Apropå den där serien jag skrev om häromdagen, Alla mina bokstäver på SVT. Jag kollade på alla avsnitt i ett sträck och kände väl igen mig. Box efter box tickades i.
Jag är en sådan jävla dåre ibland. Vissa grejer funkar liksom bara inte hos mig.
Sitter just nu på en bänk utanför bilbesiktningen eftersom jag har fått körförbud på bilen. Självklart har jag missat att den skulle besiktigas. Men kommer det ens en kallelse? Var kommer den i så fall? Brev? Kivra? Mailen? Eller ska man bara veta själv när det är dags?
Samma sak varje år med de där däcken som ska av och på. Räkningar som kommer med posten, i mejlen eller någon annanstans. Kallelser. Tider. Påminnelser. Jag är värdelös på det. Jag har till och med fått brev från Kronofogden för att jag missat att öppna saker. Och jag tackar gud för att min yngsta nu börjar gymnasiet, för alla dessa år med veckobrev, föräldramöten, kvartsamtal, lappar, tider och gud vet allt har varit så sjukt svårt för mig att hålla reda på.
Just det ja. Mammografi har jag snart. Och jag har bokat tid hos optikern. Ska genast gå in i Kivra och se vad mer jag kan ha missat…
Det är så svårt att förklara det här. För jag försöker ju. Påminner mig själv om att sätta alarm och skriva upp saker men lyckas sedan missa sätta alarm och glömma att titta på det jag skrivit upp.
Jag missade till exempel en kallelse till tandläkaren någon gång runt pandemin. Sedan blev det aldrig av att jag bokade en ny tid. Efter ett tag började jag skämmas för att det gått så lång tid och då blev tröskeln ännu högre. Sedan fick jag för mig att det säkert skulle bli svindyrt eftersom jag inte varit där på flera år, fick ångest över det och bokade därför absolut inte någon tid. Fullständigt logiskt. Till slut gick jag men då hade jag gått med en avslagen framtand i över ett år innan jag tog mig i kragen och bokade. Sju år tog det…
Allt var okej. De lagade framtanden. Klart.
All den där energin jag hade lagt på att oroa mig och känna mig värdelös var otroligt ovärd.
Och då ska vi inte ens prata om all energi jag lägger på sms jag glömt att svara på. Skammen över dem brukar skölja över mig exakt när jag har som minst möjlighet att göra något åt saken. Då kommer jag plötsligt på ett meddelande jag inte svarat på och tänker att ”just det, herregud, det där får jag absolut inte glömma sedan.” Och istället för att kunna svara just då går jag omkring och tänker på hur dålig den andra personen måste tycka att jag är. Sedan glömmer jag det igen.
Det är ingen charmig grej att vara så här splittrad i hjärnan. Även om jag ofta försöker få det att verka så genom att göra mig rolig på min egen bekostnad och skratta åt alla tokigheter det leder till. Men sms, mail, Kivra, Messenger och alla andra kommunikationskanaler vi förväntas hålla reda på fuckar faktiskt upp mitt liv på ett sätt som är svårt att förklara för någon som inte fungerar likadant.
Häromdagen sa min pappa något om att hans sida av släkten tyckte att det var dåligt att jag inte hade svarat på om jag skulle vara med på släktgolfen. Men snälla. Jag vet inte ens om att jag är bjuden? Var kom den informationen? Sms? Messenger? Mail? Brevduva? Röksignaler?
Jag vill bara ställa mig upp och skrika att alla får lägga av. Jag vill inte ha fler kanaler att hålla reda på. Fler meddelanden att svara på. Fler lösenord, notiser, kallelser och saker jag förväntas komma ihåg. För jag går bara omkring och känner mig dålig över att jag är så dålig på allt det där.
Men det konstiga är att jag samtidigt kan bli helt manisk och vara sååååå noggrann med sådant som faktiskt fångar mitt intresse. Då kan jag hålla tusen saker i huvudet samtidigt. Vara extremt fokuserad, strukturerad och effektiv. Och det ger mig nästan ännu mer skam.
Jaha. Så du kan alltså vara noggrann. Du vill bara göra det som är roligt. Fy vilken dålig människa du är som bara klarar av sådant du tycker om och är kass på resten. Som ett bortskämt barn.
