Sedan jag började med östrogen och fick hjälp genom min klimakterieresa har min ångest lättat monumentalt. Det är som att jag fått tillbaka livet – ett helt annat sorts liv än det jag kände att jag kämpade med för ett halvår sedan. Allt var ångest, ilska, mörker och hopplöst. Jag kunde inte sova. Jag kunde inte fungera.
Jag har funderat mycket på varför jag mådde så otroligt dåligt. Min egen analys är att det handlar om en ryggsäck full av obearbetade trauman som gjorde den här fasen i livet blev ännu tyngre än vad den kanske behövt vara. Kan det finnas en poäng i det?
Jag har länge försökt springa ifrån min bakgrund. Jag ville vidare, inte gräva så mycket i det som gör ont – hellre läka genom att ta hand om mig själv på bästa sätt, leva det liv jag vill ha, ta revansch på allt som gått förlorat. Men så var det som att kliva rakt in i skärselden. Jag tappade bort mig där. Energin och den kreativa styrka jag alltid burit på – den bara försvann.
Jag är nu så tacksam att ha fått tillbaka livskraft och livslust igen. I februari fick jag hjälp med östrogenbehandling och jag har succesivt tagit mig tillbaka till skrattet och välmåendet igen.
Och ändå vaknade jag i morse med ångest. Den låg som en kramp över bröstet. Jag vill inte gå in på varför – men jag vill ändå konstatera – att även om man bor fint och har en pool så blir man inte automatiskt lycklig.
En följare frågade mig nyligen om jag är tacksam, och hur det känns att ha lyckats som jag gjort. Jag studsade till. För självklart är jag tacksam över att vi haft möjligheten att skapa ett hem här i Frankrike. Jag vet att jag är priviligerad. Och jag är verkligen tacksam över livet i stort och smått.
Men att vara lyckad – Nej. Det vet jag inte om jag är.
Privilegierad skulle jag vilja kalla det i så fall.
Jag fick nyligen en fråga från Heja Livet om att dela min livshistoria hos dem. Känner ni till deras konto? Jag tycker verkligen om det de byggt upp – så värdefullt att berättelser får ta plats, att perspektiv delas. Vi växer ju av att höra andra prata om både det ljusa och det svåra.
Jag har inte tackat ja än. Tycker ni att jag ska?
Jag tycker det blir svårare och svårare att dela det sårbara ju äldre barnen blir. Jag vill skydda dem från att exponeras online. När jag berättar om mina utmaningar känns det ibland som att jag, hur försiktig jag än är, ändå drar in dem i det. Deras integritet måste få gå först – även om jag brinner för vissa ämnen.
Alla bär på sin historia. Ofta rymmer den både smärta och sorg.
Det finns så mycket jag skulle vilja skriva och prata om:
– Om att vara vuxet barn till en pappa med beroendesjukdom.
– Om åren jag levde i fysiskt och psykiskt våld och därefter gömde mig.
– Om att vara medberoende: detta utvecklas ofta i nära relationer där det finns dysfunktion, som vid alkohol- eller drogmissbruk, psykisk ohälsa eller trauma. Det är en form av självuppoffring som på sikt även blir skadlig för den som försöker hjälpa.
– Om att vara NPF-mamma.
– Om ensamhet.
– Om klimakteriet och kroppen man lever med.
Vilket ämne skulle ni helst vilja att jag skrev mer om? Och om jag skulle tacka ja – vilket ämne borde jag lyfta?
I morse låg ett tungt tryck över mitt bröst. Trots att solen sken. Trots att jag var i södra Frankrike. Trots att jag kunde ta ett dopp i den svala poolen innan kaffet.
Jag tror att verklig lycka inte sitter i det yttre. Den bor i mammahjärtat – Om barnen mår bra. I om man själv är frisk och stark, både i kropp och själ. Den finns där man jobbar med acceptans och självkärlek. Och när man har människor omkring sig som älskar en, som bär när man själv inte orkar.
Det där går inte att köpa för pengar.
