Jag gick en kurs i självförsvar när jag gick i högstadiet.
Det var i en lokal på Norrby och vi var ett gäng tjejer som stod i den stora salen och lärde oss hur armbågen först skulle slå in i magen så att förövaren tappade andan. Sedan skulle knytnäven upp i ansiktet på honom och därefter ner i skrevet. Sedan skulle man springa som fan, såklart.
Räddas den som räddas kan.
Under samma period i livet gick jag hem från fritidsgården om kvällarna, genom mörkret och skogen mellan Kristineberg och Hedvigsborg. Jag hade alltid hög puls när jag tog mig igenom gångpassagen där det inte fanns några bilar eller andra människor. Det är här de väntar på en, tänkte jag. Våldtäktsmännen. Männen som vill skada kvinnor.
Det visade sig att det inte alls var där faran väntade på mig.
Det var män jag gav min kärlek och mitt förtroende till som skulle komma att skada mig mest. Män jag trodde att jag kunde lita på. Jag tycker att det är märkligt, det där. Hur vi så länge har varnat unga kvinnor, förberett dem, delat kunskap och rustat dem för en värld där män kan skada dem.
Håll nyckeln mellan fingrarna. Gå inte ensam hem. Håll koll på din drink. Ring när du är hemma. Ta inte den vägen. Sätt dig längst fram i bussen. Gå en självförsvarskurs.
Men var finns motsvarande arbete riktat till pojkar? Samtalen om gränser, samtycke, empati, respekt, ansvar och om hur man blir en trygg människa för andra?
Jag gick mellan Kristineberg och Hedvigsborg med nyckeln i en knuten näve, beredd på att bli överfallen bakifrån. Men en av de första som lärde mig något helt annat om utsatthet var killen jag var stormförälskad i och som jag hade sex med första gången. När han var klar sa han bara:
”Du kan gå nu.”
Sedan hånskrattade han åt mig.
Jag har många gånger funderat på om han har döttrar idag. Om han varnar dem för killar som är som han själv var då han gick i gymnasiet.
När kvinnor berättar för varandra om sexuella övergrepp, kränkningar och våld är det så många kvinnor som bär på berättelser om män som har gått över deras gränser. Men killar verkar inte känna någon alls som gått över gränsen. Make it make sense, please.
Jag har aldrig använt det där greppet jag lärde mig på Norrby. Min strategi blev snarare freeze. Att följa med i djävulsdansen. Vara tyst. Förminska mig själv. Ta så lite plats som möjligt för att inte elda på vreden hos den andra. Min egen vrede växte istället på insidan. Inte i knytnävarna. En natt sommaren 20o1 lämnade jag en lång våldsam relation. Jag hade en väska med kläder på ena armen och min bebis på den andra. Efter det träffade jag minst två män till som också betedde sig fruktansvärt mot mig. Men vad ska jag säga… det finns grader i helvetet.
De tog i alla fall inte strypgrepp på mig. Drog mig inte genom lägenheten i håret. Höll ingen kniv mot min hals. Och just därför tog det tid för mig att förstå att också annat kan vara våld.
Förnedring. Manipulation. Kontroll. Kränkningar. Materiellt våld. Det lämnar inte samma blåmärken men det bryter sannerligen ner en människa. Jag fyller snart 48 år och när jag ser tillbaka kan jag konstatera att jag har haft flera olika förövare i mitt liv.
Hur många har du haft? Orkar och vill du berätta?
Och ha då med dig att våld kan se ut på många olika sätt:
Fysiskt våld – slag, sparkar, knuffar, stryptag, fasthållning eller att kasta saker.
Psykiskt våld – hot, kränkningar, förnedring, skrämsel, manipulation och beteenden som systematiskt bryter ner någon.
Sexuellt våld – sexuella handlingar utan samtycke, sexuellt tvång eller övergrepp.
Ekonomiskt våld – att kontrollera pengar, skuldsätta någon, hindra henne från att arbeta eller göra henne ekonomiskt beroende.
Materiellt våld – att slå sönder eller förstöra saker, exempelvis möbler, telefoner eller personliga ägodelar.
Digitalt våld – exempelvis övervakning, hot och trakasserier via digital teknik eller spridning av privata bilder.
Kontroll och isolering – att begränsa vem någon får träffa, var hon får gå, vad hon får göra eller successivt isolera henne från familj och vänner.
