Just nu målar jag om detta rum. Det blir sandfärgat och dubbeldörrarna bli ljusblå. Jag har bara en vägg kvar med ytterligare en strykning och halva dubbeldörren kvar. Min man kom hem från IKEA med kompletterande hyllsystem för vår väggbyggda bokhylla och har börjat skruva. Oerhört produktiv dag.
Men jag tittade precis på klockan och insåg att vi nog behöver ha lite härlighet och avslappning denna lördag också. Så när jag rollat klart så ska vi ta oss mot bryggan vid havet för dopp och sedan återvända hem till en varm bastu. Sedan blir det pizza och mello med de barn som vill vara med.
Jag har farit med lögn inför mina följare på Instagram. Jag trodde den här glassen var slut för de butiker jag handlar i har den inte längre och när jag googlade stod den som utgående sortiment. Men då hörde varumärket av sig till mig och sa att det bara en EAN-koden som utgått och att glassen absolut finns kvar. Vilken tur – jag är nämligen besatt!
Enda glassen jag äter. Fann dem på OKQ8 igår och bunkrade upp i frysen.
Förlåt till alla jag skrämde men då fick vi klarhet i detta i alla fall… Nya smaken 2025 är kanelbulle. Vet inte vad jag ska säga om det.
Men ska absolut smaka.
Har ni?
Ska bli så skönt att få till den här förändringen här hemma. Några platsbyggda möbler och lite färg gör mycket.
Och solen. Det känns så himla fint att vi är inne i februari nu tycker jag. Fin kväll till er.
Det är tidig lördag morgon och jag sitter och diskuterar med min man om jag eventuellt ska dricka en proteindrink eller ta något att äta innan träningen vid nio.
Han hävdar att han tränar bäst på tom mage då det är morgonträning men någon på gymmet sa att det är som att köra en bil utan bensin.
-Helt individuellt, kontrar min man då. Om du ska ta något nu så är det inte protein du ska ha utan då ska få i dig kolhydrater för energi innan pass.
Hmmm… jag googlar och får varierande svar så det är nog bäst jag har koll på min egen kropp och vad som funkar för mig.
Den erfarenhet jag har är att det är kass att träna nära inpå måltid – känner mig ofta illamående då eftersom vi rör oss mycket och hoppar runt. Hade vi bara lyft vikter hade det varit okej men att kasta sig ner på golvet och göra trettio burpees på tid med äggröra i magen är verkligen en mardröm. Tar en halv banan och några skedar yoghurt direkt. Två timmar till passet börjar.
Men nu var det inte maten jag skulle skriva om. Jag tänkte berätta om hur jag gör för att hålla igång träningen regelbundet. Det är inte helt självklart och det är ett arbete som kräver både planering, prioritering, viljestyrka och uthållighet.
Jag började träna samma år jag fyllde 44. Jag hade noll erfarenhet av träning – endast två tunga Göteborgsvarv i kroppen och några tappra försök på gymmet. Allt fick mig att tröttna och hitta ursäkter för att slippa. Har burit och fött tre barn, varit storrökare under en lång period och dessutom varit en riktig sucker för socker.
Det sägs att muskelmassan minskar där vid fyrtio hos oss kvinnor. Men vad händer i kroppen då?
Könshormonet östrogen är inblandat i många av kroppens processer, däribland bibehållandet av ett starkt skelett och starka leder och muskler. När mängden östrogen avtar under klimakteriet, kan det påverka muskelmassan (detta kallas sarkopeni). Ni märker kanske att er muskelmassa minskar och att ni har mindre energi?
När min kompis Anna sa att hon hittat ett erbjudande hos Crossfit vid årskiftet så sa jag JA utan att ens kolla upp vad crossfit var. Jag ville bara börja träna något – vad som helst utom paddel tänkte jag.
Vi hade ett par privata pass med en coach och sedan började jag boka upp mig på gymmets gemensamma pass via min app. I början var jag jättenervös, kände mig dålig och tyckte det var jobbigt. jag var så självmedveten och otränad. Jag pressade mig för hårt ett par gånger också minns jag. Fick problem med migrän och muskelgrupper jag stressade i min ivrighet att få resultat och känna mig duktig. Idiotiskt var det. Men samtidigt ligger det lite i min personlighet att pressa på mer än jag egentligen orkar så jag ska inte vara för hård mot mig själv. Jag har en vän som är helt tvärtom och hon säger ofta att hon önskar sig lite mer av mitt driv och mod att lägga på mer, våga lyfta tyngre och hoppa högre. Vi är olika där. Det finns inga fel och rätt – man gör det som är kul och utmanar tänker jag.
