Författare: Kristin Krickelin

Entreprenörskap, Hjärtefrågor, Vardag

Lite naken hud och min man

Lite lustig rubrik kanske – för det är verkligen inte kombinationen jag syftar på.

Men jag tänker att rubriken i sig väcker lite nyfikenhet… och det skadar ju inte, eller hur?

Jag har funderat en del den senaste tiden. Egentligen är det ingen ny tanke i min värld eller bransch, men den slog mig extra starkt idag när jag tittade igenom min statistik för räckvidd på sociala medier de senaste 30 dagarna. Jag ligger på runt 7 miljoner visningar under den här perioden.

En hissnande siffra. En reflektion kring detta nu då.

Det gjorde mig nämligen nyfiken på vad som engagerat mest och hur jag kan fortsätta utvecklas och bli bättre. För i min värld är räckvidd absolut ett slags kapital – men långt ifrån allt.

Det finns gott om kreatörer där ute som når stor räckvidd men saknar trovärdighet. Och för mig är det just trovärdighet och genuinitet som väger allra tyngst i mitt arbete. Samtidigt är det såklart helt avgörande att nå ut när det är en del av ens jobb.

Jag blev faktiskt inte ett dugg förvånad när jag såg att det var en bikinibild som väckt mest nyfikenhet och nått längst. Det är ingen sexig posering, inga plutande läppar eller djupa urringningar – men det är en kropp. Och kroppar väcker nyfikenhet. Man kanske zoomar in,  stannar upp, kanske skickar vidare till en vän med en kommentar.

Det är egentligen inte konstigt att så många influencers väljer att klä av sig framför kameran. När räckvidd är kapital – och det är kroppen som ger räckvidd – ja, då är det lätt att förstå hur logiken ser ut. Och nej, det är inte för den manliga blicken. Det är andra kvinnor som tittar.

Personligen tycker jag inte att det är något fel med att visa lite hud. Särskilt när det handlar om att ge plats åt fler kroppar än den unga, smala normen. Fram med mer mångfald! Fler 50-pluskroppar, fler olika former, fler verkliga människor. Jag älskar känslan på kallis – att sitta i bastun, omgiven av nakna kroppar i alla storlekar. Det gör en helt obrydd om sin egen. Det skapar en sån naturlig trygghet att få vara kvinna bland kvinnor.

Vad väcker mer nyfikenhet för kreatörer på sociala medier då?
Familjen. De människor som står oss närmast – men som inte själva valt offentligheten. Barnen, partnern, kanske föräldrar eller syskon som sällan syns i flödet. Och jag förstår varför det lockar. Jag frågade min man igår om han ville vara med på bild, och det tog inte många timmar innan inlägget rusade iväg.

Mina barn däremot har för länge sedan slutat vara mitt kapital i det här arbetet – de vägrar helt enkelt vara med, och jag respekterar det fullt ut. Jag lägger ingen värdering i hur andra gör, men jag har själv fått ångra mig en hel del. Erfarenheter som kostat både oro och obehag.

Jag minns särskilt när min femtonåring en dag bad mig radera allt som fanns kvar på nätet från honom som fyraåring. Men eftersom jag inte längre har tillgång till den plattformen jag jobbade på då… så går det inte. De bilderna finns kvar där ute och det känns ju inte alls bra.

Det är något att tänka på när man delar ”roliga videos” där barn ramlar, gråter eller säger någonting tokigt. För även om barnen skrattar i stunden och vill vara med – är det inte alls säkert att samma barn klarar av att stå för det när de är tonåringar, i en helt ny miljö, inför en hel klass.

Jag säger inte vad som är rätt eller fel här. Jag talar bara utifrån egna erfarenheter.

Min gulliga man däremot har inget emot att dyka upp i mina sociala medier då och då. Och det känns faktiskt väldigt fint. För sanningen är ju att den största delen av mitt liv handlar om just familjen – om att vara mamma, och om vårt äktenskap och den vardag vi bygger tillsammans. Då blir det naturligt att även en glimt av det får synas här. Lite familjeliv gör bloggen mer äkta och mer som den faktiskt är: en del av mitt liv, på riktigt.

