Jag går ner till strandkanten för att att vila blicken på den gyllene solnedgången.
Barfota, i bikini med blommig blå duster över axlarna. Min bok i ena handen och min strandväska i andra. Går genom den lilla gränden, ner genom den gröna gången bland hundratals lila blommor och fram i den varma mjuka sanden. Tänker att jag slår mig ner precis där jag står och sjunker ner i sanden och drar upp knäna mot hakan. Så vackert.
Stranden är så när som på tom. Två surfare sitter med varsin öl ett tjugotal meter från mig, längre bort har några andra surfare tänt en eld, kanske ska de grilla och ha en trevlig stund tillsammans och prata igenom dagens äventyr innan mörkret lägger sig över ön. En man simmar i vattnet.
Jag tycker jag uttrycker ganska tydligt i mitt kroppspråk att jag vill vara själv med min solnedgång. Jag vill vara nära havet, dess trygghet och låta himlen färgas från orange till rosa framför ögonen.
Det tar inte lång stund förrän en av surfarna kommer och frågar om jag känner mig ensam och hellre vill komma bort och sätta mig hos dem.
Nej, det är ok, jag vill vara själv, men tack ändå.
Men mannen i vattnet. Han låter mig inte vara. Han glor. Simmar framför mig mitt i den underbara solnedgången. Går upp och går framför mig fram och tillbaka. Ställer sig några meter bredvid. Går framför igen. Söker kontakt. Jag vill be honom gå. Han förstör min stund. Ser han inte att jag vill vara själv?
Hela min varelse uttrycker att jag känner mig sjukt obekväm. Öppnar boken för att visa att jag verkligen inte vill ha sällskap. Ska jag behöva be honom gå?
Jag knäpper en bild på mina fötter i det orangea ljuset och reser mig upp för att gå.
Han tog min stund – jag vill inte ha den längre.
Han visste förmodligen inte bättre – var inte smart nog att läsa mina kroppssignaler. Brydde sig nog inte heller om mitt perspektiv.
Jag går tillbaka genom gränden och undrar hur många gånger i mitt liv ”min stund” , ”min dröm” & ”mina planer” har stulits av en egoistisk korkad man. Alldeles för många tyvärr.
Ska sluta sitta tyst och stirra ner i sanden och hoppas att de fattar.
Berätta för dem att de är i vägen och be dem gå. Låta dem känna sig lika illa tills mods som jag alltid gjort.
Åååh! Älskar dina lite mer personliga o djupare inlägg! Drf jag började följa dig för många år sen. Tack! ❤
Så många stunder på så många olika vis som män/manssamhället stulit från oss. Så fantastiskt viktigt att vi samlar dem nu och att vi förstår att det inte är oss det är fel på, det är inte vi som ska backa och ursäkta oss. kram
kram tillbaka fina!!
Upplevde alldeles nyss samma sak. Sitter på spa och gick till den tomma bubbelpoolen för att koppla av alldeles ensam. En minut senare reser sig den ende mannen i lokalen och kommer för att sätta sig bredvid mig. Han förstörde min stund och jag reste mig och gick. Nu väntar jag på att han ska gå härifrån så jag får bubbelpoolen för mig själv. Ska banne mig mysa innan jag går härifrån.
Men suck. Varför tror vissa (män) att allt vi kvinnor vill är att ha dem och att de kan ta sig rätten att tränga sug på i tid och otid? Eller ja, det är kanske inte så konstigt att de tror det med tanke på hur världen har sett ut och fortfarande till stor del ser ut. Men suck ändå.
Äsch. ja, vissa män är så korkade. Tänker också på att när jag gick ner till stranden funderade på om jag satte mig i en dum och farit situation som ensam kvinna bland män i ett främmande land. Helt sjukt. Men – som Oprah säger ”Time is up!!!!”
Classic! Og hvis man sier noe er man bare en sur bitch…men…det var før, var det ikke ?
Precis. Inte klokt!
Hela tiden män som ska ta all plats! så jäkla tröttsamt. Hoppas du får andra sköna stunder i fred eller i självvalt sällskap!
Tröttsamt ja! Jag har det underbart här och är aldrig långsint. har redan släppt det faktiskt… men det är viktigt att vi talar om det. Annars sker aldrig en förändring. kram K
Usch, känner igen mig. Bra att du beskriver det här för det är något jag aldrig uttryckt. J***a gubbar som tar så himla mycket plats jämt och ständigt och överallt.
Takk for at du skrev dette… <3
Bra beskrivet! Känner igen mig av din upplevelse, män som vill vara för nära och som inte fattar. Det är inte så lätt, man vill ju inte säga ifrån så de blir ännu mer närgångna, så att kontakten med dem blir att ingående förklara och motivera varför man vill vara i fred…
Känner igen mig i den situationen. Säkert sorgligt många kvinnor med mig som gör det också. Ursch. Skulle också behöva lära mig att säga ifrån.