Vi är mitt i sommarlovet och jag som lever med tonåringar träffar dem knappt. De sover när jag går till jobbet och kommer hem efter jag lagt mig… I alla fall artonåringen. Den mindre tvingar jag till mig lite umgänge med och propsar på att han ska komma hem i rimlig tid.
Det kan hända så mycket under ett lov. Ett helt liv kan levas och umgänge kan skifta, uppbrott kan äga rum, fester ska festas och benbrott med gips, absolut det också…
Det var mitt i ett sommarlov jag själv gick vilse som sextonåring så jag vakar kanske lite väl mycket över mina egna killar. Snälla ni. Gå inte vilse. Kör inte av vägen.
Jag var sexton och befann mig mellan nionde klass på Daltorpskolan och första klass på gymnasiet inne i stan, Bäckäng, där alla snygga killar gick enligt mig. Mitt i ett sommarlov med ljusblå stretchiga jeans och små toppar som visade mage. Midsommarafton i Smögen – jag tappade bort mitt sällskap och gick vilse, träffade en kille som sa jag hade snygga bröst och sedan hängde vi runt med varandra till det ljusnade. Inga mobiltelefoner då. Inga bilder, filmer eller sms. Kanske lite mer frihet och i stunden. Mina föräldrar hade ingen aning. Sommarlovet låg som ett öppet äventyr framför och jag kände mig vuxen. Någon vecka därefter befann jag mig i Varberg och på en bar mötte en ljusblå blick min. Jag blev kär och det var ju faktiskt inte alls så att jag inte visste vem han var. Jag visste – han var inget bra för en sextonårig tjej.
Han var nog inget bra för någon tjej. Rykten hade passerat men jag tänkte att kanske jag kunde hjälpa honom få rätt styrning på livet. Ville läka sår, både hans och mina. Så väldigt märklig inställning egentligen och kanske var det också spänningen, att veta att det var fel men ändå gå rakt in i mörkret.
Det tog inte många veckor förrän jag jag fick en kniv mot halsen och orden väsandes i mitt öra ”din jävla fitta, du är värdelös och borde fan ta livet av dig själv”…. Och då var jag redan hopplöst fast i ett ekorrhjul av destruktivitet och hatade mig själv för att jag gång på gång lyckades driva fram detta raseri. Det var min första pojkvän och det enda jag begrep var att jag var tvungen att vara ännu bättre, fogligare och verkligen tänka på varenda steg jag tog. Inte elda under den maskulina vreden, vara följsam och steg för steg släcka min egna lilla låga. Till slut var jag så gott som utplånad – hade hoppat av skolan, brutit med vänner och familj.
Vi var ute om gick om nätterna istället för att sova. Jag pantade burkar för att kunna köpa cigg och köttsoppa på burk. Spaningspoliser i buskar utanför fönstret och söt doft av cannabis i trappuppgångar. Slagsmål med knivar och snedtändningar. En kille fick halsen avskuren och en annan sköt sig själv i huvudet. Jag gick i polo och långärmat, vågade inte möta blick. Sköljde av blodiga sneakers och var vaken två dygn till. Kvinnofängelset på tv och nerdragna gardiner. Hela tonårstiden passerade i mörkret bland illaluktande fimpar och hungrig mage. Mina jämnåriga reste, utbildade sig och byggde nätverk. Jag såg aldrig någon väg ut.
Det var en svår tid i mitt liv och ganska ofta känns det som att det var någon annan som upplevde alla dessa trauman. Kanske för att kunna skapa distans och acceptens över situationen jag hamnade i som ung tjej.
Misstänker du att du har någon ungdom i din närhet som gått vilse? Snälla fråga hur hen mår och erbjöd ditt stöd. Tipsa om Ungarelationer.se och deras chat våga lägga dig i.
När jag tog mig ur den destruktiva relationen var jag tjugoett år och ensamstående mamma. Jag var trasig och hade en skev syn på hur en relation ska se ut och kännas. Rent praktiskt så satt jag bokstavligen i klistret med stora skulder hos kronofogden, utan bostad, uteblivna studier och ett barn tillsammans med en människa som önskade livet ur mig. Familjerätten, socialtjänsten, kronofogden och polisen – ja, allt var en enda komplicerad röra samtidigt som jag gömde mig och levde under hot. Det var svårt att navigera i livet och åren i relationen och de följande åren har gett olyckliga konsekvenser för både mig och mitt barn.
Jag delar inte för att fiska sympatier. Jag delar för att visa att det går att får ett bra liv efter svåra upplevelser. Att vem som helst faktiskt kan råka illa ut på detta sätt.
Men alla får en ny chans. Visst är det bra?
Första steget är att lämna.
Så igen – misstänker du att någon far illa i en relation så erbjud ditt stöd och en flyktplan. Socialtjänsten, polisen och kvinnojourerna runt om i landet har god erfarenhet i ämnet och kan hjälpa er med både det ena och det andra.
Vi är mitt i sommarlovet. För en tonåringen kan det vara en evighet och livet kan få en vändning man inte räknar med. Vi vuxna däremot. Det är några middagar, någon konsert, lite måsten som ska tas om hand och några pocketböcker. På bara en blinkning står vi där i augusti då skolor och arbete börjar igen. Tycker ni också att åren går fortare och fortare ju äldre ni blir?
