Jag tog de här bilderna på mig själv dagen innan julafton. Det var verkligen i grevens tid – och egentligen alldeles för sent. Förklädena och väskorna skulle såklart ha lanserats tillsammans med resten av vinterkollektionen och fotograferats på vår vanliga modell för hemsidan. Men ja ja. Leveransen blev försenad, och vad gör man då?
Man gör det bästa av situationen. Man agerar både modell och fotograf ungefär en timme innan butiken öppnar, redigerar bilderna i rekordfart och lägger upp dem på både sociala medier och hemsidan.
Visst sålde vi några stycken den dagen, de är ju så fina! Men ändå… så tokigt att de kom så sent. Den här typen av situationer råkar man ut för hela tiden som företagare. Det är bara att bita ihop och gilla läget, även om det är fruktansvärt surt att investera både tid och pengar i något som sedan inte tajmar. Samtidigt är jag helt övertygad om att ett randigt förkläde är lika fint året om, visst?
En annan sak man som företagare ständigt behöver förhålla sig till – och som är riktigt frustrerande, är returer som uppenbart har använts. Plagg som kommer tillbaka med fläckar, parfymdoft, utan vikränder, med fel etiketter ditsatta. Inget gör mig mer provocerad än den typen av respektlöshet. Det gör mig helt ärligt matt. Att någon köper kläder, använder dem en kväll och sedan skickar tillbaka dem… jag har förstått att vissa sätter detta i system, och för mig är det fullständigt främmande.
Jag går mot årets slut med en stark känsla av tacksamhet över mitt liv som företagare, men också med en enorm trötthet. Under en promenad i dag sa jag till min man att jag inte känner någon hunger längre. Bara ett slags “what’s the point?”. Och det är ju sällan ett bra tecken när man driver eget. Det ständiga jagandet, skapandet, säljandet, för att sedan börja om igen.
Jag kanske behöver en riktig paus. En semester där jobbet inte följer med, där jag får distans. Men hur tusan får man ihop det? Jag funderar på att dra ner på vissa delar av företagandet och kanske sälja mer tjänster, men det kräver ett nytt omtag och en rejäl dos energi. Mycket att fundera på kring företagandet, med andra ord. Men first things first. Nu ska vi flytta, och i mitten av januari får jag nycklarna till lokalen jag skrivit avtal på. Känner pepp. Tror faktiskt att det här kan bli riktigt bra.
Och jag är så tacksam över detta år med alla fina kunder och all positiv respons på mina kollektioner. Både stolt och glad över att det gått så bra. Vinterns kollektion slog rekord!
Reklam. Vill tipsa om vårt Vinterarkiv med galet bra erbjudande innan jag avslutar detta blogginlägg och stänger ner datorn.
VINTERARKIVET öppnar i helgen.
Vi vill varmt bjuda in dig till butiken i hamnen nu på lördag. Mellan kl. 11.00–15.00 erbjuder vi 30 % rabatt på köp av våra kläder i butik.Kl. 15.00 öppnar även vårt Vinterarkiv online, där du kan fynda utvalda produkter med upp till 50 % rabatt under 48 timmar. Passa på att kika – vi hoppas att du hittar något fint till garderoben.
Varmt välkommen, Kristin & teamet
”Juldagsmorgon och passar på att läsa ikapp din blogg med lite kaffe i handen när resten av huset sover. Spännande att få läsa mer om dina tankar kring kortisol. Har själv fått upp ögonen för ”det lugna” och att faktiskt även träna lugnare och långsammare. Detta efter att ha opererat ett diskbråck efter skada vid ett marklyft… Och också då jag är 45 och inser att stress inklusive ”hård” och intensiv träning kanske faktiskt ger motsatt effekt än vad jag är ute efter. Så ser fram emot dina tankar kring detta ämne. God fortsättning”
Innan jul frös jag mitt medlemskap i CrossFit för att utforska andra träningsformer under ett par månader. Jag är evigt tacksam för boxen och för den gemenskap som funnits där. Tack vare CrossFits varierade träning med gymnastik, kondition och styrkelyft, så hittade jag en träningsglädje jag aldrig tidigare upplevt. Jag vill aldrig mer leva i en kropp som inte utmanas fysiskt och får bli starkare.
Jag tränade 3–4 gånger i veckan, utmanade mig själv och blev riktigt muskulös. Framför allt lärde jag känna min kropp på ett helt nytt sätt. Det var en spännande resa.
Men efter sommaren skadade jag ryggen under wallballs. Jag valde en lite för tung boll, tog emot den fel och drog ett ligament i ländryggen. Efter vila, MR, sjukgymnastik och en hel del nedstämdhet testade jag att gå tillbaka. Men insåg snabbt att ryggen inte längre klarade träningsformen. Det finns alltid anpassningar, men jag känner mig själv, jag är inte särskilt bra på lagom och försiktigt. Så för mig fungerade det inte.