Jonas är en stor del av mitt företagande. Han korrläser ofta mina lite längre inlägg där jag har något viktigt jag vill förmedla på ett bra sätt.
Han är mitt ständiga bollplank när det gäller hur jag ska förmedla mig retoriskt för att nå ut med mitt budskap, min största support – men också min mest kritiska spegel. Ibland biter jag till lite hårt i kommentarsfältet när jag tycker det är förtjänt, och då ska ni veta att Jonas alltid ställer sig på läsarens sida. Han påminner mig om att jag kan vara större än så, att ha överseende även när jag inte tycker att jag blir rättvist bemött, och att försöka se mer ur andras perspektiv.

Ja, ja… jag håller kanske inte alltid med, men han har förstås en poäng. Jag är en känslomänniska, brinner till snabbt och sedan över på ett ögonblick. Jonas är tålmodig, rationell och stabil.

Samtidigt får jag ofta beröm av honom för att jag är känslomässigt intelligent – jag tror att det helt enkelt handlar om att jag är väldigt impulsiv och har svårt att inte visa exakt vad jag känner. Och ja, jag tycker faktiskt vi kvinnor ska säga ifrån mer och bita ihop mindre.

Nu ska jag knyta ihop säcken här för detta inlägg. Jag hoppas att ni har fått en riktigt fin start på veckan. Stor kram!

Hjärtefrågor

Repris från 2023 – Om tro – Är det Gud eller någon annan?

Det är söndag morgon och jag sitter med morgongröten i knät i soffan och har tv’n på i bakgrunden. Min hund stirrar ut mig – han vill nog både ha min frukost och gå ut på promenad. Jag kikar på klockan. Om ett par timmar ska jag gå till kyrkan.

Många olika situationer har det senaste knuffat mig kärleksfullt mot en Gud och jag finner mig själv sökande efter tröst och hopp –  jag har därför börjat utforska min egna tro. Jag ska berätta mer om mina tankar men innan detta dela en text jag skrev i mars 2023. Håll tillgodo:

Från bloggen 17 mars 2023/
”Hur kan man inte tro på Gud när man ser detta?” utbrast min äldsta son plötsligt när vi körde längs en av Skånes alla vägar då den gyllene solen sakta gick ner framför oss. Vid horisonten sjönk en gigantisk orangeröd apelsin ner bland granarna och fyllde himlen med de mest spektakulära rosa och förgyllda kulörer. Ett samtal om tro och mänsklighetens behov av att finna tröst och hopp genom olika religoner utvecklades medan bilen körde vidare i skymningen.

Idag skulle jag vilja skriva några rader om tro och vill redan här flagga för att jag ”provpratar” om ett ämne som många har starka åsikter kring.
Och det i sig är naturligtvis en utmaning – att vi människor verkar ha väldigt svårt att förstå varandras perspektiv och tänka utanför vad vi själva kan relatera till. Jag läste igenom kommentarerna jag fick igår på tema ”tro och religioner” och några hade till och med svårt att få en stark tro på en gud att gå ihop med att vara en vettig, klok och intelligent modern människa. De flesta är icke-troende i Sverige och många verkar tycka att intelligens är lika med att inte tro på Gud.

Jag har aldrig varit troende, i alla fall inte ur ett kristet perspektiv, och är inte ens konfirmerad –  gick ur svenska kyrkan för många år sedan. När vi läste om religoner i skolan så var det hinduism som tilltalade mig mest. Men med det sagt så har jag i de mörkaste stunder av mitt liv lagt mig på knä och bedjat till Gud, eller vem som helst som lyssnar och vakar över mig, att lägga sin förbarmade hand över mina axlar och hjälpa mig vidare.
Jag tror det är oerhört viktigt med tro – en tro på mirakel, godhet, kärlek, gemenskap och framförallt på att det finns en mening och en morgondag. Om det är Gud som tar dig framåt och gör dig till en varm medmänniska eller någon annan lägger jag ingen värdering i och jag tycker heller inte det är relevant. Vi finner olika tröst och famnar att sjunka in i under både ljusa och mörka stunder.