Våld i en relation behöver alltså inte vara slag och sparkar. Det kan vara ett mönster av makt och kontroll där flera former av våld pågår samtidigt och där gränserna steg för steg förskjuts. En relation kan vara väldigt våldsam även om personen aldrig blivit slagen.
Jag tycker därför att det är bra att strålkastarljuset just nu riktas mot vad våld faktiskt kan vara. Att män med unkna värderingar tar plats i tv gör att dialoger kring middagsbord och fikaraster startas. Att psykiskt våld får ta större plats i samtalet och att både kvinnor och män diskuterar innebörden av det. Kunskap och reflektion behövs för att skapa förändring och ett tryggare samhälle.
Inte minst i en tid där unga pojkar möter misogyna budskap och förebilder på sociala medier och nu på bästa sändningstid i tv-rutan.
Läser om det uppmärksammade fallet vid Cornell University i USA. En ung kvinna har blivit drogad och sexuellt utnyttjad av sju killar under flera timmars tid. Samtidigt har en chatt med över 50 killar tagit del av vad som pågår och ingen reagerar och skyddar henne. Berättelsen, debatten och alla frågor som väcks kring ansvar, samtycke, makt och hur samhället hanterar uppgifter om sexuellt våld är smärtsamma.
Mitt i detta finns en motsägelse som jag själv har svårt att förstå. Jag lever fortfarande med stora sår och konsekvenser efter destruktiva relationer med män. Ändå finns det en del av mig som är livrädd för att min berättelse om det jag varit med om ska försätta just dessa män i en obekväm situation i deras liv.
Tänk på det lite. Jag skyddar fortfarande människor som inte skyddade mig. Make it make sense.
För någonstans har jag lärt mig det här. Genom samhället, normer och föreställningarna om hur flickor och kvinnor förväntas bete sig. Kanske började det redan på lågstadiet på Svedjeskolan i Borås. Vreden kokar på insidan men fortfarande inte i knytnävarna. För jag har inte lärt mig att lösa konflikter med våld.
& jag är inte ute efter att skuldbelägga eller skambelägga. Inte heller efter att klä mig i offerkofta. Det som däremot intresserar mig enormt är det förebyggande arbetet. Vad kan vi faktiskt göra för att förhindra. Så låt oss prata om det. Mobilisera oss, vara kloka, ställa frågor och arbeta aktivt med de normer och beteenden som göder våld. Inte bara ta hand om konsekvenserna efteråt, utan försöka förhindra att fler människor behöver bära dem resten av sina liv.
Kvinnofridslinjen: 116 016
Sveriges nationella stödlinje för den som utsatts för hot, fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld. Telefonen är öppen dygnet runt, samtalet är gratis och du kan vara anonym. Även närstående kan ringa. Det finns också chatt.
Otroligt starkt inlägg!! Du sätter fingret på komplexiteten men är även blixtklar i din beskrivning. Vi måste prata med våra barn och i synnerhet pojkar om deras viktiga ansvar men även att de får vara människor med känslor som de ska kunna prata om.
Tack.! Du är grym.
Takk for viktig tekst, Kristin♥️
Vold og krenkelser i nære relasjoner er et utrolig viktig tema. For meg som ble oppdradd av feminister var det en åpenbaring å innse at jeg ikke hadde begreper om (seksuell) vold i nære relasjoner før årevis etter at det var et faktum i mitt eget liv. Først etter Me too og yngre generasjoners evne til å sette grenser har jeg fått et språk, har jeg forstått de fysiske krenkelsene vi ble utsatt for av nære personer, og av lærere og medelever da jeg gikk på skolen.
Samtidig lever vi i en stadig mer kvinnefiendtlig æra der blant annet lovgivingen i USA er til å bli mørkeredd av; tap av retten til abort og helsehjelp til gravide kvinner, at om man er overstadig beruset og blir voldtatt så kan ingen dømmes for det(les: det er din egen skyld). Voldtektskultur er beskrivende for samfunnet vi lever i, men alle som slår og voldtar har foreldre. Alle som blir slått og voldtatt har foreldre. Vi må gjøre bedre – for alle.
Og til lærere som arbeider på skoler der gutter får si hva de vil til jenter(kanskje gjøre hva de vil og); den skolen hadde jeg sluttet å arbeide ved. Ikke i mitt navn. Ikke så alle vet at jeg godtar den typen adferd. Det er lovpålagt å gå på skole i våre land; hvor skal elever som utsettes for verbale eller fysiske krenkelser gå?