Den långa pausen från gymmet gjorde mig rastlös och otillfredsställd. I stället började jag gå riktigt långa och snabba promenader varje dag, gjorde mina lymfrörelser dagligen och bastade ofta. Jag märkte stor skillnad i hur lugnt nervsystemet blev när jag inte utsatte kroppen för stressande pass där kortisolet peakar. Jag var fortfarande i rörelse men på ett annat sätt.
Nackdelen var att smärtan i nacke och skuldror kom tillbaka, och min artros i ländryggen blev värre. Troligen för att jag inte längre använde musklerna på samma sätt. Jag försökte lösa det genom att lyfta vikter hemma, bar upp hantlar från källaren och körde några övningar innan tandborstningen på morgonen. Men det blev varken särskilt roligt eller hållbart.
I november testade jag reformer pilates med en vän och fastnade direkt. Nu tränar jag reformer en till två gånger i veckan och ska även lägga till lättare styrketräning på samma gym.
Reflektion:
Vid högintensiv träning frisätter kroppen kortisol, ett stresshormon som hjälper oss att prestera. Det är helt naturligt. Men i klimakteriet förändras de hormonella förutsättningarna, vilket gör oss mer känsliga för stress. Det har jag verkligen känt av.
När östrogen och progesteron sjunker tappar kroppen en del av sitt skydd mot kortisol. Stresspåslaget blir både starkare och mer långvarigt, och nervsystemet hamnar lätt i ett konstant “på-läge” där återhämtningen uteblir. För många kvinnor visar det sig som sämre sömn, trötthet, lång återhämtning, ökad bukfetma eller en känsla av att träningen tar mer energi än den ger.
Det betyder inte att högintensiv träning är fel, jag har verkligen älskat den under den här perioden av livet. Men den behöver doseras klokt. I klimakteriet blir återhämtning avgörande, och jag tror att jag mår bättre av att kombinera styrketräning med låg- till medelintensiv rörelse och att begränsa de tuffaste passen.
Mindre press. Smartare belastning. Att samarbeta med kroppen. Inte kämpa emot den.
Så nu blir det reformer pilates ett tag framöver och jag har till och med fått med min man för att testa. Jag såg framför mig hur jag äntligen skulle få vara bättre än Jonas på något, lite skadeglad över att han, för en gångs skull, inte skulle vara proffs på direkten.
Jag hade nämligen hört att reformer kan vara extra utmanande för män. Balansen, den långsamma och precisa träningen och kravet på fullt fokus och närvaro gör att det blir både fysiskt och mentalt krävande, särskilt för dem som är vana vid prestationsbaserad träning.
…men ja. Vi vet ju hur det slutade för tji fick jag. Jag tänkte inte på hur mycket Jonas surfar och att han åkt skateboard hela sitt liv… såklart var han en fena på det här också. Man hatar ju sådana som kan allt de tar sig för. Skämt åsido.
Har ni testat reformer pilates? Vad tycker ni?
Och vad har ni själva för erfarenheter kring träning i denna period av livet?
Kära ni,
Jag vill önska er alla en riktigt god jul.
Jag vill också passa på att tacka er här inne för fin dialog och härlig gemenskap under året.
All pepp och kärlek kring vårt boende i Frankrike, livet i Varberg och mitt entreprenörskap har varit helt fantastisk och jag är så otroligt tacksam.
Tack för att ni så flitigt läser mina reflektioner på bloggen. Jag älskar verkligen det mer långsamma formatet & jag tror många av er håller med. Under kommande år hoppas jag kunna bjuda på ännu mer inspiration och tankar kring livet i runt 50.
Är evinnerligt tacksam över många insikter detta år och att jag nu lever ett mer långsamt tempo. Julen i år känns som sagt inte alls likadan som tidigare och jag tror verkligen det har med mitt egna medvetna omtag när det kommer till mitt mående. Phu.
Denna morgon kokar jag julgröten i ugn och har letat fram linneservetter till alla gäster. Vi fick två extra vänner med en förändrad livssituation under jul till bords idag. Känns så himla fint i magen att kunna vara spontan och bjuda in. Som att kärleken växer i hjärtat näer man mår bra. Ingen nyhet såklart men att man märker det så tydligt i kroppen ger ju mersmak.
God Jul kära ni! Var rädda om er. Stor kram Kristin
Tipp, tapp, tipp, tapp… Nu trippar vi in i julen på riktigt. Något som i många år mest har fyllt mig med ångest har i år bytts ut mot ett lugn i hela systemet. Noll press. Noll stress.
Jag har funderat mycket på vad jag gjort annorlunda och kommit fram till att det är flera saker som samverkar.
