Jag stod bakom den stora syrenbusken den där ljusa sommarkvällen i mitten av åttiotalet. Axlarna var uppdragna, bröstet fyllt av vrede. Om jag blivit kränkt, tillsagd eller förlöjligad – det minns jag inte längre. Men jag minns doften. Den tunga, lila doften som jag drog in djupt för att lugna mig själv.
Jag höll om min lilla kropp, hjärtat slog adrenalinfyllda slag. Där inne satt familjen kvar runt middagsbordet som om ingenting hade hänt, medan jag stod ensam med ett raseri som kändes större än jag själv. Och plötsligt bestämde jag mig: jag ska ge igen. Jag är inte rädd för något.
Med bestämda steg gick jag runt busken och fram till altandörren. Ett knytnävsslag rakt in i glaset – och rutan brast. Skärvorna föll ner runt mina bara fötter och in mot matbordet där pappa, mamma och storasyster satt. Deras miner var oförglömliga, och pappa flög upp ur stolen för att fånga mig. Än idag vet jag inte vem som blev mest rädd – de, eller jag. Kanske var det faktiskt min familj.
Jag tänker ofta på den där lilla, blonda och bestämda tjejen. Kanske mer än någonsin nu. Jag längtar efter att hitta tillbaka till henne – till det jag hade innan livet kom och tryckte ner mitt sanna jag, tills jag kanske började leva mer för andra än för mig själv. Inte för att jag vill slå sönder rutor när jag blir orättvist behandlad, utan för att jag märker hur vi kvinnor gång på gång tystar vår egen röst. Vi sväljer våra åsikter för att bevara den goda stämningen, för att passa in, bli accepterade, bli älskade. Vill ju inte att andra ska uppfatta oss som bortskämda eller gnälliga. Oattraktivt.
Incidenten med syrenbusken kom tillbaka till mig idag, mitt i vardagen, när jag drog runt med dammsugaren. Tänk att jag verkligen slog näven rakt genom rutan.
Och tittar man på det gamla fotot från Varbergs torg – där jag står bredvid min uttråkade storasyster – ser man det redan. Det gick inte att sätta sig på mig.
Vi går mot helg, och helt ärligt – jag ser mest fram emot att den bara ska passera så smidigt som möjligt. Vi ska nämligen flytta ut det sista från lokalen vi hyrt i sex år, och herregud vad mycket prylar vi hunnit samla på oss under den tiden.
Jag får smått panik över hur lång tid det tar att få ordning på allt. Helst av allt vill jag bara knäppa med fingrarna och vara klar. Färdigflyttad. Hejdå och tack för den här epoken!
Jag har dessutom varit själv hela veckan och även om mina barn är stora så är det rätt mycket mer fix med all logistik, mat, hem och hund när man är soloförälder.
Har fyllt på med matcha, bastu, promenader och tidig läggning så det är inte ett dugg synd om mig. Men att flytta är fasen inte roligt alltså.
Hoppas ni har en skön vecka och njuter av det vackra vädret. Vi har helt otroliga solnedgångar här på västkusten och det är en dröm att fortfarande sitta ute och äta lunch i ett linne. Vilken vacker septembermånad vi har.
Jag har precis tömt mobilen på lite bilder från den senaste tiden. Eller ja, om jag ska vara ärlig så fick det följa med några foton från min resa till Frankrike också.
Här ser ni Anna och mig, uppklädda och redo för en kväll där vi bestämt oss för att fira livet. Jag är så glad att hon valde att följa med till min plats där nere – vi fick helt otroliga dagar tillsammans.
På restaurangen fotade jag denna kanna som inspiration inför mina framtida keramikdrömmar. Tänk sen i framtiden då jag tagit ner både drejskiva, all lera och min ugn till Frankrike. Är det om tio år? Femton? Eller kanske tidigare…
Det var så roligt – vi var på matmarknad i Pézenas och hade siktet inställt på en restaurang jag gillar. Men när vi kom fram var det fullt. Vi började leta efter andra ställen att äta på, men överallt samma sak: fullbokat. Ghaaa! Och som om det inte räckte började det regna också. Dyngsura sprang vi runt som två desperata, hungriga turister tills vi plötsligt fick syn på en restaurang mitt emot parkeringen, precis bredvid apoteket. Inget vidare charmigt vid första anblick, men de hade två platser lediga – vi kastade oss in, beställde deras trerättersmeny och pustade äntligen ut.