Om ikke skole og førskole arbeider med samfunnets regler for hva som er greit eller ikke, så er alt håp ute. Unge mennesker lærer ikke alt hjemme i dagens samfunn; de er på nettet der kvinnehat og voldtektskultur fyres opp av algoritmene. Skolen bør få foreldregruppen med på å motvirke algoritmene. Men de ansatte på skolen må bestemme seg for hvilken kultur som skal råde her. Det kan ikke elevene eller algoritmene få lov til å bestemme.
Jag tänker att du gjorde så gott du kunde. Att du ska ge dig credd för det.
Hur du tänker och känner för honom idag kan du ju påverka. Tankens kraft!
Jag har också levt i en våldsam relation. Vi fick tre barn. Två vändor till skyddat boende. En mycket destruktiv och kontrollerande relation där han utvecklade ett kokainmissbruk bakom min rygg och jag förstod ingenting. Han blev plötsligt paranoid och våldsam.
Glömmer aldrig när han trodde att jag signalerade till ”annan man/granne på gatan” när jag drog för en köksgardin på kvällen. Han var helt övertygad om att jag förde honom bakom ljuset. ”Erkänn nu! Visst har ni en relation!”
Eller hur han trodde att råddjuren som hoppade på tomten var ”en man i vita byxor, jag såg honom!” Herregud.
Min mobil och sms läste han av och ställde massa kontrollfrågor om min dag, för att se om jag ljög.
Idag bor vi inte tillsammans (thank god!) men skyddar jag honom? Jag känner inte det. Kanske att jag inte berättat allt för våra barn. Men det är mer för att skydda dem, inte honom.
Kvinnofridslinjen och att vara med i medberoende-gruppen CoAnon där jag gjort de tolv stegen, har varit avgörande för mig. Mentalt! För jag var ganska nedbruten av hans manipulation, gaslightning och tja, sjuka hjärna.
Det har tagit tid förstås men jag ser ljust på framtiden.
Tänker på honom som en ganska sjuk person och jag förväntar mig inte friskt beteende från en sjuk person.
Så jag har liksom släppt det.
Önskar honom ett gott liv.
Känner inte heller att åren med honom och allt det negativa definierar mig som människa/kvinna/mamma. Det var en pärs jag behövde ta mig igenom för att veta vad jag står ut med i en relation. Hur jag vill ha det.
Jag drogs till honom för att det finns en historik av liknande destruktiva relationer i familjen och släkten från mormor, mamma osv
Jag bygger nytt nu ✨🙏
Kram!
Fantastiskt inlägg!!
Tack ❤️
Tack för att du delar med dig!
Väldigt stark och gripande läsning!
Blir så berörd av din text. Så viktigt att tala om detta.
För egen del har jag aldrig blivit utsatt för något av det du beskriver ovan. Jag har haft tillfälliga förbindelser, men även levt i både kortare och längre förhållanden som varit bra. När jag var ung har jag själv utsatt mig för risker som jag inte förstod då. Nu i efterhand kan jag tänka att jag har haft en enorm tur.
När jag skriver detta så kom jag på att jag dejtade en man ett par gånger, som sedan skrev sina våldsamma sexfantasier till mig, och då bad jag honom dra. Hörde aldrig av honom igen som tur var. Efter min separation så nätdejtade jag ett tag, och där kunde man ibland få en del oanständiga förslag som var helt absurda.
Nu lever jag med en man sedan 12 år som är helt fantastisk på alla sätt och vis. Är så tacksam över att det faktiskt finns män som är omtänksamma.
Blir både skrämd och arg över hur många män som utsätter både kvinnor och barn. Jag kan bygga upp en sådan ilska och hat inom mig så jag nästan exploderar. Jag funderar ofta över vad som har felat? Om det liksom är någon felkoppling i hjärnan hos dessa män.
Tack Kristin för att du belyser ett sådant viktigt ämne.
Jag håller med dig och ilskan du beskriver har gjort mig till en person som frågar om rimligheten i att uttrycka sig som en del människor väljer att göra. Särskilt när det blir att jag tydligt kan välja den utsattas sida. Detta i situationer där jag hör och märker det fula runtomkring mig. I alla sammanhang och utan undantag.
