Min vän Åsa tipsade mig om en artikel i Breakit – en svensk digital nyhetssajt som vanligtvis fokuserar på näringslivet och tech. Just därför blev jag så positivt överraskad när jag såg att de hade lyft klimakteriet som ämne. Ett oväntat men väldigt viktigt grepp!
I artikeln delar flera tunga namn inom näringslivet med sig av sina personliga erfarenheter av klimakteriet – och hur både livet och karriären har påverkats. Det förvånar mig inte att många av dem vill vara anonyma. Men just det säger en hel del om hur samhället fortfarande ser på kvinnor i den här fasen av livet.
Här är några citat direkt ur artikeln:
“Jag fick sömnproblem också. Det är klart att det påverkade min vardag, men jag har pannben så jag körde på ändå. Men det fanns vissa dagar när jag inte var lika alert som vanligt.”
”Framförallt gjorde klimakteriet mig till ett monster hemma. Min stackars sambo förstod ingenting när jag plötsligt kunde explodera eller brista ut i gråt för att mjölken var slut.”
“Saker som egentligen var helt normala, triviala, fick mig att gå igång på alla cylindrar. Man är inte jättenöjd med sig själv just då. Man vet att man överreagerar, men det går inte att stoppa sig själv.”
”Reaktionen jag fick när jag någon gång nämnde klimakteriet var beklagande kommentarer eller generad tystnad, ungefär som att man skulle ha nått bäst före-datum. Därför undvek jag att tala om det.”
För mig har det nu gått ett par månader sedan jag började med hormonbehandling, och det är som att någon har dragit upp rullgardinen – livet och ljuset har kommit tillbaka. Det är nästan svårt att förstå att jag i december satt och funderade på hur jag skulle kunna avsluta mitt liv utan att min familj skulle bli alltför drabbad. Jag mådde så fruktansvärt dåligt. Jag ville inte vara med längre.
Min klimakterieresa har smugit sig på under flera år – med sömnlösa nätter, hjärndimma, ilska, en kropp jag knappt kände igen och en djup ledsamhet. Jag har verkligen försökt allt: ätit bra, tränat, skalat bort åtaganden, jobbat mindre, lagt mig tidigare… men inget hjälpte fullt ut. Det var först när vi höjde dosen på mina plåster som jag började känna igen mig själv igen.
Jag blev glad. På riktigt.
Det har varit en skitjobbigt faktiskt. Jag har skämts, tvivlat, känt mig förvirrad och korkad – som att jag gått vilse i mig själv och i livet.
Läs hela artikeln här. Och snälla – om du befinner dig i en liknande situation: gå till en gynekolog och be om hjälp. Ju mer vi pratar om det här, desto mer sprider vi kunskap. Fördomar bleknar, förståelse växer – ingen ska behöva gå igenom det här ensam för det här är verkligen inga lätta grejer att ta sig igenom.