Sedan började magin. Den ena rätten efter den andra bars in, små mästerverk och riktiga smaksensationer. När personalen till och med började borsta bordet med en liten kam insåg vi båda att vi nog hamnat på en riktigt bra restaurang.
Och mycket riktigt – när vi gick därifrån upptäckte jag skyltarna i fönstret som vi totalt missat i vår hunger och brådska. Ett litet guldkorn, rakt framför näsan hela tiden.
Ödet tänker jag. Vi hade en pangfin lunch. Riktigt prisvärt var det också!
Från den ena menyn till den andra – vi åt oss verkligen genom Languedoc, bokstavligen. Här ser ni mig på min favoritfiskrestaurang vid stranden. Där går man fram, pekar på fisken man vill ha, så väger de den och grillar den direkt. Enkelt och helt fantastiskt gott.
Mitt i allt tog jag en bild på skylten Chien Chaud och skickade till min kollega Theoni, som är utbildad fransklärare. “Varm hund… vad är det ens för något?” skrev jag.
Theoni svarade snabbt: HOT DOG!!!
Just det! Men varför heter egentligen varm korv “hot dog” på engelska?
Jag googlade och hittade en rätt rolig språkhistoria. Ordet hot dog dök upp i USA i slutet av 1800-talet, när man började sälja korv i bröd på basebollarenor och marknader. Korven kallades ibland för dachshund sausage (taxkorv), eftersom den var lång och smal och liknade en tax.
Försäljarna ropade något i stil med “Get your hot dachshund sausages!” men det var lite för krångligt, så folk började säga hot dog istället – “varm hund” – som ett skämt. Namnet fastnade, även om det förstås inte hade något med riktiga hundar att göra.
Så hot dog var egentligen slang som blev standard, medan vi i Sverige valde den mer raka översättningen: varm korv.
Varje morgon serverade jag smoothibowl med nötter och frukt. Kokt ägg vid sidan.
Jag sparade ner den här. Motsägelsefullt?
Jag vet inte…
Men jag känner så här. Men vill absolut ha kvar Frankrike. Lugn och enkelhet i Languedoc helt enkelt.
Tillbaka till verkligheten med upppackning på jobbet. Boris var med.
Jag klockar min sömn varje natt och varje gång jag får dessa meddelanden är jag så nöjd med mig själv. Bra gjort!
Klockar även mina steg. Var det någon av er som såg intervjun med Björn Borg? Kunde relatera så mycket till alla grejer han har för sig – steg, mat, parfym, små ritualer… Det skapar trygghet!
Hanna Wendelbo bjöd in till Girls New Year.
Vi var ett stort gäng kvinnor som delade klokheter, skratt och trams i ett par timmar. Underbar afton!
På jobbet med min mamma Lotta och min andra mamma Theoni. Skämt å sido. Vi hjälps åt. Alla gör så gott de kan och vi har olika kvaliteter.
Den här talade till mig förra veckan då jag upplevde att det var många, kanske även jag själv, som var riktigt dåliga på att snälltolka. Det ska i alla fall jag bli bättre på.
Men yes! Åtta timmars sömn igen. Jag är en stjärna! många frågade om mina ringar efter jag la ut denna bild på story. De är från Ole Lyngaard.
Kors i taket. Jag bakade banankaka. Så god! Jag själv har ätit helt glutenfri kost de senaste åtta veckorna så jag blev så glad över att den bakades med mandelmjöl. Recept från Sofia Wood.
Promenad med min hund. Fan va vackert!
Känner mig tacksam.
Klockan är strax efter tio när jag landar i soffan med datorn i knät för några timmars arbete. Det är en strålande septemberdag och jag har just kommit hem från en lång promenad med min hund. Sju kilometer längs ett stilla hav – förbi nyponbuskar, vresrosor, fiskmåsar och klippor. Jag känner mig så rik.
Promenaden fick mig att stanna upp och fundera på hur tacksam jag är över den arbetssituation jag har skapat för mig själv.
Att jag en helt vanlig vardag kan äta frukost med två av mina barn, krama min man hejdå i hallen, plocka undan lite hemma, vispa ihop en matcha, slänga in en tvätt, ta en lång promenad med musik i öronen, handla ägg på vår lokala butik, gosa med min hund och plocka in en bukett rosenskära från trädgården. Det är en sådan frihet. Och det är så härligt.
Jag ringde min kollega och sa att jag jobbar hemifrån idag, men att vi kan mötas för en god lunch ute vid viken. Senare ska jag sätta på bastun, torrborsta kroppen, läsa en bok – och jobba lite till med den kommande kollektionen.
