Godmorgon – hoppsan, detta låg opublicerat på mitt skrivbord då jag vaknade denna morgon efter nio timmars fantastisk sömn. Phu, nu vänder det kanske. Här kommer i alla fall söndagens blogginlägg som visst aldrig kom ut till er igår. Hoppas ni haft en skön helg och får en fin vecka.
Vi har det så himla julmysigt om morgnarna Boris och jag. Granen tindrar i hörnet här och jag kryper upp i soffan med en kopp kaffe.
Jag har funderat mycket kring varför jag vaknar så tidigt – har analyserat fram och tillbaka under året. Det började vid årskiftet och har hållit i sig. Klockan är mellan 04 och 05.30 då jag vaknar och inte kan somna om.
Det har sannerligen varit ett år med många förändringar och när jag var på healing i fredags så fick jag höra att det känns som jag stängt en bok och öppnat en annan. Man vänder blad och kapitel lite då och då i livet men att stänga en hel bok är mer dramatiskt och det är klart att det påverkat mig på många sätt.
Jag kan konstatera så här i december att det har gjort mig gott. Jag mår bättre – trots tidiga morgnar. 🙂
Under december har jag tagit upp min träning – löpning och en del andra övningar och det har gjort att jag sover lite bättre. Jag tror också att det är hormoner som förändrats i kroppen vid 40 och som har gett mig en obalans. Har aldrig varit så ledsen och arg kring pms som jag är nu. Det är verkligen skrämmande och något jag behöver få kontroll på.
Nog babblat om detta. Jag tänkte egentligen publicera en intervju med min man idag men han jobbar fortfarande på texten och jag tycker det är klokt att detta inlägg ska få ta tid.
Vi har haft en mjuk dag med utflykt till skogen med grill över öppen eld, bastu med kallbad, lång middag med mustig fiskgryta, julmusik, lussekatter och mysiga samtal. Nu är klockan åtta och jag har tagit på mig nattlinne och kryper ner i sängen med skön ansiktsmask i fejjan, lillebror och en serie. Jag vill helst kolla Julkalendern och han vill kolla Big Mouth. Får se vem som bestämmer idag…
Sitter nyduschad i mjuka kläder och har ett glas vitt vid min sida. Det blir lördagskväll med musslor och backgammon. Eller så blir det Så mycket bättre ifrån tv- soffan, barnen får bestämma tempot på kvällen. Passar på att kika in här medan Jonas fixar middagen.
Ville visa kransen jag snurrade ihop i veckan.
Jag hade lite torkad blomster från trädgården och lite brudslöja. Kompletterade med vitmosssa och kottar.
Faktiskt ganska lätt som en plätt. Jag virade en tunn stomme med silvrig blomstertråd och små buketter jag klippte till.
Hm… jag tänkte nog att de skulle bli lite spretigare – så dagen efter så norpade jag torkad hortensia i grannens trädgård och plockade nyponrosor på hundpromenaden och fyllde på kransen. Få visa er den nya versionen snart.
Kaffe i min vackraste mugg från Yvonne på La belle Vue.
Fast den blev ju riktigt fin – eller hur?
Det var kul att jobba vid vårt nya matbord också – känner mig lite nykär i rummet faktiskt.
Jag flyttade granen och hängde upp kransen här. En mistel ska upp här nu och kanske någon girlang.
Lite i taget så drar man ut på myset i december.
En doft av popcorn sprider sig genom huset och någon har bestämt att vi ska titta på Beck. Jag smyger undan och sätter Mogli i öronen.
Jag är en sådan som blir besatt och lyssnar maniskt på låtar och artister när jag finner något jag gillar.
Här kommer tre tips från mig innan jag ansluter till resten av gänget i soffan.
1.Nya TWWP Mag No5 har släppts – beställ ditt ex här. Älskar allt hor The Way we Play. Scrolla runt bland deras fantastiska bloggare eller spana in reportagen. Så bra!
2.Johanna Bradford bloggar om ett så himla härligt hem i London. Massa inspiration!
3. Åh så vill jag ju tipsa om Mogli och Agnes Obel. Jag varvar mellan att lyssna på dessa.
Jag har bokat en healing till imorgon och efter det ska jag sänka kroppen i havet. Har ni märkt att så många börjat kallbada? Kul att det är fler som tar del av hälsofördelarna med detta?
Jag ser fler och fler som doppar sig i sjöar, åar och andra vattendrag. Så himla bra! Vi blir friskare och lyckligare och det önskar man ju alla.
Jag minns denna morgon så väl. Det var i maj 2017 och min man och jag satt på en hotellbalkong i Positano.
Utsikten var magnifik, sällskapet det absolut bästa, boken i min hand var en bladvändare, jordgubbarna kunde inte smaka sötare och jag hade en hel kanna kaffe framför mig så jag lätt kunde fylla påtår i koppen då jag druckit upp. Livet kändes komplett.
Missförstå mig inte – den här känslan kan givetvis infinna sig när jag sitter på en varm klippkant i min hemstad efter ett dopp i havet också. Känslan av att ”Inget kan slå det här! Harmoni och lycka!”
Den känslan kan jag locka fram även i vardagen och behöver inte ta mig till Positano för – men i alla fall…
Här satt vi – nöjda, utvilade, kärare än någonsin och så hade vi en hel dag i Positano framför oss. Vad skulle vi göra? Ta en båt längs Amalfikusten och gå iland i en annan hamn för lunch? Gå upp och ner i gränderna och stanna för att äta citronglass i rån? Lägga oss på stranden och läsa?
