Jag gick en kurs i självförsvar när jag gick i högstadiet.
Det var i en lokal på Norrby och vi var ett gäng tjejer som stod i den stora salen och lärde oss hur armbågen först skulle slå in i magen så att förövaren tappade andan. Sedan skulle knytnäven upp i ansiktet på honom och därefter ner i skrevet. Sedan skulle man springa som fan, såklart.
Räddas den som räddas kan.
Under samma period i livet gick jag hem från fritidsgården om kvällarna, genom mörkret och skogen mellan Kristineberg och Hedvigsborg. Jag hade alltid hög puls när jag tog mig igenom gångpassagen där det inte fanns några bilar eller andra människor. Det är här de väntar på en, tänkte jag. Våldtäktsmännen. Männen som vill skada kvinnor.
Det visade sig att det inte alls var där faran väntade på mig.
Det var män jag gav min kärlek och mitt förtroende till som skulle komma att skada mig mest. Män jag trodde att jag kunde lita på. Jag tycker att det är märkligt, det där. Hur vi så länge har varnat unga kvinnor, förberett dem, delat kunskap och rustat dem för en värld där män kan skada dem.
Håll nyckeln mellan fingrarna. Gå inte ensam hem. Håll koll på din drink. Ring när du är hemma. Ta inte den vägen. Sätt dig längst fram i bussen. Gå en självförsvarskurs.
Men var finns motsvarande arbete riktat till pojkar? Samtalen om gränser, samtycke, empati, respekt, ansvar och om hur man blir en trygg människa för andra?
Jag gick mellan Kristineberg och Hedvigsborg med nyckeln i en knuten näve, beredd på att bli överfallen bakifrån. Men en av de första som lärde mig något helt annat om utsatthet var killen jag var stormförälskad i och som jag hade sex med första gången. När han var klar sa han bara:
”Du kan gå nu.”
Sedan hånskrattade han åt mig.
Jag har många gånger funderat på om han har döttrar idag. Om han varnar dem för killar som är som han själv var då han gick i gymnasiet.
När kvinnor berättar för varandra om sexuella övergrepp, kränkningar och våld är det så många kvinnor som bär på berättelser om män som har gått över deras gränser. Men killar verkar inte känna någon alls som gått över gränsen. Make it make sense, please.
Jag har aldrig använt det där greppet jag lärde mig på Norrby. Min strategi blev snarare freeze. Att följa med i djävulsdansen. Vara tyst. Förminska mig själv. Ta så lite plats som möjligt för att inte elda på vreden hos den andra. Min egen vrede växte istället på insidan. Inte i knytnävarna. En natt sommaren 20o1 lämnade jag en lång våldsam relation. Jag hade en väska med kläder på ena armen och min bebis på den andra. Efter det träffade jag minst två män till som också betedde sig fruktansvärt mot mig. Men vad ska jag säga… det finns grader i helvetet.
De tog i alla fall inte strypgrepp på mig. Drog mig inte genom lägenheten i håret. Höll ingen kniv mot min hals. Och just därför tog det tid för mig att förstå att också annat kan vara våld.
Förnedring. Manipulation. Kontroll. Kränkningar. Materiellt våld. Det lämnar inte samma blåmärken men det bryter sannerligen ner en människa. Jag fyller snart 48 år och när jag ser tillbaka kan jag konstatera att jag har haft flera olika förövare i mitt liv.
Hur många har du haft? Orkar och vill du berätta?
Och ha då med dig att våld kan se ut på många olika sätt:
Fysiskt våld – slag, sparkar, knuffar, stryptag, fasthållning eller att kasta saker.
Psykiskt våld – hot, kränkningar, förnedring, skrämsel, manipulation och beteenden som systematiskt bryter ner någon.
Sexuellt våld – sexuella handlingar utan samtycke, sexuellt tvång eller övergrepp.
Ekonomiskt våld – att kontrollera pengar, skuldsätta någon, hindra henne från att arbeta eller göra henne ekonomiskt beroende.
Materiellt våld – att slå sönder eller förstöra saker, exempelvis möbler, telefoner eller personliga ägodelar.
Digitalt våld – exempelvis övervakning, hot och trakasserier via digital teknik eller spridning av privata bilder.
Kontroll och isolering – att begränsa vem någon får träffa, var hon får gå, vad hon får göra eller successivt isolera henne från familj och vänner.
Våld i en relation behöver alltså inte vara slag och sparkar. Det kan vara ett mönster av makt och kontroll där flera former av våld pågår samtidigt och där gränserna steg för steg förskjuts. En relation kan vara väldigt våldsam även om personen aldrig blivit slagen.
Jag tycker därför att det är bra att strålkastarljuset just nu riktas mot vad våld faktiskt kan vara. Att män med unkna värderingar tar plats i tv gör att dialoger kring middagsbord och fikaraster startas. Att psykiskt våld får ta större plats i samtalet och att både kvinnor och män diskuterar innebörden av det. Kunskap och reflektion behövs för att skapa förändring och ett tryggare samhälle.
Inte minst i en tid där unga pojkar möter misogyna budskap och förebilder på sociala medier och nu på bästa sändningstid i tv-rutan.
Läser om det uppmärksammade fallet vid Cornell University i USA. En ung kvinna har blivit drogad och sexuellt utnyttjad av sju killar under flera timmars tid. Samtidigt har en chatt med över 50 killar tagit del av vad som pågår och ingen reagerar och skyddar henne. Berättelsen, debatten och alla frågor som väcks kring ansvar, samtycke, makt och hur samhället hanterar uppgifter om sexuellt våld är smärtsamma.
Mitt i detta finns en motsägelse som jag själv har svårt att förstå. Jag lever fortfarande med stora sår och konsekvenser efter destruktiva relationer med män. Ändå finns det en del av mig som är livrädd för att min berättelse om det jag varit med om ska försätta just dessa män i en obekväm situation i deras liv.
Tänk på det lite. Jag skyddar fortfarande människor som inte skyddade mig. Make it make sense.
För någonstans har jag lärt mig det här. Genom samhället, normer och föreställningarna om hur flickor och kvinnor förväntas bete sig. Kanske började det redan på lågstadiet på Svedjeskolan i Borås. Vreden kokar på insidan men fortfarande inte i knytnävarna. För jag har inte lärt mig att lösa konflikter med våld.
& jag är inte ute efter att skuldbelägga eller skambelägga. Inte heller efter att klä mig i offerkofta. Det som däremot intresserar mig enormt är det förebyggande arbetet. Vad kan vi faktiskt göra för att förhindra. Så låt oss prata om det. Mobilisera oss, vara kloka, ställa frågor och arbeta aktivt med de normer och beteenden som göder våld. Inte bara ta hand om konsekvenserna efteråt, utan försöka förhindra att fler människor behöver bära dem resten av sina liv.
Kvinnofridslinjen: 116 016
Sveriges nationella stödlinje för den som utsatts för hot, fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld. Telefonen är öppen dygnet runt, samtalet är gratis och du kan vara anonym. Även närstående kan ringa. Det finns också chatt.
Alltså. 100% spot on text. Så bra, och så fruktansvärd samtidigt. Över att det är såhär.