Det här året är faktiskt det första på länge som jag inte har ansvar för något stort externt projekt. Och det känns skönt. Jag får möjlighet att lägga all min energi på mitt eget arbete. Det gör mig gott – även om jag märker att jag samtidigt blir lite bekväm och långsam. Men kanske är det just det jag behöver efter alla intensiva år. Sanningen är att klimakteriet också har påverkat mig mycket, både mitt mående och min energi, och jag orkar inte riktigt i samma tempo som tidigare.
Jag tänkte i alla fall visa er lite av de externa projekt jag har arbetat med under de senaste åren.
Ett av de största – och mest energikrävande – projekten jag har gjort var att skriva min bok Livskraft från Trädgård & Hav. Jag är så stolt och glad över det arbetet. Det känns verkligen fint att boken fortfarande lever sitt eget liv, och jag får ofta höra från läsare att de uppskattar både reflektionerna och tipsen. I butiken i Varberg säljer vi den dessutom signerad, vilket många tycker är en rolig detalj att ta med sig hem efter ett besök.
Själva texten skrev jag nere i Frankrike, under några veckor då jag bodde där tillsammans med min hund. Men kors, vilket projekt det var!
Samtidigt var det ju också första gången jag gjorde något liknande. Jag hoppas verkligen att jag får möjligheten igen, och jag har faktiskt redan suttit i några möten kring en ny bokidé. Men så här i efterhand är jag glad att det inte blev av just i år – det har varit ett perfekt år att landa, andas och ta hand om det jag redan har.
Ett återkommande arbete för mig de senaste åren har varit färgsättningen av rummen nere i Frankrike. Här har jag samarbetat med Jotun, och det har verkligen varit en fröjd att både få måla på plats och samtidigt dokumentera processen för att dela i både mina och deras kanaler. Här kan ni läsa om kulörerna i Frankrike.
Faktum är att jag snart ska föreläsa om just detta – bland annat hos Colorama i Varberg den 9/10. Är du sugen på att komma?
Under de senaste åren har jag haft förmånen att arbeta en hel del tillsammans med Ellos – både genom att skapa egna kollektioner och vara en del av olika kampanjer. Det har inneburit många timmar av arbete och en del resor, men framför allt så många fina möjligheter.
Jag är otroligt tacksam för allt jag har fått lära mig om branschen under den här tiden, och inte minst för alla fantastiska människor jag fått arbeta med. Det har varit ett helt otroligt gäng – och vi har haft så roligt ihop!
Jag fick möjligheten att skapa en helt egen badkollektion – med allt från bikini och baddräkt till solklänning och handdukar. En otrolig upplevelse och något jag alltid kommer bära med mig.
När det var dags att fota kollektionen åkte vi ner till vackra Puglia – en resa jag kommer bära med mig i hjärtat länge. Platsen vi bodde på var helt magisk, och eftersom teamet hade bokat stället för fler fotograferingar än bara min kampanj fick jag lite fri tid också. Tid att läsa böcker, njuta av god mat och upptäcka den här fantastiska platsen.
Det var verkligen roligt att jobba med så många människor – ofta är det ju annars bara jag och mitt stativ. Hahaha!
Baddräkten sålde slut direkt! Och det är inte svårt att förstå – den var verkligen snygg, kvinnlig och rejäl i sin design.
En av de tidigaste kollektionerna jag gjorde för Ellos var dock den här. En egen linnekollektion med morgonrock, sängkläder och väskor. De blev så fina!
Minns ni när jag gjorde en kollektion kuddöverdrag av tyg som var restprodukt från textilbranschen? Den blev också en riktig succé och sålde riktigt bra!
Ett år hade jag uppdraget att samla vintage på marknader nere i Languedoc. Dessa skatter såldes sedan i Ellos webbshop, och sakerna försvann på bara några minuter! Jag minns att det kändes lite snopet för produkten och bilderna på den försvann direkt – vi hade lagt ner så mycket tid och energi på att skapa en vacker kampanj, och så blev det nästan som ett tomtebloss. Men själva konceptet med vintage var ju fantastiskt!
Ett år var vi i Blekinge och fotade för Uteliv – ja, jag har verkligen gjort så mycket kul med det här gänget! Tidigare i år var de hemma hos mig och skapade rörligt material, och den kampanjen tror jag fortfarande går varm. Här delar jag dessutom tips om hur jag kulörsätter och inreder, något som alltid känns lika roligt att visa.