Men om jag nu ska försöka lyfta mig själv lite efter den här skamsköljningen så finns det en hel del saker jag är riktigt bra på också. Jag har väldigt bra struktur i mitt arbete och håller alla deadlines. Jag är extremt snabb och lösningsorienterad. Jag är bra på trädgård och väldigt duktig på att laga mat. Jag är bra på att ordna upplevelser och hitta på fina presenter till människor jag tycker om. Och jag är väldigt bra på att göra fint.
Fast jag vet inte riktigt hur man ska väga de där egenskaperna mot varandra. Om man måste välja mellan att vara bra på att göra fint och att komma ihåg att betala sina räkningar känns det ju spontant som att det vore klokare att välja det senare.
Men nu är det inte riktigt så. Sorry.
Du är bra på att göra fint skriver du. För dig, din familj och omgivningen men också väldigt bra på att skicka ut fint och tänkvärt till svenska folket! Och det är vi tacksamma över! Du gör ju ditt allra bästa med de förutsättningar du har. Förbaskat bra gör du det också.
Du ger oss inblick i så mycket och människor får möjlighet att känna att man inte är ensam om svårigheterna man har.
Tack för det!
kram från Charlotta
Har inte en diagnos själv, men tycker det är så himla intressant att få läsa om hur du känner och tänker – det finns ju andra i min närhet som är som du och att få en inblick i hur det KAN funka hjälper mig att både förstå och anpassa mig bättre. Tack!
Mängden kommunikationskanaler man förväntas ha översikt över är ju helt klart ett problem. Jag har inte tänkt på det förrän nu, men kanske är det därför privatlivet är så mycket jobbigare/svårare att administrera, för att man inte har det samlat på ett logiskt ställe. På jobbet är det ju lättare att få översikt när man har allt samlat i 365 eller liknande. Jag har själv inte adhd men upplever också att det är en kamp att hålla översikt på allt det privata. Jobbet förbrukar liksom det fokus man har att ge på en dag.
Jag glömde en viktig tid hos hand och plastik i förra veckan. Kunde snabbt få en ny tid som tur är. Men jag har genom åren glömt så många tider så där så jag skäms över mig själv. Du är inte ensam.
Kanske är en del av detta ett tecken på att du är en fullt normal människa? Jag är jurist och jonglerar ett tämligen hektiskt jobbliv, med deadlines, möten och ständiga saker att komma ihåg som absolut inte får missas. Och jag missar eller glömmer något ytterst sällan. I privatlivet, däremot… Min man är en hög chef som fattar beslut och gör prioriteringar dagarna i ända. På hemmaplan är det dock betydligt svårare.
Vår mänskliga tillvaro är väldigt komplicerad och kräver fruktansvärt mycket av oss. Vår uppmärksamhet kidnappas ständigt av företeelser i omvärlden och vi blir distraherade. Kanske borde vi oftare klappa oss på axeln och berömma oss för allt som faktiskt blir gjort, allt vi klarar av.
Nu måste jag fundera på hur jag tar mig till jobbet i dag, eftersom batterierna i båda mina bilnycklar är slut, hade ingen tanke på att det var batterier i dem som behöver bytas, och det kom ingen signal om det på något sätt. Ska man bara veta att batterier i bilnycklar ska bytas vart tredje år?? Men underlaget till dagens styrelsemöte är genomgånget i detalj och min presentation om finansiering genom en företagsobligation är perfekt!
Jag har inte Kivra och det fungerar utmärkt! Jag har inte Messenger och det fungerar också utmärkt! På jobbet vet alla att de inte får snabbt svar om de skickar ett meddelande på Teams. Mail, sms eller vanlig snigelpost är det enda sättet att kommunicera med mig. Sen har jag inte sociala medier heller, så jag missar en massa sociala grejer, men överlever det också.
Samma här, mitt liv skulle bli ett kaos om jag hade fler sätt att kommunicera. Har inte adhd vad jag vet, men ser till att inte boka in så många saker i taget för det skulle ge mig ohanterligt mycket stress. Så mycket ansvar som ligger på den enskilde nuförtiden att begränsa och säga nej till allt som sköljer över en.
Håller med gällande alla kanaler! De flesta människor i min närhet missar numera då och då att betala räkningar på grund av alla olika sätt de når oss på. De mest ordningsamma i min omgivning har fått inkasso och brev från kronofogden. Någonting i samhället har blivit fel när det har blivit så krångligt. Snälla, kan inte någon uppfinna en kanal som fångar in allt på ett ställe. Det skulle jag vara beredd att betala några kronor för i månaden.