Jag har varit på pass där jag varit så sjukt nere och jättesvag och vid dessa tillfällen har min tränare sagt att detta är de viktigaste passen jag någonsin kommer göra – gå dit, gör jobbet och lägg dig på en nivå som kroppen pallar. Men gå dit. Din skalle kommer tacka dig.
För det är det som är kontentan med allt arbete jag lagt ner på kroppen de två senaste åren. Det handlar mest om min mentala hälsa och mindre om magrutor. Det handlar också om att bygga en stark kropp som ger mig bra förutsättningar i livet.
Jag har satt olika mål för att göra mig motiverad. Jag måste se någon form av belöning och få en kickback för att hålla kvar i motivationen har jag märkt. Under både -23 och -24 tränade jag mot att klara av att göra strikta pull ups. Jag hade också som mål att kunna stå på händer och göra strikta armvävningar.
Jag går på minst tre pass i veckan och under vissa perioder har jag bokat fokuspass hos min PT för att träna teknik. Under förra försommaren försökte jag mig på att kombinera träningen med löpning och det gick riktigt dåligt. Jag hade ständigt dåligt samvete och tyckte att jag var dålig.
Likadant när jag åkte till vårt hem i Frankrike och jag bestämde mig för att träna regelbundet där och sedan inte fick ihop det – kände mig misslyckad. Likadant om jag åker iväg på uppdrag och bor på hotell – kollar genast upp gymmet och packar ner träninsgkläder. Tror ni jag går dit? Nope.
Men. När jag kom på att jag jag ska ta viloperioder vid dessa tillfällen och vara stolt ch glad över all träning jag ger min kropp på hemmaplan i Varberg istället så har jag blivit mycket lugnare. Allt finns kvar när jag är tillbaka.
Vid årskiftet skadade jag handen och var iväg i Stockholm under en längre period så träningen uteblev nästan helt. Vi hängde upp en pull-up bar i en dörrpst hemma och så gjorde jag lite armhävningar och situps för att kroppen ändå skulle få lite muskelutmaningar – det kändes bra och lite skoj också.
Men nu är jag tillbaks på gymmet igen och jag har längtat efter goda rutiner.
Så ser mina träningsrutiner ut. Hoppas det kan inspirera någon av er att kanske komma igång med rörelse och framför allt tyngdlyftning nu om Du är kvinna över 35.
Ha en fin dag.
Min repris från vår första resa till Sri lanka blev så uppskattad så jag har beslutat mig för att posta några fler. Det är verkligen ett bra tips till er som jobbar med innehåll på sociala medier – var inte rädd för att återanvända bra material. Låt det gå lite tid bara och kolla av om det fortfarande känns relevant och bra.
När vi besökte Banyan Camp och bodde i djungeln några dagar så passade vi på att göra en utflykt med värdinnan på stället.
Vi packade ihop oss i hennes jeep och sedan tog hon med oss till en fors som bildade källor där vi kunde bada.
I forsen höll ”doktorsfiskar” till och stod man still så var de framme och gnagde på fötterna till både vår bestörtning och förtjusning.
Och oj vad vi badade! Det var säkert +40 grader denna dag så det svalkande badet var verkligen välbehövligt.
Efter en stund så kurrade det i våra magar så vi steg upp ur forsen för att möta upp Veejay för lunch.
Vackert som tusan!
Hon hade kokat nyuppdragen tapioca över öppen eld vid sidan av forsen.
Maten serverades i bananblad och man åt med händerna.
Tapioca, även kallad cassava är riktigt god, nyttig och rik på kolhydrater. Vi åt den tillsammans med riven kokos en syltad rödlök. Mums!
Efter det blev det mer bad i någon slag akvedukt bredvid strömmen.
Verkligen spännande!
Jag är så glad över alla fina äventyr och möten under semestern och vi har flera gånger konstaterat att vi inte är en familj som kan ligga på stranden och sola i flera veckor i sträck.
Efter detta bad hade dock storebror 96 myggbett på ryggen… Det var det lätt värt, hävdar han!
I jeepen tillbaka till camp tog vi en omväg och fick en spännande safari på köpet då vi såg apor, påfåglar, örnar, papegojor, vattenbufflar och elefanter. Jag är så glad över att ha klarat mig igenom denna semester utan ett enda möte med en orm. Tack och lov för det!
