över en. Den går oftast över snabbt, men är samtidigt en helt mänsklig känsla av maktlöshet, ibland misslyckande, och allt det där svåra som kan höra föräldraskapet till.
Jag gläds verkligen åt andras lycka, stolthet och framgångar. Det ena utesluter såklart inte det andra.
Självklart går jag inte runt och känner så varje dag i närheten av andra föräldrar. Jag är orimligt stolt över både mig själv och alla mina barn, tro inget annat.
Skönt att höra!
Min poäng var nog framförallt denna: i de familjer där föräldrar har kämpat, har barnen kämpat ännu mycket mer, och för detta förtjänar de all glädje och stolthet från sina vuxna ❤️
Där är vi 100 % överens! Älskade barn, som de kämpat/kämpar och det ska de ha all stöttning och cred för. De är fantastiska.
Det är aldrig barn som ligger bakom känslan av otillräcklighet och sorg. Den handlar om det egna föräldraskapet, maktlösheten och frustrationen över ett samhälle som på många sätt inte är anpassat för eller gynnar barn med NPF. Att se sitt barn kämpa och samtidigt känna att man själv inte alltid kan förändra förutsättningarna det är där sorgen och otillräckligheten finns i många lägen. Då kan det göra ont när det kommer lätt för andra.
Det är inte samma sak som missunsamhet enligt mig. Önskar dig en fin dag, tack för att du lämnade en reflektion och gav mig möjlighet att förtydliga kontexten.
Håller med. Kollegor, vänner och kanske inte ens närmaste familj vet vad vi kämpar med.
Har gjort i 24 år, med barn med lindrig intellektuell funktionsnedsättning.
Går inte att förklara, och jag har landat i att folk kanske inte behöver förstå.
Har börjat titta på Diagnoser och känner stor igenkänning, som smärtar.
Men nu efter såhär många år, jag har släppt vad andra tror och tycker. Befriande ändå🩷
Tack för ditt avryck. Skickar massa kärlek er väg.
Min pappa sa att det ”är otroligt att ingen av hans barn hamnat på psykiatrin”. Jag hade visserligen mått bra av proffessionell hjälp vissa stunder och vill absolut inte romantisera att låta bli att ta emot hjälp. Men faktumet kvarstår, att med vårt arv av diagnoser och trauman i kombination med en osäker barndom, är det helt otroligt att t.ex. jag lever ett någorlunda stabilt liv. Men det är lätt att glömma, när jag hamnat i kretsar med vänner vars föräldrar är läkare och det finns alla sorters kapital. Då blir det lätt så att jag jämför mig och ”förlorar” varje gång…
Känner igen mig massor i detta, har också haft perioder där jag jämfört mig med mina kompisar som vuxit upp i ”normala” familjer där föräldrarna fungerat som föräldrar borde. Men nu när jag börjat blir äldre så försöker jag istället ge mig en klapp på axeln för att jag kommit dit jag är idag och för alla gånger man rest sig upp och fortsatt framåt istället för att falla hit och dit. Ibland är det de små stegen som räknas allra mest. Skickar en varm klapp på axeln till dig också <3
Kristin ❤️ Jag behöver inte ens skriva det här, du vet det redan, men ändå.
Men att bara veta att ett samtal med dig alltid är 100 procent ärligt är tröst för mig. Ovärderlig är du. Att kunna dela även det som är mörkt som fan. Trots att jag många gånger önskat att allt det som gör så jävla ont inte existerade. För någon. Men att kunna prata direkt och totalt utan filter, utan att behöva förklara, förminska eller låtsas. Att all skuld, skam och otillräcklighet inte ges utrymme att få mer bränsle och därmed inte få de orealistiska proportioner som de har någon märklig förmåga att växa sig till i ens egen hjärna.
Det som är så bra med dig är att det inte är en massa inlindande. Det du säger är exakt vad du menar. Inte något jävla fatta mellan raderna där man tänker ihjä sig för att försöka förstå vad personen EGENTLIGEN menar.
Och det är väl också därför den här texten borde vara omöjlig att missförstå. Man kan vara genuint stolt och glad för någon annan (det är för övrigt en av dina specialiteter) och samtidigt känna hur något träffar hårt i ens eget hjärta. Det ena tar inte bort det andra. Och det betyder inte att den andra har gjort något fel. Inget är fel. Bara att kontrasten känns så brutal ibland. Nästan så man inte kan andas. Men det måste också få finnas. Man måste få känna det för annars växer det till något alldeles fel. Och allt blir bara värre då.
