Återblick – en dag i juni 2010

Med anledning av tidigare inlägg om att visa mina barn på sociala medier så började jag googla mig själv och ramlade in på ett inlägg jag publicerade 2018. Det var så fint att uppleva igen så jag delar det här med er igen. Idag är mina killar 22, 15 och 11 år. Tiden går.

Omtumlad, tvärsäker, stark och skör på samma gång.  Juni 2010.
Jag hade precis krystat ut den här killen.
Det tredje barnet.

Vår mellankille var fyra år. Familjens blonda lillebror med intensiva blå ögon och mycket finurliga och bestämda små egenskaper. Juni var sommarvarmt och vi hade bara bott i vårt första hus i något år och tillbringade mycket tid i trädgården.
Jag skulle föda 4 juni och jag vet att jag tyckte det var så skönt att ha det gjort innan den intensiva tiden i juni börjar. Skolavslutningar, födelsedagar, studentfirande och bröllop.

Jag hade så höga förväntningar på mig själv. & På andra. Denna gången skulle allt vara så bra och lyckligt och jag kände mig frisk och stark.
Jag blev gravid med min första kille då jag var nitton och han föddes utan något vidare stöd från mannen jag levde med. Bebisen blev dessutom sjuk med en gång. Jag fick vara kvar på ett rum på bb medan mitt barn lades in på neonetala avdelningen. De kom med honom då han var hungrig och jag fick besöka honom då och då. Helt sjukt faktiskt. Hade det varit nu så hade jag krävt att få vara på samma avdelning som mitt nyfödda barn. Det var en smärtsam och förvirrad tid. Jag kände mig otroligt ensam.

När jag var gravid med min andra pojke så förlorade vi min mans lillebror en morgon i april. Han blev 24 år och rycktes ifrån familjen på ett otroligt tragiskt sätt. Det var det mest smärtsamma jag någonsin varit med om. Döden är så definitiv. Allt man ville säga. Göra. Finns ingen återvändo längre.
Kroppen fylldes av en enorm sorg. Men också av mycket liv. Att en liten bebis skulle komma in i familjen hjälpte sorgearbetet för många och två månader senare föddes mellanbror.

Gullig ju!

Det var alltså viktigt för mig att allt skulle vara normalt och härligt denna gång. Fullt fokus den lilla krabaten i magen. Men varför kom han inte…? Beräknad förlossning den 4e juni.

obs, Notera att jag på denna tiden sydde mina egna kjolar av gamla lakan jag fann på loppis och inredde glatt kreativt med kungen och drottningen på väggarna.

Så jäkla jobbigt att gå runt och vänta. Jag som hade planerat in allt i minsta detalj också. Farbrors studentfirande i vår trädgård, mellanbrors födelsedag, kusinens bröllop… Barnet skulle ju vara ute ur magen då.

Så här sitter jag den 19e juni på typ barnbordet. Eller i alla fall på det bordet med mest avlägsna singelkollegor. Hade bett om att få sitta på bordet längst mot utgången eftersom jag skulle ha med mig en ammande bebis i vagn och behövde gå ut och in utan att jag störde sittningen så mycket…

Nu i efterhand hade känts skönt att sitta bredvid Jonas för när denna bilden togs hade jag börjat få kraftiga sammandragningar. Jag valde dock att inte säga något till någon förrän jag var helt säker på att det var dags för förlossning. Ville inte ta fokus från någons bröllopsdag liksom…
Men jag var lite sur eftersom flera personer tyckte att Jonas kunde dricka alkohol under kvällen och så skulle vi ta taxi om något satte igång. Snark. Här har man gått 40 veckor plus 16 dagar övertid och det minsta man kan begära från sin partner är väl att han håller sig nykter så han kan köra sin fru till förlossning. Inte ett dugg missunnsamt att ha den åsikten enligt mig.

Det var tjo och tjim och Jonas satt på honnörsbordet och var fullt upptagen av tal, bordsgrannar och annat. Mina värkar blev bara kraftigare och kraftigare. Jag kände ingen vid mitt bord så jag ville inte berätta för dem att jag satt i förvärkar och höll på att klocka mig själv på mobilen diskret vinkandes till den här mannen i kostym. Fick ingen kontakt.
Började sms’a febrilt. Till slut skrev jag bara ” Nu går jag och föder barn, hejdå!” och så gick jag… hahaha.. Här var jag rätt förbannad minns jag. Ville typ slå någon.

Då kom Jonas springande. Han hade sett mina sms och tagit sig mot utgången. På vägen hade han nästan halkat i vatten som någon i servisen spillt ut och fått panik då han trodde mitt vatten gått…
Vi körde till förlossningen här i Varberg, kom in och fick på oss alla grejer för att mäta värkar osv. Sedan dog värkarna helt plötsligt. Men va fan – då började jag lipa. Jävla unge, kom ut nu liksom!
“Gå hem och ta en alvedon och sov ett par timmar”, sa de. “När ni kommer hit imorgon bitti så har vi ett rum till dig och sätter vi igång den här förlossningen.”

Tio på morgonen. Jag hade fått värktimulerande dropp tror jag.
Hade nog fått lavemang här också och värkarna kom tätare, något jag tipsar alla som ska föda barn. Se till att tömma dig ordentligt innan förlossning så man slipper det efteråt då man har lite mer ont i de delarna av kroppen.

Jag har bara erfarenhet av lustgas vid förlossning och har ej testat något annat. Det har fungerat bra för mig och då har jag känt att jag har kontroll.

Tycker det är jobbigt och onödigt då mammor börjar dra upp sina smärtsamma förlossningar och berättar i detalj hur fruktansvärt det är. Som att det är någon tävling om vem som haft det värst…
Vad som då händer är att man skrämmer upp blivande mammor som kommer spända och livrädda till förlossningssalen och då får extra ont såklart eftersom kroppen är negativt förberedd.

Tillägg i efterhand: Självklart ska man bearbeta en smärtsam förlossning och prata om den. Viktigt!! Men kanske att man kan välja sina tillfällen?
Vad jag menar är att jag ibland upplever att mammor försöker bräcka varandra med vem som hade det värst och då ofta när det sitter en blivande mamma bredvid. Jag menar inte att man ska göra förlossningen rosaskimrande, för det gör sjukt ont såklart – men det känns så himla onödigt att skrämma upp blivande mödrar. 

Jag brukar rekommendera att titta på Margaux förlossningsvideo och att gå på bra kurser i andningsteknik innan förlossning.

Igor kom till oss en ljus junidag sommaren 2010. Jag hade grönt nagellack kände mig komplett.

Egentligen finns det inget starkare ögonblick i livet än då bebisen precis varit inom och sedan kommer ut och upp på varm hud. Blickar möts och bröstet letas upp. Vilken grej alltså!

En så stor grabb också –  fyra kilo kärlek i min famn. Tänker att han ville vänta där inne medan vi andra höll på med vårt på utsidan och allt lugnat ner sig lite.

Så himla klok – både då och nu.

Kika in inlägget  från 2018 här vetja och ta del av kommentarerna,  där  fördes dialoger kring hur, när och om man bör dela sin förlossningshistoria med blivande mammor. Intressant att ta del av olikas perspektiv.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Återblick – en dag i juni 2010