De roligaste uppdragen jag haft är verkligen de där jag får resa och berätta om destinationer. De senaste åren har det blivit flera – både inom Sverige och utomlands. Men den mest fantastiska platsen jag haft förmånen att besöka, vid två tillfällen, är utan tvekan Irland.
Vilken otrolig plats! De vänliga människorna, den spektakulära naturen och all den spännande historien – jag tappade nästan andan båda gångerna och fick nypa mig i armen. Att få arbeta med att berätta om sådana upplevelser för andra är verkligen något alldeles speciellt och få förunnat.
Att få arbeta med lokala företag i min egen hemstad Varberg är verkligen en lyx. Vid flera tillfällen har jag samarbetat med Monark, och förra året lanserades cykeln jag designade med dem i limiterad upplaga. Jag älskar den!
Och det verkar fler göra, för den sålde slut på studs – tack för det!
I januari i år fick jag det prestigefulla uppdraget att skapa huvudutställningen på en av Nordens största designmässor – FORMEX. Jag jobbade intensivt med detta redan i slutet av 2024, och i efterhand har jag insett hur mycket det påverkade både min egen verksamhet och min sinnesro – mer än jag kunnat föreställa mig.
Men jag är så stolt och glad över uppdraget. Jag nådde verkligen min vision och var otroligt nöjd med resultatet.
Att få vara med och driva ett så omfattande projekt i mål – med så många människor, all struktur och stora kostnader inblandade – var både lärorikt och otroligt roligt. Tusentals människor passerade under dessa dagar, och jag hade bjudit in konstnärer som arbetade i de olika rummen jag byggt upp, för att skapa en härlig dramaturgi och upplevelse i utställningen. Det var något mer än bara prylar att titta på – precis som jag alltid tänkt med min egen butik i Varberg. Att ge besökaren något som stannar kvar när man ändå har chansen.
Jag är så glad och tacksam över möjligheten, men jag tror det kommer dröja innan jag tackar ja till ett så stort projekt och stannar i Stockholm så många dagar igen. Stor respekt för alla som finner sinnesro och klarar tempot i storstaden. Jag själv vill helst dra kepsen över huvudet och gå rakt ut i skogen – eller sänka ner kroppen i ett svalt hav.
Jag vill tro att alla uppdrag jag tackat ja till under de senaste åren har lett mig till där jag är idag. Jag hade varken varit här i min egen verksamhet – varken ekonomiskt eller kunskapsmässigt – om jag inte parallellt arbetat med dessa projekt.
Det har varit slitigt att räcka till och hinna med mitt eget, men allt har verkligen varit värt det. Och tänk så mycket fantastiskt man får uppleva på vägen, om man vågar tacka ja och kliva utanför sin comfort zone.
Allt det här har tagit mig hit i år – till en plats där jag kan unna mig en långsam morgon och sedan jobba med den nya klädkollektionen från soffan. Vi får väl se om det kanske blir en bok någon gång inom snar framtid…
Under tiden tänker jag njuta av att inte ha något större projekt vilande över axlarna och ta tillvara på friheten det ger. Ser verkligen fram emot den där bastustunden nu.
Jag minns så väl när jag satte mig på den där långa bänken våren 2020, pirrig av förväntan och full av energi. Året innan hade jag tagit det stora beslutet att stå på egna ben – att bygga ett eget varumärke, helt själv. Jag var otroligt tacksam för alla år med mitt tidigare varumärke, för resorna, lärdomarna, gemenskapen och alla äventyr. Men det var dags att gå vidare. Ett stort och samtidigt lite skrämmande steg i mitt företagande.
Vid årsskiftet hade jag precis skrivit på kontraktet för en ny butikslokal, fylld av planer och drömmar. Jag såg framför mig möten och evenemang, föreläsningar, middagar, workshops, nätverkande och en plats där idéer skulle få ta form och växa.
Men så kom mars 2020. Först började nyheterna om smittspridningen ta fart, och den 11 mars klassade WHO covid-19 som en pandemi. Kort därefter, i mitten av mars, införde Sverige sina första större åtgärder – resor begränsades, sammankomster ställdes in och distansarbete blev en ny verklighet.
Lagt kort ligger. Kontraktet var redan påskrivet – nästan 300 kvadratmeter. Jösses, vilket steg!
Jag hade dessutom byggt upp relationer med leverantörer till mitt nya varumärke på Sri Lanka – en plats som jag och min familj återvänt till under många år. Men när pandemin slog till förändrades allt. På gatorna patrullerade militären och samhället stängdes ner helt. Utegångsförbud infördes och allt stod stilla.
