Just idag släpps Carina Bergfeldts nya programserie ”Alla mina bokstäver” på SVT Play, där hon tar med oss genom sin ADHD-utredning.
Det ska bli otroligt spännande att titta och ta del av både hennes och andra kvinnors erfarenheter. Jag har själv många gånger funderat på om jag också har ADHD. Det finns diagnoser bland mina anhöriga och jag känner igen mig i väldigt mycket. Min hjärna är på något sätt både min största superkraft och min ständiga fiende jämnt fördelat skulle jag beskriva det som.
Den har försatt mig i både otroligt jobbiga och ibland farliga situationer. Men den har också gett mig ett enormt driv, en stor nyfikenhet och en äventyrslust som format hela mitt liv och tagit mig till platser och situationer jag kanske aldrig annars hade hamnat på.
Jag har aldrig gjort någon utredning. Länge har jag tänkt att eftersom jag ändå inte varit intresserad av medicinering så spelar det kanske ingen större roll för mig om jag har en diagnos på papper eller inte. Däremot har jag gått föräldrautbildningar och läst hyllmeter om ämnet genom åren, så jag har samlat på mig både kunskap och erfarenheter och hittat verktyg som fungerar för mig.
Fysisk aktivitet, bra mat, ordentligt med sömn och framför allt att hålla nere stress gör stor skillnad. Bastu, natur, kalla bad. Och omge mig bland människor som lirar bra med min personlighet.
Annars är det lätt att jag jobbar som en galning i två veckor, har hybris och är helt ostoppbar med massa energi för att sedan behöva ligga i fosterställning med självhat i tre dagar efteråt.
Balansen alltså. Ett livslångt projekt. Phu.
Carina skriver på sin Instagram idag:
Vid 45 års ålder trodde jag nog att jag hade förstått det mesta om mig själv.
En del av mig hade koll på läget, ledde en talkshow och var framgångsrik.
En del av mig var fullständigt kaos och det kändes som om jag gick sönder inifrån.
En uppväxt med våld och destruktivitet, PTSD, dålig självkänsla och mitt i allt det en stridslystenhet utan dess like.
Allt detta hade format mig.
Men vissa saker gick fortfarande inte ihop. Varför föräldraskapet kändes så övermäktigt. Varför garderober och köksbord exploderade runt mig på några timmar. Varför jag ständigt glömde att betala räkningar. Varför avståndet mellan impuls och handling så ofta var obefintligt. Begäret efter adrenalin. Kicksökandet.
Mitt i det gjorde min vän och makeupartist Jessica Wahlgren Norman en adhd-utredning, och berättade saker om sig själv som jag tyckte var skrämmande bekanta. Men inte skulle jag väl ha missat adhd i 45 år?
Jag bestämde mig för att göra en utredning, och frågade en chef om SVT ville dokumentera den.
Jag tänkte väl inte riktigt efter där, kan man säga. Agerade impulsivt, som så många gånger förr.
Det blev en spännande, sorglig och sårbar resa där jag längs vägen möter kvinnor som alla delar en diagnos.
Idag finns vår berättelse ute på SVT Play. Alla tre avsnitten av ”Alla mina bokstäver” finns att kolla på nu – eller så kan du vänta och titta ikväll kl 19.00 på SVT Play tillsammans med mig och några av de fina kvinnorna som ni möter i programmet.
Jag hoppas så att ni vill se.
Det är inte alltid lätt att vara människa.
Jag ska kolla. Ska du?
Känner igen mig så mycket i hennes beskrivning.
Tror vi är många som känner igen oss, i alla fall delvis. Jag tycker du resonerar så klokt, lite på temat ”var snäll mot sig själv”. Det kommer med åren (jag är 49). Vikten av vänner, motion, frisk luft, bra kost har alltid varit viktigt än mer när det blir tydligare hur det blir när någon av dessa delar faller. Jag kan dock va fundersam till hur vi, många, vill sätta en etikett eller diagnos på ”hur man är”. Sett två av de tre delarna och du är inne på nåt jag tyckte togs upp – att om man fungerar med sin ”virrhjärna” och också vill undvika medicinering då kanske det är bäst att inte veta utan vara medveten om vad mår bra respektive inte alls mår bra av. Vara snäll mot sig själv, och det gäller ju oavsett diagnos eller inte. Kram från Sara
Åhh, det här ska jag kolla
Men sen det där med klimakteriet och hormoner dessutom…
Du ãr helt fantastisk! Du har det finaste fina jag saknar i bloggtermer🥰
Kram
En del av mig hade koll på läget, ledde en talkshow och var framgångsrik.
En del av mig var fullständigt kaos och det kändes som om jag gick sönder inifrån.
En uppväxt med våld och destruktivitet, PTSD, dålig självkänsla och mitt i allt det en stridslystenhet utan dess like. Allt detta hade format mig.
precis mitt liv, förutom att jag inte leder en talkshow, men att vara aktiv mycket och gör saker och ting (flera utbildningar, flera jobb osv) hela tiden. försöka dock bara att vara framgångsrik 😉
lägg till att jag är synestetiker (alltså ändå neurodivergent) och försöka jobba på mig själv och genom c-PTSD för att få nåt bättre liv nån gång. medn det går trögt och nu håller jag på att bli utbrännt, det var så mkt de senaste 10 månader….
har inte heller fått nån diagnos för att jag upptäckte det först efter 50, att jag kan vara ADHDler. behöver ingen diagnos egentligen, fast jag skulle gärna vilja prova hur livet skulle se ut med medicinering. för att slippa både det inre och det yttre kaos och får lite lugn och ro ibland. men att kämpa för en diagnos för att få medicin är inte värt det. långa vårdköer och som 57årig kvinna blir man redan inte tagen på allvar i vården, så det är kanske inte värt att försöka….
Jag ska absolut titta. Jag känner inte igen mig själv men däremot andra i min familj och min omgivning. Hoppas på att jag ska förstå bättre hur de har det och hur jag kan stötta dem.