När min mans lillebror traumatiskt lämnade oss för 17 år sedan så fick vi stor tröst av prästen på sjukhuset och vi vände oss också till andevärlden för att kommunicera med den älskade brodern som ryckts ifrån oss. För att finna tröst och någon gnutta mening med vad vi gick igenom.
Under åren har jag fortsatt söka mig till denna värld med hjälp av tecken från de som lämnat oss och jag använder dagligen en vägvisande kortlek som ger mig tröst. Jag tänder salvia och går genom mina rum för att mota bort negativa energier och affirmerar hoppfyllda tankar om en bättre morgondag ut i universum.
Någon annan slår upp en bibeltext för att finna samma sorts tröst. Jag går ner till klippan vid havet, andas in den salta himlen in i bröstet, sluter ögonen och känner en storhet fylla mig. Någon annan stiger in i en kyrka, tänder ett ljus och slår sig ner i bänkraden och sluter ögonen för att be till en högre makt. En tredje lägger sig på yogamattan.

Jag har haft en svår tid de senaste månaderna och det är möjligt att man kan läsa mellan raderna att jag kämpar med livets utmaningar privat. Under denna tid har jag haft flera troende som sträckt ut en hand och frågat om de får be för mig och min familj.  Det är fantastiskt och det har slagit mig att alla kristna jag träffat bär på en godhet och en inre frid som jag beundrar. Deras hjälpsamhet sträcker sig utanför den lilla familjen och deras omtänksamma ömhet mot både vänner, bekanta och främlingar är imponerande.
Dock tilltalar inte retoriken mig när jag slår upp en bok om Jesus – jag blir inte tröstad och jag har svårt att se att jag en dag kommer bli troende kristen. Men jag har dock på håll sett hur Gud har hjälpt de trasigaste människor – gett dem hopp och livet tillbaka. Titta bara på Sebastian Stakset som sommapratar om sin väg från kriminell till att ha blivit frälst. En otrolig resa från missbruk, våld och kriminalitet till att finna förändring i sitt liv via Gud. Nu föreläser Sebastian runt om i de svenska fängelserna för att inspirera andra till förändrad livsstil. Man ska inte underskatta, förlöjliga eller förminska kraften i denna tro  – den kan skapa stor förändring i människors liv och tittar man på den framgångsrika 12-stegs modellen som används i många organisationer, grupper och behandlingshem  för att stötta människor i missbruk så är den också lutad mot Gud ursprungligen.
Från AA:
Missbruk är själsligt, moraliskt och socialt utarmande och därför behöver vi bygga upp oss i ”anden” igen (själslig utveckling). Det är vad AA:s tolvstegsprogram handlar om. Genom stegen få vi ett andligt uppvaknade och ett nytt fritt normalt liv i balans, befriade från vår besatthet att dricka.

Under åren har en yogisk livsstil också korsat min väg och jag upplever att denna tro, om man nu för kalla den så, är mer individualistisk. Att det är den inre resan som är den viktiga och det är i och för sig inte fel –  får alla människor på vår jord inre frid, tar hand om både kropp och själ så har vi naturligtvis ett mjukare värld att leva i.
En meditation kan liknas vid en bönestund – inte sant? Även fast du inte ber till en speciell Gud?

Det finns så många fördomar och bristande kunskap kring tro och religoner och jag önskar vi kunde möta varandra på ett mjukare sätt. Försöka förstå att det är individuellt i vilken ”tro” du finner tröst och mening i  – att vi ska vara mindre dömande mot varandra.