Som tur var hade jag redan beslutat att lägga produktionen av linnekläder i Europa. Dels för att underlätta kommunikationen, men också ur ett hållbarhetsperspektiv. Här hade jag bättre insyn i fabrikerna som sydde mina plagg, och arbetssätten och villkoren liknade dem vi har i Sverige.
I Europa stod verksamheterna inte still på samma sätt, och produktionen av min linnekollektion kunde ändå fortlöpa någorlunda enligt plan. Men allt från Sri Lanka blev en helt annan historia. Något år senare möglade varorna på en båt – en dyrköpt och lärorik erfarenhet för mig
Men så är det – så kan det gå. Jag var långt ifrån ensam om att möta utmaningar som företagare under pandemin. Butikslokalen stod där i alla fall, redo att inredas, och det var bara att fortsätta framåt med planerna, samtidigt som jag anpassade mig efter restriktionerna.
Det som faktiskt blev en av de stora fördelarna under den här tiden var att de flesta befann sig hemma, med blicken fäst vid sina skärmar. Det gjorde att många kunde följa min resa och lanseringen av varumärket på nära håll – en liten ljuspunkt och positiv kontrast till alla tunga larmrapporter som annars präglade det här märkliga året.
I juni 2020 slog vi äntligen upp portarna – både digitalt och fysiskt. Hela linnekollektionen sålde slut direkt, och även vår keramik fick snabbt nya hem. Den sommaren semestrade de flesta svenskar på hemmaplan, och många valde bort storstäder och gallerior för småstäder och naturupplevelser. Det gjorde att många också hittade till oss i Varberg. Med våra rymliga butikslokaler kunde vi ta emot besökare på ett tryggt sätt, och trots de märkliga omständigheterna blev sommaren intensiv – och alldeles fantastisk.
Jag krokade arm med många av mina kollegor och vänner – tillsammans skapade vi roliga projekt och hjälpte varandras varumärken att synas. Bland annat hade Hanna Wendelbo workshop i måleri hos oss i lokalen, vilket blev en härlig mix av kreativitet och gemenskap.
Vi hade workshop i växtfärgning en sommar och det var verkligen lyckat.
Tänk så mycket vackert som har skapats innanför dessa väggar, och så många vägar som har korsats. Så många kvinnor har mötts här och knutit band för livet. Det fyller mig med värme i hjärtat att ha fått vara en del av det.
Sofia Mokkasin Jansson höll workshop hos oss två gånger och lärde ut konsten att skapa pappersblommor – långt innan trenden tog fart i Sverige. Hon var verkligen pionjär inom området, och senare skapade hon bland annat blommor för Svenskt Tenn.
Ja, jösses, vilken resa vi alla har gjort under de här åren!
I morse satt Hanna Wendelbo i soffan på Nyhetsmorgon bredvid Karl Fredrik och pratade om Rosa Bandet-kampanjen. Såg ni?
En helg var Linda hos oss och höll en kurs i hur man gör egen surkål och kimchi. Älskade detta!
Varje gång vi hade en spännande kreatör hos oss hade jag alltid med mig kameran för att dokumentera. Den visuella berättelsen om lokalen och allt som hänt här har verkligen betytt mycket för varumärket.
Kors vad jag har grejat med miljön för att ständigt utveckla den och bjuda på något kreativt och vackert. Det har verkligen varit en fröjd!
Och kollektionerna som tagits fram genom åren har alltid haft härliga berättelser runt sig, med inspirerande moodboards som skapats i sann “storytelling-anda” – något som år av bloggande verkligen har lett fram till.
Detta blå mönster blev väldigt populärt minns jag. Kanske ska vi väva upp en gyllene variant i samma ruta?
Och här står jag, i vårt fina kök. Ett kök som inte alls finns kvar längre – spisen är bortburen, tavlorna nerplockade, diskmaskinen står på sniskan, och ja, lokalen är snart helt tom efter en hel dag med lådor och möbler.
En epok går i graven. Det är både lite sorgligt, men också ganska skönt. Jag brukar känna i magen när jag är klar med saker, och för mig är detta nu ett avlutat kapitel. Nu är det bara att fästa blicken mot framtiden.
Just nu är jag verkligen spänd på vinterns kollektion. Jag har provat våra nya plagg idag – en helt fantastisk ny kjol och en underbar blus som lanseras tillsammans med andra klassiker som jag vet att ni kommer uppskatta inför vintern.
