Vi är mitt i sommarlovet och jag som lever med tonåringar träffar dem knappt. De sover när jag går till jobbet och kommer hem efter jag lagt mig… I alla fall artonåringen. Den mindre tvingar jag till mig lite umgänge med och propsar på att han ska komma hem i rimlig tid.
Det kan hända så mycket under ett lov. Ett helt liv kan levas och umgänge kan skifta, uppbrott kan äga rum, fester ska festas och benbrott med gips, absolut det också…
Det var mitt i ett sommarlov jag själv gick vilse som sextonåring så jag vakar kanske lite väl mycket över mina egna killar. Snälla ni. Gå inte vilse. Kör inte av vägen.
Jag var sexton och befann mig mellan nionde klass på Daltorpskolan och första klass på gymnasiet inne i stan, Bäckäng, där alla snygga killar gick enligt mig. Mitt i ett sommarlov med ljusblå stretchiga jeans och små toppar som visade mage. Midsommarafton i Smögen – jag tappade bort mitt sällskap och gick vilse, träffade en kille som sa jag hade snygga bröst och sedan hängde vi runt med varandra till det ljusnade. Inga mobiltelefoner då. Inga bilder, filmer eller sms. Kanske lite mer frihet och i stunden. Mina föräldrar hade ingen aning. Sommarlovet låg som ett öppet äventyr framför och jag kände mig vuxen. Någon vecka därefter befann jag mig i Varberg och på en bar mötte en ljusblå blick min. Jag blev kär och det var ju faktiskt inte alls så att jag inte visste vem han var. Jag visste – han var inget bra för en sextonårig tjej.
Han var nog inget bra för någon tjej. Rykten hade passerat men jag tänkte att kanske jag kunde hjälpa honom få rätt styrning på livet. Ville läka sår, både hans och mina. Så väldigt märklig inställning egentligen och kanske var det också spänningen, att veta att det var fel men ändå gå rakt in i mörkret.
Det tog inte många veckor förrän jag jag fick en kniv mot halsen och orden väsandes i mitt öra ”din jävla fitta, du är värdelös och borde fan ta livet av dig själv”…. Och då var jag redan hopplöst fast i ett ekorrhjul av destruktivitet och hatade mig själv för att jag gång på gång lyckades driva fram detta raseri. Det var min första pojkvän och det enda jag begrep var att jag var tvungen att vara ännu bättre, fogligare och verkligen tänka på varenda steg jag tog. Inte elda under den maskulina vreden, vara följsam och steg för steg släcka min egna lilla låga. Till slut var jag så gott som utplånad – hade hoppat av skolan, brutit med vänner och familj.
Vi var ute om gick om nätterna istället för att sova. Jag pantade burkar för att kunna köpa cigg och köttsoppa på burk. Spaningspoliser i buskar utanför fönstret och söt doft av cannabis i trappuppgångar. Slagsmål med knivar och snedtändningar. En kille fick halsen avskuren och en annan sköt sig själv i huvudet. Jag gick i polo och långärmat, vågade inte möta blick. Sköljde av blodiga sneakers och var vaken två dygn till. Kvinnofängelset på tv och nerdragna gardiner. Hela tonårstiden passerade i mörkret bland illaluktande fimpar och hungrig mage. Mina jämnåriga reste, utbildade sig och byggde nätverk. Jag såg aldrig någon väg ut.
Det var en svår tid i mitt liv och ganska ofta känns det som att det var någon annan som upplevde alla dessa trauman. Kanske för att kunna skapa distans och acceptens över situationen jag hamnade i som ung tjej.
Misstänker du att du har någon ungdom i din närhet som gått vilse? Snälla fråga hur hen mår och erbjöd ditt stöd. Tipsa om Ungarelationer.se och deras chat våga lägga dig i.
När jag tog mig ur den destruktiva relationen var jag tjugoett år och ensamstående mamma. Jag var trasig och hade en skev syn på hur en relation ska se ut och kännas. Rent praktiskt så satt jag bokstavligen i klistret med stora skulder hos kronofogden, utan bostad, uteblivna studier och ett barn tillsammans med en människa som önskade livet ur mig. Familjerätten, socialtjänsten, kronofogden och polisen – ja, allt var en enda komplicerad röra samtidigt som jag gömde mig och levde under hot. Det var svårt att navigera i livet och åren i relationen och de följande åren har gett olyckliga konsekvenser för både mig och mitt barn.
Jag delar inte för att fiska sympatier. Jag delar för att visa att det går att får ett bra liv efter svåra upplevelser. Att vem som helst faktiskt kan råka illa ut på detta sätt.
Men alla får en ny chans. Visst är det bra?
Första steget är att lämna.
Så igen – misstänker du att någon far illa i en relation så erbjud ditt stöd och en flyktplan. Socialtjänsten, polisen och kvinnojourerna runt om i landet har god erfarenhet i ämnet och kan hjälpa er med både det ena och det andra.