Vet ni att det finns en tvillingdiagnos till ADHD?! Den heter också ADHD. (Att Direkt Handla Drastiskt).
Vi som tillhör den falangen av ADHD’are finns runt omkring alla ”riktiga” ADHD’are.
Vi kommer ihåg saker, påminner, plockar upp, rättar till, styr om, ställer till rätta. Vi är lite tillbakadragna och tar inte för oss i så stor utsträckning . Det kan vi ibland få höra från riktiga ADHD’are.
Vi avundas i smyg de där riktiga ADHD’arna för deras driv, charm, framåtanda. Deras otroliga fokus och deras uthållighet för det de brinner för.
Vi är vana, och drillade i, att sopa upp, förklarar och reda ut , de gånger, då de riktiga ADHD’arna tappar sugen, skriker av sig på någon och säger något i stil med; ”nu orkar jag inte det här mer, nu får du ta över…”
Hej Krickelin!
Vet inte om jag tillhör den ”förminskande” skaran du ogillar nedan. Vill bara säga att jag såg det som en uppmuntrande och vänlig kommentar. Absolut ingen avsedd elakhet alls från min sida. Ville bara peka på att du är otroligt duktig och hinner med en massa saker i en väldig fart.
Lycka till med det som DU tänker och vill göra!
🌺🌸🌺
Oj, vad jag känner igen mig. Har aldrig tänkt på mig själv i termer av ADHD tidigare i livet eftersom jag inte passar in i stereotypen (stökig kille), hade extremt lätt för mig i skolan och helt enkelt har varit för okunnig i ämnet. Men så började det bli tydligt att min yngsta son har vissa svårigheter och jag började läsa på, för hans skull. Men hittade också mig själv i de där beskrivningarna och insåg att min pappa garanterat har flera olika diagnoser, båda mina halvsystrar på hans sida har konstaterad ADHD, min systerson och nu med största sannolikhet även min yngsta son. Han är mest uppenbar men jag tror faktiskt att båda jag och äldsta sonen kan ha det också. Vilket skulle förklara utmaningarna här hemma och varför jag alltid är på gränsen till utmattad. Tre känsliga nervsystem under samma tak….Känner i alla fall igen mig i din beskrivning Kristin, nästan på pricken. Känns skönt att börja förstå och jag inser att jag behöver tänka om och hitta nya strategier för att hålla i längden. Människor som du som delar tankar och erfarenheter på det fina sätt du gör har hjälpt mig mycket i att få upp ögonen för det här. Tack. Du skapar så mycket fint, både i ord och bild🙏
Måste man verkligen sätta bokstäver och diagnoser på våra olikheter? Jag förstår att man kanske vill ha en diagnos att ”skylla” på när man inte är nöjd med sina tillkortakommanden och känner att man inte kan leva upp till alla förväntningar. Kanske ska vi bara acceptera att alla är olika och att man är bra på vissa saker och lite sämre på andra saker och att det snarare är förväntningarna om perfektion som är felet.
Bara en fundering som dök upp…
Hej Barbro,
Det där tycker jag bottnar i okunskap kring ADHD. Jag tycker att man ska vara försiktig med att avfärda den här typen av svårigheter som vanliga mänskliga olikheter, när det finns människor som kämpar enormt mycket för att få ihop sin vardag trots att de både vill och anstränger sig.
Titta gärna på serien jag tipsade om. Den ger en större förståelse för hur ADHD kan yttra sig och hur mycket det faktiskt kan påverka en människas liv.
Som jag skrev tidigare har jag själv ingen diagnos eftersom jag aldrig har genomgått en utredning. Däremot har jag anhöriga med NPF som har haft det väldigt svårt på grund av sina funktionsnedsättningar. Därför reagerar jag när de här utmaningarna förminskas till att vi människor bara är lite olika.
Självklart är vi alla olika. Men för en person med ADHD kan svårigheterna vara så omfattande att de påverkar relationer, ekonomi, skola, arbete och möjligheten att få vardagen att fungera. Att då få höra att det egentligen bara handlar om vanliga mänskliga olikheter och att man skyller ifrån sig kan kännas både förminskande och ganska oschysst.
ha en fin dag.