Jag vaknar alltid av mig själv mellan fem och sex varje dag. Då går jag upp med en gång för att dricka ett stort glas citronvatten medan jag tittar på kaffet som rinner ner i bryggaren och köket fylls av ljuvlig morgondoft. Därefter sätter jag mig i soffan och arbetar med innehåll – bilder och texter för sociala medier. Ibland har jag förberett och vet vad jag ska posta och ibland går jag på känsla. Som nu – när jag skriver det här till er.
När det kommer till Instagram försöker jag att publicera i feed innan klockan slår 06.45… Blir jag sen och klockan slår över 07.00 så är det nästan bättre jag väntar med att lägga upp mitt inlägg till kvällen eller nästa morgon. Detta för att jag märker att innehållet har svårt att nå ut till mina följare om lägger det senare. Antar att det har något med algoritmerna och vilka tider på dygnet flest av mina följare scrollar… Känner att mycket ändrar sig hela tiden i forumet så. jag vet egentligen inte om det gör något alls med tiderna nu längre men den här rutinen funkar bra för jag hinner ofta bli helt klar innan resten av huset ska väckas och morgonbestyr med frukost, gympapåsar och dylikt drar igång.
Efter barn och man lämnat huset så tar jag ut min hund. Ibland på en längre promenad men ofta går vi runt kvarteret med en podd eller ett telefonsamtal i öronen.
Eftersom jag redan arbetat ett par timmar så känner jag sällan stress över att komma igång med jobb. Har jag ett uppdrag som ska göras eller en deadline tar jag givetvis tag i det men annars brukar jag känna in vad kroppen vill ha. En av fördelarna med att vara egen antar jag.
Vill jag basta? Träna? Bada i havet? Kolla serie? Ta fram kameran? Ta tag i mailen?
Inser att det var länge sedan jag hade möjlighet att känna in vad kroppen behöver – jag har varit fullt upptagen med utställningen och alla andra stunder har jag släckt bränder. Försökt räcka till som mamma och fru. Försökt sköta mitt bolag. Räcka till. Har känts som en omöjlig uppgift.
Jag visste att det skulle kosta på men nu när jag är ur torktumlaren så känner jag mig tilltufsad minst sagt. Tänker på människor som arbetar så här hela tiden utan möjlighet att slicka sår och landa.
Häromdagen skrev en kvinna till mig – hon arbetar som polis i Stockholm Syd där allt mörker händer just nu. Kan inte föreställa mig vilken tung verklighet och arbetsbelastning det kan vara – är full av beundran och tacksamhet över att människor som hon fortsätter gå upp varje morgon och går till jobbet. Hon laddar med sömn, träning och bra mat, försöker att inte ta med jobbet hem..
Hur svårt!?
Satan vad priviligerad jag är. Snacka om att få perspektiv på saker och ting.
Jag tänker att vi alla måste försöka göra det bästa med det lilla livet vi har. Nu når januari sitt slut och ingen är mer redo än jag. Jag ska komma tillbaks till min träning igen, göra den där klimakterieutredningen, hålla familjen nära och vara i naturen så mycket jag kan.
I oktober förra året tog jag dessa bilder på mig själv. De skulle symbolisera min träningsresa.
Nu när jag tränat regelbundet i över två år så ångrar jag att jag inte tagit bättre och mer tydliga bilder på musklernas utvecklingen. Jag antar att jag ville fokusera på den inre utvecklingen – hur hjärnan mådde av att lyfta tungt. Och jag tyckte nog också det var lite ytligt att dokumentera hur kroppen förändrades. Jag fotar mig själv så mycket i mitt arbete ändå så…
Jag kanske ska börja fota mer? Det kanske sporrar mig (och er) till ännu mer rörelse och hälsa. Jag skadade handen vid årsskiftet och har haft hög arbetsbelastning så jag har inte kunnat träna under slutet av 2024 och hela januari. Något pass här och där bara.
Dags för nystart. Min coach säger att det går fort att komma tillbaka i form, greppstyrka och uthållighet när jag har den grundträningen jag redan har. Kanske jag plockar upp kameran och dokumenterar. Skulle ni vilja det?
För exakt nio år sedan spenderade vår familj en del av vintern på Sri Lanka. Det var ett fantastiskt äventyr. Vi förälskade oss i ön, fick vänner för livet och återkom flera gånger efter vår första resa dit. Det var här mitt egna varumärke K LAGERQVIST värkte fram 2019.