Dels har jag inget stort externt projekt med deadline i år. Förra julen bar jag huvudutställningen på över 200 kvadratmeter på Formex i januari, ett projekt som tog enormt mycket utrymme och skapade en hel del prestationsångest. I år är kalendern betydligt snällare.
En annan viktig skillnad är att ingen av mina närstående som lever med beroendesjukdom är aktiv just nu. Inget lugnar mitt nervsystem så mycket som att slippa bära oro för dem jag älskar.
Jag har också fått stöd genom hormonbehandling för klimakteriet, och jag har svårt att ens ta in skillnaden. Förra julen funderade jag, helt ärligt, på hur jag skulle orka fortsätta leva. Det är ofattbart hur mörkt allt blev innan jag fick medicinsk hjälp.
En stor bidragande orsak är också årets värdeord: FÖRENKLA. Jag bestämde mig tidigt för att göra livet lättare och har lutat mig mot det beslutet hela året. Jag jagar inte prestation längre. Jag jagar njutning.
Jag lyssnade på Johannes Hansen igår och han slog verkligen huvudet på spiken – vad fan har jag hållit på med tänkte jag när jag lyssnade.
”Du säger en sak, men du gör någonting helt annat. Och ingen tid på året avslöjar dina verkliga prioriteringar så brutalt ärligt som julen. Stressar du över julklappen till kollegan, men glömmer att ringa din mamma?
I veckans avsnitt får du lära dig varför din julstress egentligen är en spegel som avslöjar vad du faktiskt prioriterar – och hur det sällan stämmer överens med vad du säger att du värdesätter.
Du kommer upptäcka varför vi ger mest energi till människor vi är osäkra på inför istället för dem vi älskar, hur dina pengar och din tid aldrig ljuger om dina verkliga prioriteringar, och konkreta strategier för att bryta mönstret. Lär dig skapa en jul som speglar dina värderingar istället för dina rädslor, och våga sätta gränser även när det betyder att andra blir besvikna.”
Lyssna du också på ”Julen avslöjar dina prioriteringar” och se om du får några insikter – du hinner, bara 29 minuter och du kan städa samtidigt 😉
Var det två timmar sol i december hitills..? Lite mer på västkusten tror jag. Varje gång har jag dragit fram kameran eller kastat mig ut på en promenad. Älskar hur solen faller in i vårt vardagsrum.
Hur många gånger kan man ta ett foto på en tavelvägg med ljusspel?
Idag har min man och jag tagit det kloka beslutet att åka iväg ett dygn och hänga lite själva inför julledighet mad familj och släktingar. Ska bli mysigt att gå hand i hand, äta gott och ha tid tillsammans. Önskar er fina stunder nu i dessa juldagar.
Vill passa på att tipsa om att vi har öppet 12-15 imorgon om ni vill kika in för de sista klapparna eller vill klä er i något liknande jag har på mig under julhelgen.
Började tänka på det där med utmaningar och rädslor – hur man ibland måste våga lite mer för att faktiskt få ut mer av livet. Håll till godo, här är ett inlägg jag skrev för flera år sedan men lika aktuellt varje år. Tänker att jag var så modig! Och att min man var så bjussig.
Ibland är det nyttigt att titta i backspegeln, för att försäkra sig om att man är på väg åt rätt håll. Jag valde att vända hela vägen tillbaka till 2012, då jag reste till Toscana på egen hand med drömmen om den bok som fanns inom mig.
Jag var 33 år, trebarnsmamma och arbetade på hotell med gästrelationer och marknadsföring. Min yngsta son hade precis fyllt två. Jag är en sökare, och efter att ha bloggat i fyra år och verkligen fått mersmak för berättandet i skrift, kändes det som att det var dags för nästa steg. Det var som en hunger i bröstet. Jag ville skriva en bok.
Men jag behövde såklart kunskap och verktyg. Livet hade bromsat mig tidigt. Jag hade varit fast i en våldsam relation under flera år, vilket ledde till att jag hoppade av skolan efter nionde klass. Jag blev gravid med min första son redan som nittonåring och hade varken möjlighet att bygga ett socialt nätverk eller utbilda mig – inte för att jag var en ung mamma, utan för att jag levde väldigt isolerat och kontrollerat. Under de åren fick jag också en skev bild av mig själv. Den levde kvar länge, och jag kämpar stundtals fortfarande med ett djupt självförakt.
År 2012 levde jag med min nuvarande man, som alltid har varit stöttande. När jag sa att jag ville åka på en skrivarkurs i Toscana, och därefter ta ett år tjänstledigt för att skriva min bok, var det han som bokade flygbiljetten och gav mig en high five. Tack. I efterhand förstår jag hur otroligt generöst det var. Det påverkade såklart vår familjs ekonomi, men det gjorde också att jag kunde vara mer hemma med barnen och samtidigt testa på frilanslivet.