Jag förstår verkligen utmaningarna och vill inte förminska dem, men reflekterar bara lite över våra många gånger orimliga förväntningar på det perfekta livet. Vi förväntar oss att allt ska löpa på utan svårigheter- studier, karriär, äktenskap, föräldraskap, träning, hälsa etc etc. Om inte allt funkar perfekt tror vi att det är något fel på oss och söker en diagnos.
Vill tillägga att jag naturligtvis är medveten om att det finns personer med grava problem som man måste ta på största allvar, men har lite svårt för trenden att söka och sätta diagnoser i tid och otid.
Ber om ursäkt om jag uttryckte mig klumpigt 🌺
JA! Man måste sätta diagnoser när människor har svårigheter som gör att de far illa eller inte kan göra/leva utifrån den norm och mall som samhället är uppbyggd kring. En diagnos sätts inte när en människa har lite issues, tappar bort sin penna då och då eller har svårt att komma ihåg när ens faster fyller år. En diagnos behövs för att människor som dagligen kämpar med sådant du gör per automatik och utan vidare ansträngning, ska kunna få möjlighet att förstå sig själv och sin omvärld och kunna skapa förutsättningar för sig själv att kunna må bra. Trots att ens hjärna fungerar olikt det sätt samhället anser är norm.
En diagnos kan även rättfärdiga medicin, som för en del kan göra att livet är värt att levas eller att det kanske går att fokusera på något utan att samtidigt tänka på örti tusen grejer till.
Jag hoppas någonstans att du skämtar när du skriver ord som att man ”skyller” sina tillkortakommanden på sin diagnos och att vi alla är olika osv.
Sjukt förminskande mot oss som lever i en verklighet som är långt mycket jobbigare än att ”vara lite olik” dig och alla andra som inte har en NPF diagnos.
Äh, jag skulle strunta totalt i alla ”missar”. Man kan inte vara nåbar i alla lägen. Man har ingen plikt i privatlivet att läsa allt som sköljer över en. Förr fanns bara telefon eller brev/vykort. Jag har skött allt prickfritt i mitt yrkesliv som jurist. Gott så. Hemma är det väl toppen som du har med god och nyttig mat på bordet. Så nej, ge dig en klapp på ryggen och skratta åt körförbud och missad tandläkare! You’re doing GREAT! Här får du några blommor!
🌺🌼🌺🌼🌺
Dagens samhälle med alla olika informationskanaler gör väl det svårare för många, men speciellt svårt för någon med NPF eller som har andra svårigheter med minnet exempelvis p.g.a. ålder.
Tidigare kom det man behövde informeras om i postlådan. Nu kommer där ingenting.
Stämmer! Blir bara svårare och svårare.
Du är inte ensam…. Värst är när man kraschar och tröttheten blommar ut. Då känner jag mig som en värdelös människa. Bättre nu när jag förstår varför och att mina människor förstår hur jag är och att det är okej. Kämpa på. Du är ju fantastisk på det du gör.
Känner igen mig nåt oerhört. Min man har flera gånger undrat hur jag har kunnat driva företag i elva år med tanke på hur rörig jag är. Med det är framför allt hemma som jag är så rörig. Skitdålig på att svara på inbjudningar, meddelanden, mejl, telefonsamtal. Måste skriva upp ALLT, annars glömmer jag. Tyvärr skriver jag ofta upp saker på fel dag i kalendern, ibland till och med fel månad. Skickade ut ”save the date” till vårt bröllop häromåret och fick reaktionen ”är det verkligen på en fredag?”. Jag hade ju såklart råkat boka fel dag i lokaluthyrararens kalender. Bara att boka om och göra rätt.
Jag är bra på mitt jobb, och jag tror trots allt att jag är en hyfsad förälder till mina barn. Jag är plikttrogen, snäll och tycker om att fixa saker åt andra. Liksom du är jag snabb och lösningorienterad, ibland på en nivå som blir jobbig för andra – de vill prata detaljer och jag vill bara gå vidare till nästa grej. Presenter och sånt som du är bra på, däremot… usch. Jag glömmer ofta bort det.
Man funkar ju som jag gör, och jag är van, men med denna röriga hjärna samt NPF-barn och periodvis hög arbetsbelastning har jag börjat oroa mig för att inte hålla i längden. Vet inte riktigt vad jag ska göra för att det ska bli bättre.
då är vi ju väldigt lika 🙂 Kämpa!! Man får vara snäll mot sig själv och omge sig med människor som får komplettera egenskaper med glädje och omtanke. Stor kram