Vi är i en period i livet med stora barn och livet är förändrat på så många sätt – känslan kring att mycket gått förlorat och tid som passerat gör mig vemodig och ledsen. Har jag gjort mitt bästa och har jag tagit tillvara på tiden?
Då är det fint att ha en blogg att kika i och minnas åren med små barn i huset – jag har bloggat sedan 2008.
Jag vet mycket väl att det är vardagarna som räknas mest och att de är viktigast men när jag tittar tillbaka på våra äventyr på Sri Lanka blir jag ändå alldeles varm i magen. Det är mina finaste minnen från deras barndom tror jag. Allt var så lätt och vi var lyckliga.
Barnen slutade figurera i mina kanaler för flera år sedan. De vill inte vara med och jag vill inte att de ska vara det heller. Ska göra ett eget inlägg om vad jag känner för att barn barn porträtteras på nätet och dess konsekvenser en annan dag. Men först – denna repris från ett dygn i djungeln.
Vi bestämde oss för att bo i djungeln i två dygn och ta del av vildmarken med dess rika djurliv och grönska. Samtidigt passade vi på att stänga av alla digitala medier, datorer och telefoner. Min kamera plockade jag dock inte ner i väskan och det är jag glad för nu då jag tittar på fotona. Kan inte fatta att detta just hänt och att vi fått den här upplevelsen! Så tacksam för livet just nu.
Följ med här och kika på hur vi hade det.
Vi körde upp i bergen och in i en nationalpark där inte mindre än 800 (!) vilda elefanter bor. De är tydligen ett riktigt stort problem för de som bor i området då de går till attack och är riktigt farliga, de äter dessutom upp böndernas planteringar. Jag var glad att vi bodde högt upp i en trädliknande koja. Vi hade checkat in på Banyan Camp och lyckligtvis var vi deras enda gäster i två dygn. Sjukt lyxigt!
Det fanns ingen el utan allt drevs av solceller och de eldade istället för att ha en spis osv.
Barnen målade mycket och så hade vi långa spännande lässtunder tillsammans innan mörkret föll.
Här fanns ett hållbarhetstänk utan dess like och jag blev grymt inspirerad av vårt värdpar och dess anställda. Till frukost åt vi Hoppers, pannkaksliknande saker gjorda på rismjöl och kokosmjölk. Till det fick vi massor av frukt och kokosvatten.
Den lilla vildkatten Cissi var med oss.
Yoghurten var hemgjord och mjölken kom från vattenbufflarna precis utanför.
Hej på dig.
Det var roligt att bo i en trädkoja utan väggar tyckte killarna.
Allt var otroligt vackert. Så stilla. Men ändå fullt av liv då det var djur och ljud precis överallt. Vi kunde ägna en lång stund åt att följa en varan som promenerade över gräsmattan eller kika på minst 20 roliga apor som svingade sig i träden framför. De var busiga, snodde all frukt om man inte täckte över dem…
Sjön blir torrlagd några månader om året och jag kan tro att det är lika vackert här på Banyan Camp då också.
Vi sov på golvet med myggnät som skydd. Spännande med alla ljuden under natten. Alla påfåglar låter verkligen förfärligt… tur för dem att de kompenserar det hela med att vara typ världens vackraste djur. Vi såg mängder av påfåglar.
Detta är ett Banyan träd. Megavackert tyckte vi alla. Här lekte vi kungafamilj på lillebrors initiativ.
Och då kom en liten sköldpadda och ville vara med.
Mörkret la sig snabbt över djungeln och en brasa tändes utanför. Där satt vi länge och kikade på de stjärnklara natten. Har aldrig i mitt liv sett så mycket och så klara stjärnor. Mellanbror kunde hur mycket som helst om rymden och vi pratade länge om svarta hål, planeter och stjärnstoft.
Sedan var han tvungen att måla lite till. Han håller på att designa sin egna short board för sommarens surf.
Varsågoda! Det var dags för middag ute på flotten i vattnet. Den var klädd i vacker matta och mängder av kuddar och tjusig dukning.
Både lillebror och jag kände lite skräckblandad förtjusning då vi lättade ankar och paddlade ut på sjön in i den svarta natten. Det kändes som om man gled ut i rymden och upp bland stjärnorna på en flygande matta. Har aldrig varit med om något liknande i hela mitt liv.
Morgon igen. Jag vaknade alltid innan solen gick upp.
Det var ett alldeles magiskt och sjukt spännande äventyr. Vi hade naturligtvis tur som hade stället för oss själva men jag är säker på att det blir fint även fast man delar upplevelsen med andra gäster.