Jag hittade en skrivarkurs på en gård på landsbygden i Toscana, packade ner dator, kamera och några klänningar – och gav mig iväg på mitt äventyr. På bilden ovan sitter jag i min hotellsäng i Pisa, tidigt en morgon.
Det var spännande att resa själv – det hade jag aldrig gjort förr och jag njöt i fulla drag. Ingen att behöva förhålla sig till, inga tider att passa. Bara jag, min bok och min kamera. Jag satt under det lutande tornet med hallon, karta, kaffe och päron. Jag minns att jag läste Malin Wollin.
Detta är ett fint minne jag sparar nära.
Har du rest ensam någon gång? Jag rekommenderar det verkligen.
Man upplever platser, känner dofter och hör andra ljud än när man är upptagen av familj och vänner.
Jag blev hämtad i Pisa av värdparet och de körde mig till gården där kursen skulle äga rum. Ett gult stort hus omgärdat av olivlundar – det var fantastiskt.
Jag hade landat mitt i min dröm och fick nästan nypa mig i armen av allt det vackra och av vetskapen om att jag hade en spännande vecka full av skrivande framför mig.
Varje morgon stod dagens agenda på den svarta tavlan när man kom ner för att att äta frukost med hemgjord yoghurt och färskpressad juice…
…& köket var sådär italiensk lantligt som man älskar. Ett gammalt stall från 1800-talet om jag inte minns fel.
Jag hade med mig en mängd böcker – antingen låg jag och läste på rummet under siestan eller så utforskade jag trädgården och dess miljöer. Minns det stora fikonträdet med värme i bröstet – det var så lyxigt att ta en paus och plocka varma frukter och ta med sig till datorn för att fortsätta skriva eller läsa.
Ibland i sällskap av en öl eller en kursdeltagare. Ibland alldeles själv. Precis så som jag gillar det. Inga krav på att vara social.
Det var otroligt vackra och inspirerande miljöer – en rofylld plats att landa på.
Vi gjorde små utflykter till byar och vingårdar, åt god mat, läste, skrev och hade lektioner.
En kväll bjöds det på biovisning utomhus mot fasaden under stjärnklar himmel. En svartvit gammal klassiker – det var fantastiskt!
Efter filmen hade vi djupa samtal med kursledaren, drack rödvin och rökte cigarr så dagen efter var jag alldeles tung i huvudet – men så värt för det skapade ett skoj minne.
Ursäkta kass bildkvalité här – jag hade inte lärt mig fota i mörker än.
Ser du på tavlan – en uppgift med Anna Gavalda. Har du läst något av henne?
”Tillsammans är man mindre ensam” är en av mina absoluta favoriter.
Varje kväll satt vi här och åt middag ihop och pratade om dagen.
Vad fick jag med mig från skrivarkursen? Och hur gick det egentligen med boken?
Sanningen är att jag blev helt låst i mitt skrivande. Alla regler kring författande, alla uppgifter och mallar för hur texter ska skapas, ofta om ämnen jag inte kände någon större glädje eller mening i, gjorde mig snarare tom än inspirerad.
Jag ville ju skriva från hjärtat. Om mina egna upplevelser. Om dofter, former och smaker. Jag ville sätta punkt där det kändes rätt, låta språket sjunga mjukt och ibland vrida sig i magen. Men i stället för att komma hem fylld av kunskap och lust, kände jag mig naiv, vilsen och helt låst.
Två kursdeltagare och jag startade ett bokprojekt som jag arbetade med under det kommande året. Det blev inte bra. Och det var inte roligt heller. Kanske var jag helt enkelt inte redo att skriva om livet med våld i bokform.
Men bloggen levde vidare. Där byggde jag mina texter som reportage och artiklar. Jag blandade livsbetraktelser med inredning, hjärtefrågor, trädgårdsliv – allt jag ville förmedla i det forum jag själv hade skapat. Mitt fotograferande utvecklades parallellt, och jag fick fler och fler uppdrag: böcker, reportage för olika magasin, kampanjer för företag och mycket mer.
Någonstans längs vägen började jag också väva in mitt ideella engagemang i ett projekt vi kallade Ett Mjukare Varberg, där våra hjärtefrågor handlade om de utmaningar unga möter i samhället. Jag skrev även om våld i nära relationer, delade kunskap, länkar och information.
Så på något sätt har min smärtsamma historia ändå nått ut för att hjälpa andra. Precis så som jag en gång tänkte att boken skulle göra. Den som aldrig blev skriven.
Ibland öppnar man en dörr med en tydlig förväntan och ett uttalat mål. Men väl där inne visar det sig att det finns så mycket mer, ett helt smörgåsbord av möjligheter. Då måste man stanna upp och känna efter i magen. Vad känns rätt? Vart ska fokuset ligga?
För mig är svaret tydligt. Det som känns allra bäst är det format du läser just nu, min blogg.