-Jag är så himla lycklig, utbrast Jonas och log sitt allra mest bländande leende.
Det var en fin morgon, det var det. Båtarna guppade där ute i turkosblå hav nedanför bergsluttningen och alla dess kulörta vackra små byggnader var som små karameller för ögat.
Jonas tog upp sin telefon och började scrolla på Facebook eller Instagram.
Efter en stund så suckade han besvärat och muttrade något om att den där fantastiska känslan han haft hade försvunnit då han kikade på vänner som var på skidresa i Alperna.
-Märkligt, jag sitter ju här och har det jättebra men nu känns det inte så längre, sa han sedan.
Det säger lite om hur hjärnan fungerar. Hur bra du än har det så finns det alltid någon som har det lite bättre. Kan lite mer. Verkar vara lyckligare. Är bättre förälder. Bor i ett finare hus. Tränar mer. Äter bättre. Hinner/orkar baka. Jobbar hårdare. Är mer kreativ. Får fler likes. Har vackrare klänningar. Lägger kristyren så mycket vackrare på pepparkakorna. Har dubbelt så mycket energi. Har mer vänner.
Så är det. Jag känner det ibland. Vill gärna säga att det inte är så, men fasen, den här känslan har nog alla till och från – och sociala medier förstärker det såklart.
Jag bor så himla fint men vill ändå flytta in i Sofia Woods nya våning. Jag vill ha en valp som Elsa Billgren. Jag vill ha Ditte Svanfeldts statistik på mina storys. Jag vill ta bilder som Emily Slotte. Jag vill ha lika långt hår som Angelica Svanström. Jag är inte avundsjuk men jag känner att mitt egna är liksom inte bra nog ibland.
Men jag är bra. Jag ska inte tro på allt jag tänker som Björn Nathiko så klokt säger.
Kan vi inte bara tänka på detta när vi scrollar runt bland varandra för lite härlig inspiration. Att inte jämföra och hålla på. Lägga bort telefonen när det blir så.
Påminna oss om att inte låta den där jobbiga känslan av att andra har det lite bättre än Du själv – även fast man gör sitt absolut bästa med att skapa ett fantastiskt liv efter de förutsättningar man har.
Livet har verkligen varit upp och ner för mig. Jag måste påminna mig om vart jag kommer från då och då för att komma ner på jorden och känna tacksamhet i bröstet. Jag har haft perioder då jag inte haft råd med mat, knappt haft tak över huvudet och elen blivit avstängd på grund av för många obetalda räkningar. Jag har också levt gömd på skyddad adress i rädsla för att bli funnen och ihjälslagen. Jag vet att frihet, hälsa, någonstans att sova, mat i magen och kärlek är det enda jag behöver för att kunna känna mig hel och lycklig.
Allt det där andra kommer och går i livet. Någon har mer och någon annan mindre. Alla gör sitt bästa.
Jag vet att om jag öppnar kylskåpsdörren nu så finns det mat till mig och mina barn. Jag vet att jag ska gå och lägga mig med lillebror bland nytvättade lakan och känna mig trygg denna kväll.
Samma afton sitter någon och äter pasta med ett glas mustigt rött vid sin sida och tittar ut över detta. Hoppas hon eller han känner tacksamhet och lycka i bröstet.
Varm kram till oss alla oavsett vilken livssituation vi är i.
Det är så mörkt – någon sa att solen inte kommer visa sig på över en vecka och vi knaprar D-vitamin och clementiner. Jag skulle vilja åka till stugan i fjällen. Kroppen vill ha längdskidspåret, grill vid öppen eld, bastu och vila. Kolla så fint det är här!
För några år sedan köpte min man och hans bror en gemensam fjällstuga på Orrliden i Sälen.
Jag var inte superpepp på det hela om jag ska var ärlig men ville verkligen möta min man i hans önskan att ge våra barn fina fjällminnen. Stugan ligger nära Tandådalens backar och precis utanför dörren har vi fina längdskidspår.
Att ta sig runt Myrflodammen ger en härlig mil i spåret.
Varken barnen eller jag är så mycket för att åka nedför – det är så mycket köande och människor att förhålla sig till. Detta året ska man dessutom undvika detta så att bara vara i stugan, äta gott, spela familjespel, leka i snön, elda i kaminen och åka längskidor känns väldigt bra.
Här är jag i stugan en vinter då jag fortfarande var blond.
Så här ser det ut bakom stugan – skoterspår och längdskidor. Fullt av blåbär under sommaren och gott om utrymme för lek i snön om vintern.
En så mysig plats att vara på. Både med morgonkaffet i soffan och en bok innan familjen vaknar samt om kvällarna runt bordet med spel och samtal.
I år ska jag ta med akvarellerna igen.
Solnedgången är magisk här under vintern.
Himlen brinner över fjället. Bilden gör inte verkligheten rättvisa – det är otroligt vackert.
Sedan blir det ännu vackrare. Sagolikt skimmer.
Då solen gått ner är det bara ljuset från skidbackarna och pistmaskinerna som lyser upp vinternatten.
Jag längtar efter några lugna dagar med familjen här uppe – vila, läsa och vara ute i spåret.