Jag tänker ofta på om det vore lika självklart att dela det som gör ont som att dela lycka och framgångar med varandra. Sorg, svårigheter, otillräcklighet och allt det där som inte är särskilt vackert eller bekvämt. Men oftast känns det som att det mörka helst ska lindas in för att andra ska stå ut med att höra det. Om varandras verkligheter fick synas tror jag att allt i slutändan skulle bli så mycket mjukare och ljusare. Så mycket mindre ensamt.
Så fint Sofia ♥️ stor kram
Som förälder till ett barn med NPF känner jag sådan otrolig igenkänning i det här. Och faktiskt också tröst. ❤️ Att någon sätter ord på de där känslorna som man kanske inte alltid är så stolt över, men som finns där ändå.
Jag förstår precis vad du menar med att det är ens eget sår och ens eget ansvar vad man gör med känslan. Det betyder ju inte att känslan inte får finnas. Tack för att du skriver så öppet om det här. ❤️
Hej Kristin, tack för din delning ❤️
Du är inte ensam.
Tack för att du med din fina och ärliga text, påminner mig om att vi alla kämpar. Och att vi kan välja att snälltolka varandra istället för dömanden och avstånd.
Tack och ha en fin dag.
S.
Tack själv för att du kikar in, läser och reflekterar. 🙂
Så här svarar du en läsare som tyckte att det var triggande att du var ”sur över dina stora bröst”:
Hej igen, jag förstår hur du menar och självklart har jag stor respekt för att det finns kvinnor som bär på svåra erfarenheter kring sina bröst och sin kropp.
Samtidigt tror jag att vi måste kunna skilja på att något väcker en känsla hos oss och att den som uttryckt sig därför har gjort något fel. Jag har själv saker i livet som kan trigga sorg, ilska eller jobbiga minnen men jag försöker vara medveten om att den känslan ibland sitter i min egen erfarenhet och inte hos personen som uttrycker sig.
Som skribent kan jag inte väga varje vardaglig reflektion mot alla svåra livsöden den skulle kunna beröra. Då skulle det till slut bli väldigt svårt att skriva personligt och ärligt överhuvudtaget. 🙂
Med det sagt tycker jag absolut att man ska visa hänsyn. Jag skulle exempelvis inte sitta framför en kvinna som ofrivilligt inte kan få barn och beklaga mig över föräldraskapets helvete, eller gnälla över min uppsvällda mage inför någon som är svårt sjuk. Kontext och omtanke spelar roll.
Men det här är min blogg och där jag reflekterar över mitt eget liv och sådant som väcker tankar, glädje, irritation, kärlek och inspiration hos mig. Att jag någon gång är ”sur” på mina bröst i relation till hur ett plagg sitter är en sådan ganska vardaglig reflektion för mig.
Den förringar såklart inte någon annans erfarenhet eller sorg.
Jag hoppas du förstår hur jag menar. ha en skö dag och tack för dina tankar.
Nu vill du slå andra mammor på käften som uttrycker stolthet över sina barn, du vill att man ” ska få syn på varandras verkligheter”.
Hej. Du får gärna läsa min text igen. Framför allt delen där jag skriver att detta är mitt sår och min trigger.
Jag skriver också tydligt att jag självklart aldrig skulle skriva till en annan mamma eller säga till henne att hon inte får uttrycka stolthet över sitt barn precis som hon vill för att det råkar väcka något jobbigt i mig.
Precis som andra människor kan bli triggade av sådant som handlar om vikt, kropp, bröst, mat, barn eller andra svåra erfarenheter i livet så är detta en trigger hos mig. En trigger är en mänsklig och ofta omedelbar reaktion och i texten försöker jag sätta ord på vad som händer inom mig när den aktiveras.
Men jag har också ansvar för vad jag gör med den känslan. Jag skulle aldrig lägga skuld eller skam på en annan mamma för att hon uttrycker stolthet, glädje eller kärlek till sitt barn.
Och det är precis samma resonemang som i mitt tidigare svar. Att något någon annan säger väcker en stark känsla i mig betyder inte automatiskt att den personen har gjort något fel eller behöver anpassa sitt sätt att uttrycka sig efter min erfarenhet. Man måste kunna ta två tankar i huvudet samtidigt.
För mig är det en stor och viktig skillnad. Håller du inte med om det?
Tack Kristin, för att du skrev om detta. Jag förstår exakt vad du menar, och jag tycker att du är tydlig. Det handlar inte om missunnsamhet mot andra. Det är den egna smärtan som uppstår i den tysta jämförelsen. Önskan om att saker kunde fått vara lättare, annorlunda. Som förälder till ett barn med adhd förstår jag så väl. Allt ordnade sig för oss till slut, men det var många tårar på vägen dit.