Med det sagt så har jag också förståelse för rädslor och ifrågasättande skepsism. Med så mycket osämja, bedrövelser, smärta, orättvisor och krig där människor lutat sig mot sin ”Gud” som ursäkt så blir man helt mörk inom.

Men om vi fokuserar på ljuset en stund – den hjälp och det stöd människor får av att ha en tro. Vad säger vi om det?
Jag hoppas denna dialog kan fortsätta i kommentarsfältet för jag vill höra fler berättelser och olika perspektiv. Jag anser att det är när vi lyssnar på varandra som vi kan komma närmre och utvecklas.

 

Vardag

En liten uppdatering

 

Härliga fredag – och höstlovet runt hörnet.
Jag går in i helgen med en så fin känsla. Är väldigt tacksam över beslutet att sakta ner tempot och välja mer njut i vardagen. Vilken otrolig förmån jag har fått skapa i mitt yrkesliv. Tacksam till tusen.

Just nu sitter jag och skriver på tre olika bloggtexter samtidigt – det är så mycket jag vill förmedla. Ämnena rör sig mellan tro & Gud, kroppsideal och vårt medieklimat, samt hur vi kan förhålla oss till andras åsikter och samtidigt vara sanna mot oss själva.

Vill också passa på att tacka för allt fint engagemang i kommentarsfältet på sistone. Det betyder mer än ni tror.

Vad har ni för helgplaner?
Själv har jag event i butiken imorgon och ska förbereda inför det idag. Kreatören @50something kommer till oss och biljetterna tog slut direkt – så roligt!

Jag ska även passa på att fota lite content. Och efter arbetsdagen blir det lax med romsås, bastu och Skavlan med familjen. Det sägs vara Champagnens dag också – så det får vi ju inte missa.

Kanske kikar jag in igen lite senare med en uppdatering.
Ha det fint så länge!

recept, Vardag

Detta äter jag – tips på enkla goda måltider

Att äta mat som främjar hälsan behöver inte vara svårt – inte när man har skapat bra rutiner och ser till att ha rätt råvaror hemma.  Till och med på hotellfrukost eller restaurang går det att välja det kroppen mår bäst av. Självklart gör jag undantag ibland – jag är helt emot förbud och älskar att vara med i trevliga sociala sammanhang. Ibland slinker det därför ner sådant jag vanligtvis väljer bort i vardagen, men det sker vid väl valda tillfällen.

Jag undviker socker, gluten, grädde och mat med tillsatser, och försöker istället äta antiinflammatoriskt så ofta jag kan. Det jag alltid tackar nej till är smågodis och läsk – det har jag gjort i över tio år. Däremot säger jag gärna ja till en dessert eller lite glass när jag blir bjuden, men tar då bara lite. Konsekvensen blir ofta en uppsvälld mage och illamående om jag äter socker, grädde eller gluten – men ibland är det värt det. För vem kan motstå en napolitansk pizza, ett gott levainbröd, en smörig pasta eller en saftig kardemummabulle?

Jag är definitivt en njutare, och tycker att gemensamma måltider är minst lika viktiga som träning och sömn. För mig handlar det om balans – att kunna äta med både glädje och omtanke.

Jag skulle aldrig ta med egen matlåda till ett kalas. Istället ser jag till att äta något som magen mår bra av innan, och tar lite mindre av det som bjuds. Det är helt okej. Jag har lärt mig att det kan döda stämningen om man börjar prata om allt man undviker – det får andra att känna sig dåliga eller känna skam, och det finns det ingen anledning till. You do you.

Om någon frågar nyfiket berättar jag mer än gärna om antiinflammatorisk mat och mina erfarenheter – men utan pekpinnar. Precis som i det här inlägget. Jag berättar vad jag äter, men försöker att inte låta “uppläxande”.
Är det inspirerande eller provocerande? Det är upp till Dig såklart.

Så – vad äter jag då?
På hotellbuffén väljer jag gärna kokta ägg, fet yoghurt med nötter och frön, och osockrade bär. Finns det fröknäcke och hummus så åker det också med på tallriken.

