Ett inlägg om dagen var det va?

Hej där.
Jag tittar in så här sent på kvällen och säger hej. Egentligen har jag inte så mycket och säga – eller jag menar att jag inte har något färdigt i hjärnan och med risk för svammel så vill jag bara skriva att jag har satt som mål att posta ett inlägg om dagen – och det är viktigt för mig att följa upp mina mål för att det ska kännas gott i magen.

Idag känner jag mig arg tyvärr. Antar att det hör ihop med att jag har det jobbigare och jobbigare kring pms – måste söka hjälp för det. Är påfrestande att vilja skilja sig en gång i månaden. Min man har bett mig titta på samma grej för en byggrej i trädgården typ hundra gånger nu och jag har helt tröttnat på skiten. Hur mycket kan man grotta ner sig i ett projekt egentligen?
“Men ta någon bara” sa jag och gick med bestämda steg därifrån –  hann bli uttråkad redan tredje gången vi gick igenom alla val.

Fast jag vet ju att det är bra att han är noggrann. Jag har ju uppenbarliga brister på den fronten. Min styrka är att jag är snabb och har lätt för att se visuella helheter.

Imorgon när jag vaknar kommer jag vara så tacksam. Har jobbat med FGL hela dagen och suttit i möten. Allt har rullat på och gått bra – vi fick mycket gjort.
På eftermiddagen släppte vi en föreställning mina vänner och jag satt ihop. Vi har verkligen skapat något helt fantastiskt tillsammans och hyrt hela jäkla Varbergs Teater. Det blir massa klokheter, pepp, skratt, musik, mat och bubbel. Ska berätta mer om det då inte mina ögon grusar sig.
Här sätter jag punkt.

Hoppas ni haft en bra dag. kram K

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer till “Ett inlägg om dagen var det va?

  1. Hej, ville bara säga att jag känner igen mig till hundra procent. Samma känsla med min sambo. Pms.. känns som man blir någon annan, någon man inte känner igen sig i, någon arg liten “lilla my figur,” ändå så är man ju säg själv, det är också en del av vem man är, förlika sig. Får dock alltid så dåligt samvete inför min sambo även om han förstår och är världens finaste.

    Tack för att du delar med dig.
    Vänliga varma hälsningar till dig

  2. Jag fick också värre och värre PMS (är 44 år nu), det visade sig bero på myom i livmodern som jag tog bort för 1,5 år sedan. Tydligen väldigt vanligt men många kvinnor går med detta i många år helt i onödan. Jag bor i Spanien och här göra ofta ultraljud vid rutinundersökning och då upptäcks myom, har förstått att det är väldigt ovanligt med ultraljud i Sverige (om man inte är gravid alltså). PMS är ett helvete. Kram!

  3. Känner så igen mig. Jag ville oxå skilja mig varje månad, skaffa egen lägenhet osv. Har alltid haft jobbigt med hormoner och inget har funkat tills jag började med progesteronkräm. För mig funkar det fantastiskt och jag vill inte skilja mig längre!😂 vet dock att det inte funkar för alla. ❤️

  4. Var samma här! Skiljas sen tågrälsen.. var så hemskt jobbig, å så deprimerad. Sökte hjälp för att inte rasera hela familjen.. är så glad att jag tog mig i kragen. Livet ska ju vara gott att leva❤🤗

  5. Yes, pms:en blir verkligen värre med åldern. Brukar vilja ta livet av mig OCH skilja mig. Det ena eller andra räcker liksom inte. Tar alvedon+naproxen mot smärtan och om jag vräker på märker jag att det även hjälper humöret litegrann, tar av udden. Är annars tacksam att han förstår att även jag lider och att om jag undviker honom så är det för bådas eget bästa…

  6. Åherregud! Du beskrev precis som det funkar för mig och min man, ofta konstaterar vi att vi är ett bra team men ibland blir jag så himla frustrerad på hur noggrann han är 😅

  7. Testa att äta magnesium som hjälp mot pms. Min mamma började äta det när hon fick problem och det hjälpte hennes massor. Sedan kände jag samma problem för några år sedan, jag hade jättedåligt humör och mådde jättedåligt. Testade en magnesium per dag och besvären försvann helt!

  8. Hej! Tänkte bara dela med mig av min upplevelse av pms och vad det visade sig: PMDS.

    Jag har alltid haft lite pms, men inte så att det påverkat livet allt för mycket. När jag var mellan 16-19 handlade det mest om att jag var sängliggandes några dagar i månaden och kände att livet var MEH. Vilket kändes rätt rimligt i den åldern. Men ju äldre jag blev desto värre blev det och för tre år sedan var jag uppe i 14 dagar i månaden av depressionssymtom. Ledsen, trött, tung, arg, inte kär i min sambo. Livet kändes så jävla tungt och jag drömde bara om de 12 dagar varje månad när jag sprudlade av liv och motivation.

    Testade allt såklart,
    Träning, naturläkemedel osv osv.
    Till saken hör att jag tål verkligen inte hormonella preventivmedel, och har inte använt dem sedan jag var femton. Jag testade ssri ett tag på låg dos och insåg att all pms hade gjort mig lätt deprimerad, mådde lite bättre ett tag i det stora hela, men cykeln var fortfarande så tydlig.

    Till slut gav jag upp och träffade en gynekolog för att för en gångs skull reda ut om det hänt något inom den hormonella världen. Hon lyssnade så noga på mig, och föreslog en Nuvaring. Jag skrattade bara och sa att hormoner och jag? Fy fanken. Men hon vidhöll att den borde fungera. OCH DEN FUNGERADE.

    Jag har inne p-ringen konstant, byter var tredje vecka och ungefär var 3:e månad så bryter sig en menstruation igenom, då vilar jag en vecka från ringen. Inte en enda månad har jag känt pms-symptom, jag är jämn i humöret och känner mig nästan lurad på de senaste tio åren. Är det såhär jag egentligen mår under min pmds?? Och en annan positiv sak, jag sparar på det här sättet mina ägg. Något som jag aldrig tänkt på tidigare skulle kunna vara bra, men som nu enligt forskningen är en fördel.

    Vet inte varför jag skrev allt detta, men vill helt enkelt bara ge ett förslag till någon som kanske känner NEJ inför hormoner men som inte vet vad det finns på andra sidan 🙂

    Kram!