Jag är en av dem som har fått nog. De som i offentligheten rackar ner på andra kan inte längre oemotsagda få fortsätta med det.
”Varför pratar du till henne/honom på det viset?”
”Det där var inte särskilt snällt sagt.”
Så hade jag velat att någon annan människa som hörde hade sagt till personer som uttryckte sig respektlöst mot mig när jag var ung. Det hade betytt jättemycket.
Tack för att du delar och lyfter detta, så otroligt viktigt. Har själv haft turen att inte ha varit utsatt, och jag lever med en snäll och omtänksam man, men ser många runt om mig där det pågår osynligt våld. Ju fler vi är som har ögonen på detta, desto bättre.
Tack för att du delar!! ♥️
Tårarna rinner, jag drar efter andan sådär som en våldsutsatt kvinna bara kan göra, när kroppen minns på ett emotionellt men även fysiskt vis, där din berättelse träffar så djupt, så hårt och så rätt – denna gång går andetaget dock till djupet, hela vägen ner, där jag sakta men säkert börjat lära mig att just andas.
För 20 + år sedan stod du med en bebis och en väska över axeln, för 3 år sen stod jag med en bebis och skötväska i handen, inne på ett skyddat boende i ett bottenlöst svart hål som aldrig tycktes ta slut, där varje andetag gjorde ont samtidigt som kroppen i den djupaste av smärtor fortsatte skrika inombords (med knutna nävar) och allt – fortsätt springa för fan, spring..
Nu kanske jag inte springer mer men jag går, med en trygg liten vid min sida, med andetag som andas och med en process nu och framöver – men dina ord hjälper andetagen och gråten just prick ikväll. Tack för att du delar, tack för att du ger mig hopp tack för att du låter mig gråta här och faktiskt leva.
En liten sovandes vid min sida nu, jag lutar mig ner. Vet du, liten andas, ända ner i magen där fjärilar får flyga omkring och drömmar får gro, drömmar om ett liv där liten aldrig någonsin ska behöva vara där vi varit igen.
Tack!
❤️
All styrka till dig ❤️
Arbetar som lärare på en grundskola och alltså sättet killar får ta plats och hur de verbalt trakasserar sina klasskompisar som är tjejer är sinnesjukt. Det är så mycket olika typer av våld som sker och som skojas bort i skolan utan att det får några konsekvenser. Känns som att det självklart börjar någonstans i hemmet men det kan vara så att skolan sätter igång män i grupp-beteendet som blir så extremt farligt i längden? Vad händer med de här killarna i framtiden som skojar om att köpa och sälja kvinnor i 13 års ålder och tror att det går att skämta om det…Man blir lite mörkrädd och jag som kvinna och lärare blir själv rädd för de och deras framtid..
Frågar någon vuxen barnen varför de pratar på det sättet? Eller blir det hotfullt från barnens håll om man ställer frågan?
Är det barnen eller de vuxna eller alla som skojar bort det?
Det här är ju fina tillfällen att ha samtal där både elever och vuxna kan komma till tals och ge sin syn på saken och i bästa fall berätta vad man känner. Om det inte blir på bekostnad av tryggheten, såklart.
Att man behöver lyfta ämnet bemötande i tidigare årskurser? Diskutera. Och inte bara en gång. Lika viktigt som t ex samhällskunskap egentligen.
Detta som du delar är ju ett steg i rätt riktning mot att du inte längre vill skydda de som utsatt dig. Skyddet som du tidigare gett dem grundar sig kanske i att du blivit inpräntad med att felet är ditt och inte deras. Det är ju så dessa individer påverkar den (väl valda) utsatta. Kränker och metodiskt bryter ner. Programmerar.
Också en rädsla att som kvinna inte bli trodd kan ju spela in ..och uppfattningen ibland om att ”det var väl inte så farligt”. Ja.. lager på lager och åt h-e med de lagren!
För JO! Att bli hånskrattad åt av sin första kärlek efter sex sätter garanterat spår. Den killen kan omöjligt fått spåna kring vettiga värderingar med andra respektfulla individer under sin uppväxt. Flera gånger och i flera olika forum behöver de snacken tas. Vad tar en förälder ansvar för? Det behövs också mod till att prata och kan vi ge varandra det modet?
Ett öppet samtalsklimat, som här! och i alla led, behövs när vi vill ha förändring.