Hemma äter jag alltid:
-smoothibowl med bär och frukt, nötter och frön. Till det kokt ägg.
-gröt av steelcut frön med ett ägg i, nötter, bär och youghrt, honung.
-äggröra, avokado och fröknäcke
-glutenfri bananpannkaka med nötter och bär.

Det är oftast jag som gör gemensamma frukostar här hemma och familjen äter allt ovan med god behållning. Gör de egen frukost så åker Lingongrova mackor och toast fram – finns det oboy så dricker någon åtta glas av det osv…. Det blir väl.
Jag är glad när jag hinner före och serverar något mättande med ägg eftersom jag vet att blodsockret inte kommer dala i klassrummet och mättnaden håller i sig längre.

Jag hade världens sämsta kosthållning i tonåren men det är väl en del av frigörelsen – att välja själv vad man vill äta.

Middag och lunch själv – om jag får välja.
Lättkokta gröna bönor, sallad, avokado och gurka. Ovanpå en lätt stekt tonfisk som jag skivat upp, färska fikon och så en egengjord majonäs.

Du behöver:
1 helt ägg (rumstempererat)
2 tsk dijonsenap
1 msk citronjuice 
ca 2–2,5 dl neutral olja 
salt efter smak

Så gör du:
Lägg ägg, senap, citronjuice och en nypa salt i en hög bunke. Sätt ner stavmixern och börja mixa på botten. Häll långsamt i oljan i en tunn stråle medan du fortsätter mixa – du ser hur majonnäsen tjocknar nästan direkt.

Luftigt, lent och klart på under en minut. Enkelt, rent och så mycket godare än köpt!

Dett var ju lyxigt med både färsk tonfisk och fikon. Vi kollar på ett budget alternativ också.

Jag har nästan alltid tillagad sötpotatis i kylen – gör en stor form i ugnen och år att äta med stekt nöt eller vilt, fisk, andra rotfrukter eller vad som.
Här. med en burk tonfik, surkål & en tsatsiki. Tar mindre än fem minuter att svänga ihop. Väldigt mättande och gott. jag undviker helt vitlök i min tsatsiki och har bara riven gurka, fet syrad yoghurt och salt.

Här kommer tonfisk på burk fram igen. Med hackade hassselnötter och äpple. Rotfrukter, tomater och en tsatsiki. Så lätt och bra!

När kvällen kommer gör jag egen tacofärs med nötfärs, mycket spiskummin, paprikapulver, riven vitlök, tomatpuré, lite färsk rosmarin, salt och peppar. Serverar med sallad, tsatsiki och sötpotatis. Alla glada!
När vi gör köttfärssås så brukar jag servera linspasta.

Mellan måltider tar jag en grön smoothie eller en matcha. Ibland svänger jag ihop snacks av dadlar, nötsmör och 85% choklad.

Ja, det går verkligen att välja näringsrik och god mat i vardagen och behöver inte alls vara klurigt.

Ska lämna er med ett gott frukosttips till dig själv eller barnen. Den här tallriken serverade jag min 15-åring denna morgon.

Han tål inte nötter så jag toppade min med rostade hasselnötter och hans med hackade 85& choklad. Succè!
Koka steelcut gröt och vispa ner ett ägg i gröten. Servera med frysta blåbär, kokosflingor, ringlad honung, hackad mörk choklad och en klick turkisk yoghurt. Fem minuter max. Det är inte krångligt att fixa bra grejer och den här frukosten innehåller så mycket fler näringsgämnen än två vita toastmackor med ost på – och mättar dessutom länge med jämnt blodsocker. För oss som lever med adhd i vår familj så är den här sortens kost super – slipper berg och dalbanan i humör och energi som socker och snabba kolhydrater ger.

Hjärtefrågor, Kvinnokroppen

Klimakteriet – ont i kroppen, visste du detta?

