
Tio veckor med en trasig rygg.
Den här upplevelsen har gjort mig både ödmjuk och förlåtande mot min kropp.
Stundtals har jag varit förbannad och ledsen, men det är ju som det är.
Jag har försökt göra det bästa av situationen och hålla humöret uppe – men utan fysisk aktivitet blir min hjärna verkligen inte klar i tanken. Jag blir deppig och får ångest. Men. Ja ja…
Vad hände?
Jag tog emot en tung wallball på fel sätt och drog till ländryggen.
Först trodde jag att jag skadat diskarna, men röntgen visade att det var ett ligament som fått sig en rejäl smäll.
När ett ligament sträcks för långt eller delvis brister uppstår små vävnadsskador, ibland med blödning och svullnad. Inflammationen som följer är en del av läkningen, men musklerna runtom går ofta i kramp för att skydda området – kroppens eget sätt att stabilisera ryggen.
Tyvärr tar en större bristning flera månader att läka, och vävnaden blir sällan lika stark som innan.
Mitt planerade halvmarathon i november känns sådär…
Om läkningsprocessen går snett kan det leda till instabilitet i ländryggen, vilket i sin tur kan ge återkommande smärta. Ghaaa…
Hur jag löst det:
Först var jag helt still i nästan två veckor – dumt, visade det sig.
Sedan gick jag till läkare, fick röntgen och tog ett allvarligt snack med min PT om hur jag kunde röra mig utan att förvärra skadan.
Efter det kom jag till en fantastisk fysioterapeut som gav mig övningar för att stärka området, plus akupunktur mot muskelkrampen.
Sedan dess har jag gått 10–15 000 steg om dagen, suttit på air assault bike för att hålla igång konditionen, och försökt hålla kroppen i rörelse utan att provocera ryggen.
Överkroppen och bålen har fått lida – jag känner mig svagare, har sämre hållning och min gamla nacksmärta (och artros!) har smugit sig tillbaka.
Detta har verkligen varit en dyrköpt läxa.
Jag kommer aldrig ta kroppen för given igen.
Jag har fått träna psyket lika mycket som kroppen – att hitta nya vägar i stället för att bara deppa ihop. Det hade varit lätt att tappa rutiner och tycka synd om sig själv, men jag försöker hålla kursen.

Och för att peppa mig själv lite extra så jag beställde nya träningskläder.
Efter två år i samma tröja och byxor kändes det rätt.
Chokladbruna tights, nya strumpor och en tjock hoodie.

Det visade sig dock att tightsen går in mellan skinkorna sådär som jag sett de yngre tjejerna på gymmet eller på sociala medier.
Min man blev ganska förvånad, och vi diskuterade runt om det är ”passande” i min ålder – men alltså, spelar det någon roll?
De sitter skönt och rumpan ser ut så här, punkt.

Hoodien däremot – älskar den. Stor logga på magen och krage med dragkedja. Känns härligt 90-tal.
Det är Aim’n från Halmstad som har dessa fina träningskläder. Brukar köpa ev dem eller Björn Borg som ju också har sina rötter i Varberg
Nu är jag inne på tredje månaden och ryggen gör fortfarande ont när jag legat still eller suttit för länge.
Tänk om det aldrig läker helt? Tänk om jag aldrig kan göra situps eller marklyft igen? Så ledsamt.
Men jag har satt upp små mål fram till november:
-
Träna fyra dagar i veckan på air assault bike
-
Göra sjukgymnastiken
-
Power walks varje dag
Om en vecka ska jag testa korta löppass och se hur ryggen reagerar. Jag har även bokat crossfitpass – med anpassade övningar.
Har ni skadat er någon gång? Hur påverkade det er?


