Vi är mitt i sommarlovet. För en tonåringen kan det vara en evighet och livet kan få en vändning man inte räknar med. Vi vuxna däremot. Det är några middagar, någon konsert, lite måsten som ska tas om hand och några pocketböcker. På bara en blinkning står vi där i augusti då skolor och arbete börjar igen. Tycker ni också att åren går fortare och fortare ju äldre ni blir?
Så fint att du delar med dig – viktigt ❤️och heja dig för ta dig ur detta! Vilket kämp!
Att läsa om andras erfarenheter när man behöver höra det betyder så mycket. Att man inte är inte ensam, att saker kan ordna sig osv. Trodde aldrig mitt liv skulle svänga som det gjort, barnens pappa, min ungdomskärlek är ute ur bilden och jag läker sakta men säkert efter destruktiva år. Vilket lugn vi har nu jag och barnen, lugnet är värt allt.
Det finns så många världar i världen. Viktig påminnelse. Tack ♥️
När man läser dina berättelser om dina sena tonår är det svårt att inte bli ännu mer imponerad av vart du därefter styrt ditt liv! Älskar det du gör med ditt företag och ig-lives tillsammans med Hanna men undrar om inte detta, att belysa kvinnovåld och ge hopp och pepp till andra i samma sits, ändå är ännu mer beundransvärt. Tack, bästa Kristin!
Tack för att delar med dig! Det är både fint, stort och värdefullt. ❤️
Tack Kristin, för att du återkommer till detta ämne; hur lätt det är att hamna snett och hur svårt det är att navigera rätt i livet! Bra påminnelse inför mina barns tonårstid – har nog ett par år av frid kvar som tur är! 🫶🏽
Jag var tvungen att läsa din berättelse fler gånger för att fatta vad du gått igenom vid så unga år.
Helt ofattbart, så ledsen att höra om hur du blev behandlad.
Förstår att du har oro för din tonårspojkar i dagens läge.
Beundrar hur du kämpar på och är så kreativ med kläder och inredning. Du har verkligen öga för intressanta detaljer som gör allt personligt.
Tusen tack
Agneta Romano ( gammal tant i USA)
Usch, vet precis, gick också vilse och varit i liknande situation. Underbart att vi klarat ta oss ur det och fått bra liv! Kramar!
Stor kram till dig Eva.
Tack för att du då och då återkommer till detta ämne. Det hugger till i hjärtat varje gång men påminnelsen kan behövas. För att vaka över de unga och för att hålla ögonen öppna för vad som sker i omgivningen.
❤️❤️❤️
Tack själv för ditt avtryck och pepp att dela stigmatiserade ämnen.
Jag undrar ibland hur du kom dit du är nu efter allt du varit med om. Jag tänker inte att du ska dela med dig av alla detaljer i detta forum, jag antar att mycket av det lätt blir för privat, men undrar ändå.
Tack för att du berättar och påminner.
Tack själv.
Lyckliga omständigheter har gjort att jag hamnat rätt i både yrkeslivet och i relationer de senaste åren – det största styrkan i det har varit att kunna förlåta både mig själv och andra, vara positiv, inte gå in i bitterhet utan försöka rikta blicken mot det som är ljust i livet. Våga öppna dörrar fastän man är rädd och jobba på självkärlek.
Tack❤️
Tack själv!
Tack för att delar med Dig och visar på en utväg!
KRISTIN ♥️♥️♥️♥️
Ibland tänker jag på när jag läste din blogg, innan vi var kompisar. Hur det högg hårt i hjärtat då, liksom nu. En annan värld och tid, ändå precis just nu för någon. Du är så bra som aldrig sluta berätta ♥️
Fina du! Ringer dig nu!
Tack – du är bäst!
Tack för att du delar så ärligt och sårbart. Tror vi måste våga det lite oftare så att vi påminner varandra om att det är okej att prata om det som är trasigt i våra liv och att våga be om hjälp. Du är modig och jag tror det blir till hjälp för många som följer dig här.
Livet är inte enkelt alltså.🤎
Det har du rätt i – stort tack för feedback. kram
Får så ont i hjärtat för den där fina unga tjejen som gick vilse! Tänker på att det du skrivit om detta genom åren faktiskt hjälper andra. I mitt eget föräldraskap har jag dig i bakhuvudet och det du berättat om påminner mig om hur jag vill vara som förälder. Jag försöker hålla mig nära mina tonårskillar, prata med dem, fråga vad de gör och med vem, ber dem ta med sina kompisar hem, pratar med de andra föräldrarna. Det är ju inte alltid de fattar vitsen med att ha en mamma som är så nyfiken… haha men jag tänker att de förhoppningsvis ändå ser att det är något bra i slutändan.
Tack för att du delar och påminner!
Det låter fint och klokt – stor kram och tack själv.