Kanske är de vanligaste symptomen under förklimakteriet och klimakteriet just vallningar och kraftiga humörsvängningar. Det är i alla fall det många söker hjälp för – och ofta också det som leder till att man påbörjar hormonbehandling.

För vi kvinnor är ju otroligt smärttåliga. Vi är vana vid att ha ont – efter graviditeter, förlossningar och amning. Så när kroppen börjar mola och värka där runt 40 tänker man lätt att “det här är väl bara en del av att bli äldre”. Man biter ihop, för det är ju så vi gör.

I mitt förra inlägg om min ryggskada var det många som delade egna erfarenheter men också några som skrev att de har ont i kroppen trots att de ej skadat sig  – stela leder, trötta muskler och en känsla av att kroppen har börjat protestera, utan någon tydlig orsak.

Jag vet precis hur det känns att vakna på morgonen och känna sig gammal i kroppen efter en natt. För min del hade jag dessutom vaknat flera gånger varje natt med värk i ländryggen. Jag blev orolig, trodde nästan att jag hade något allvarligt – så jag gjorde en MR som visade artros och en gammal blödning. Sådant som blir bättre med rörelse och träning.

Men ärligt talat tror jag att klimakteriet spökade också. För sedan jag började med hormonbehandling i början av året har värken minskat markant. (Om man bortser från min senaste ryggskada, förstås…)

Värk i kroppen är faktiskt ett av de vanligaste – men minst omtalade – symtomen under förklimakteriet och klimakteriet. Och nej, det är inte inbillning. Det finns en tydlig biologisk förklaring.

När östrogennivåerna börjar sjunka påverkas inte bara menscykeln, utan också leder, muskler och bindväv.
Kroppens förmåga att binda vätska minskar, vilket gör att brosk och leder blir torrare och mindre elastiska. Samtidigt kan den inflammatoriska aktiviteten öka. Resultatet blir stelhet, ömhet och en diffus värk som gärna flyttar runt i kroppen.

Många beskriver:

  • Stelhet i fingrar, knän, höfter, nacke eller axlar

  • Morgonstelhet som lättar när man rör sig

  • “Vandrande värk” – smärta som flyttar runt

  • Tyngdkänsla eller svullnad i kroppen

  • Allmän muskelömhet, som en ständig träningsvärk

  • Ibland stickningar eller domningar

Under förklimakteriet, när hormonerna svajar extra mycket, kan värken dessutom komma och gå i cykler.

Vi kvinnor är ofta väldigt bra på att ta tag i saker. Vi tränar, sover ordentligt, äter antiinflammatoriskt, bastar, badar kallt, torrborstar, vandrar – you name it. (Jag pekar på mig själv här.) Men ibland räcker det faktiskt inte. Ibland handlar det inte om livsstil, utan om hormonbalans. Då kan man behöva kolla sina östrogennivåer och få lite hjälp utifrån.

Östrogen har nämligen flera viktiga roller – det skyddar brosk och benmassa, smörjer lederna och dämpar inflammation. När nivåerna sjunker försvinner en del av det naturliga skyddet, och lederna blir mer känsliga.

Lägg till sömnbrist, stress och låga progesteronnivåer – vanligt i förklimakteriet – så försämras kroppens återhämtning och smärttålighet. Och plötsligt känns allt lite tyngre.

Jag hade själv aldrig sökt hjälp för just värken. Jag sökte hjälp för att jag inte orkade med att leva längre – jag var på botten psykiskt, och min man fick bokstavligen tvinga mig till läkaren.
Men det blev vändningen. Jag har testat mig fram bland både tabletter och plåster och har landat i att östrogenplåster och en isatt hormonspiral för progesteron.
Nu är jag mer jämn i humöret och inte så ledsen längre. Jag har dessutom mindre ont i leder och sover bättre.

Om du känner igen dig i det här, om du lider av värk, stelhet eller bara den där känslan av att kroppen inte längre känns som din – sök hjälp.
Man behöver inte gå runt och ha ont och må dåligt. Det finns lindring, och Du förtjänar verkligen att må bra.