Vi pratade om vänskap och sammanhang. Om hur det är att ha ”sitt gäng” , vara inbjuden och inkluderad. Det är inte alltid så lätt och det ligger sannerligen ett arbete bakom alla relationer.
Man vet inte vad som händer i livet heller – kanske kommer döden eller en skilsmässa i mellan och man blir någon helt annan bland parmiddagar och midsommarfirande.
Inget är självklart!
Jag personligen bröt med alla mina vänner då jag gick in i en destruktiv relation då jag var sexton år och som tjugoårig ensamstående mamma fick jag jobba upp nya bekantskaper i en ny stad. Då befann jag mig i restaurangbranschen – där jobbar man när alla andra är lediga så några bra traditioner och sammanhang kring helger var riktigt svårt att få till och inget jag brydde mig så mycket om faktiskt. Jag var glad jag hade någon form av gemenskap bara. Sedan träffade jag min man och han pluggade. Han var också van vid hotell och restaurang branschen så de enda nyårsaftnar vi tillbringade tillsammans på tolv år var då jag var mammaledig. Jag jobbade alltid på nyår. Haha, så tokigt va?!
Ja, helgfirande har mest gjort mig stressad och utanför faktiskt. Kanske är det för att jag levt med så mycket beroendesjukdomar runt mig? Jag är liksom inte lika road som alla andra när det ska vara fest och firande.
Oavsett. Jag känner i alla fall inget sammanhang under högtider. Det är självförvållat, jag vet.
Jag tänker inte så mycket på det i och för sig – livet lunkar på med massor av människor i det. Det känns oftast komplett och jag älskar dessutom att umgås med mig själv och min familj. Vi brukar ofta åka bort då vi är lediga på långhelger eller jobba. Kanske har vi gjort oss själva otillgängliga? Kanske har vi missat viktiga sammanhang och relationer?
När barnen var små umgicks vi ofta med familjer som hade barn i samma ålder men de senaste åren är helgerna heliga och vi umgås helst med oss själva. Vi har inte orkat vara så sociala om jag ska vara ärlig och så vill jag att det alltid ska vara en vuxen hemma när barnen är i tonåren..
Tanken slog mig denna nyårsafton då mina barn tjatat länge om att får fira nyår hemma och inte resa iväg. Javisst sa vi och dukade upp för 3- rätters till mellanbarnet och hans vänner runt vårt stora bord. Vid nio drog ungdomarna på fest och vi stod ensamma kvar med en trettonåring som var av det mest uttråkade slaget. Här fanns inget jippo, fest eller sammanhang. Vi satte på en dokumentär om maneter och kämpade med att hålla oss vakna till tolvslaget.
Marina, min poddkompis och jag delade detta samtal. Hon hävdade att det kanske var så att man hade fullt upp så kom bara storhelgen och då hade man haft dålig framförhållning och inte planerat in något. Ja, hon har rätt. Eller så har man inte behövt tänka på det eftersom man åkt bort ? Oavsett, det infann sig en oskön känsla och en tanke om att jag eventuellt behöver jobba på relationer. Eller inte?
Jag känner mig rätt nöjd och vill nog faktiskt inte umgås mer med människor. Kanske blir jag mer och mer introvert ju äldre jag blir och umgås helst med mig själv.
Men för er då? Vad är status? Har ni ett rikt socialt liv, känner ni er ensamma eller är ni som mig och inte har så stort behov av att hänga med andra på helger och semestrar?
Det finns ju en mängd organisationer, kurser och ideella arbeten man kan kolla upp för att hitta sammanhang. Men det krävs ju sannerligen lite mod att ta kontakt om man redan känner sig liten, sårbar och ensam. Vi pratar om detta i senaste poddavsnittet så vill du höra oss utveckla ämnet så lyssna här.
Jag har nog kommit på ett nytt värdeord för 2024 förresten. Är ni nyfikna?