Upplägget numera, att de flesta människor i alla åldrar, sköter sig själva, som isolerade öar, funkar ju iallafall inte. Hur blev vi så ointresserade av varandra i våra livssammanhang? Det är en sorg i sig. Det är nog från det som mycket av det dåliga mående, som det i media med jämna mellanrum pratas om, får syre.
Nu står du stark och ta till dig allas beröm om hur mycket det som du säger och gör behövs. Det kanske var meningen att dina hemska upplevelser skulle mynna ut som en del i detta förändringsarbetet – det som vi alla längtar efter att få göra. Förändra det som blivit fel och som inte skänker lycka till en enda människa i sammanhangen där inte respekt existerar.
Träffsäker beskrivning….”Upplägget numera, att de flesta människor i alla åldrar, sköter sig själva, som isolerade öar, funkar ju iallafall inte” som jag verkligen håller med om. Vi behöver göra något annorlunda!
Levde under 11 år med en man som jag fick tre underbara barn med. 11 år av svartsjuka, kontroll, övergrepp, ekonomiskt våld, dagliga kränkningar och hot. 10 år senare är vi fortfarande inte okej men så mycket bättre vi mår utan honom.
Har därefter träffat två män som var omogna, lata och egensinniga. Nu är jag singel.
När jag tänker tillbaka på mina relationer från ungdom ända upp till 30- års åldern är det som präglat mig mest de ständiga gränsförflyttandet. Mina ord el handlingar speciellt sexuellt var liksom alltid förhandlingsbara. Mitt nej, eller det där var inte skönt tex var alltid starten på en förhandling/övertalning och det tog väldigt lång tid för mig att veta vad jag verkligen tycker. Oftast gjordes väldigt kärleksfullt och med humor. Av människor jag tyckte mkt om. Men inte desto mindre utnötande.
De förhållande jag haft har inte varit våldsamma eller kontollerande. Men jag tror tyvärr att de speglar ganska tydligt attityden hos många män, att deras ord ock vilja liksom väger lite tyngre.
Jag undrar hur de behandlar sina döttrar om de nu har några?
Kanske lika illa mot söner?
Troligen sjukt betende från föräldrar. Det är ju där allt börjar.
Tack för att du berättar. Jag sprider.
Jobbade med sex och samlevnad som NO-lärare tills för 20 år sedan och var redan då förvånad över vilket fokus det var på sexet/RFSU/frihet. Inte på hur jag blir en människa som hjälper min partner blomma ut. Jag har sett ovanstående våld utövas av både män och kvinnor, men har lyckligtvis sluppit utsättas för våld själv. Våra två döttrar och vår son har fått samma pepp och ”undervisning”. Alla tre har påtalat att de avslutat/ej påbörjat relationer med personer som visat tecken på sådant du räknar upp. Ett öppet samtal mellan barn och föräldrar och att våga tro på och agera då ens älskade unge har gjort fel eller beter sig illa skulle hjälpa många att inte hamna snett och skada andra.
Så bra att du skriver om sånt här. Har haft vad som verkar vara orimlig tur och aldrig varit utsatt för någon form av våld, och det är så nyttigt att läsa om hur det är, för att inte ”glömma”.
Upplevde tidigt (högstadiet) att det fanns killar med snedvridna värderingar. En hemsk tid. Det skunde stå ”h*ra” på ett skåp eller så retade de någon tjej och sa att hon hade svamp i underlivet. Det ansågs nog inte så allvarligt men vilka är de här personerna idag? Hur är de mot sina tjejer? Det är väldigt tragiskt att när man levt ynka 13-15 år av sitt liv, ha ett sånt innehåll. Ett sånt vokabulär.
I yngre år har det funnits svartsjuka och kontrollerande men i mitt vuxna liv har jag nog haft rätt mycket tur i relationer – inte alltid hälsosamma – men inte heller nedbrytande.
Det gör ont i hjärtat när jag läser sin berättelse och även jag har nåtts av den här stackars tjejen och chatten med männen. Nästan för hemskt för att tro att det är sant.
Läsvärd text! ♡
Och vi är uppvuxna i samma hoods. 🌱
Tack för att du sätter ord på det svåra men som borde vara självklart. ❤️
Alltså. 100% spot on text. Så bra, och så fruktansvärd samtidigt. Över att det är såhär.