Med risk för att ta mig vatten över huvudet vågar jag påsta att jag hade fungerat och trivts väldigt bra som frånskild.
Missförstå mig inte här nu – jag är väldigt kär i min man och kan egentligen inte tänka mig ett liv utan honom. Fast att bara få rå om sig själv och bestämma allt själv är ju faktiskt rätt så skönt. Våra barn är ju stora nu, vilket gör att man har en hel del tid för sig själv då de hellre hänger med vänner än med föräldrar. Så jag är inte säker på att jag hade haft samma inställning om ungarna vart tre och fem år gamla…
Denna helg har jag varit engagerad förälder, jobbat, tränat, städat, sovit, badat, promenerat, grejat i trädgården… Ja, herregud vad mycket jag gjort då min man varit iväg sedan torsdag. Otroligt faktiskt när jag tänker efter. Blir jag lat och långsam i hans närvaro eller tar all vuxentid och alla samtal vi har så mycket av min tid? Vi får väl hoppas han inte läser detta inlägg för då hade han kanske blivit orolig. Nä, men skämt å sido, men min man har ofta sagt att jag skulle fixa det bättre om vi gick skilda vägar eftersom jag helt enkelt har lättare än att han att bryta och gå vidare. Är det färdigt så är det färdigt för mig.
Men rent praktiskt hade det ju blivit sjukt krångligt och det tror jag är därför många par håller ihop år ut och år in. Boende, socialt liv och ekonomi kastas omkull och ingen har råd att köpa ut den andre ur huset så alla får flytta och vem får vännerna…? Min mamma har alltid sagt att jag måste se om mitt eget hus efter hennes egna skilsmässa. Har den ena jobbat mer och den andra varit hemma med barnen så blir det ju helt klart ojämställt och det var väldigt många år vi faktiskt hade det så. Det var ett gemensamt beslut såklart men det hade blivit ganska trist för mig om relationen inte hållit efter småbarnsåren.
Nu jobbar jag mer och har ökat min inkomst under de senaste åren och det känns både tryggt och jämställt. Dock tar min man det största ansvaret för ekonomin här hemma och det är ju inte så bra. Borde ha mer koll här.
Har ni gått igenom en skilsmässa? Vill ni berätta hur det var – vad gick bra och vad var mindre bra efter separationen?
Ja, idag höll kanske bildmaterialet inte ihop med texten i detta inlägg men jag tog tankarna rakt ur min skalle – så håll tillgodo.
Nu ska jag gå ner och städa tvättstugan och ta källsorteringen – vet inte om jag gör det för att det ska bli gjort eller om jag vill briljera inför min man och visa att jag är grym. Oavsett är det ju bra att det blir gjort, jag får känna mig lite duktig och tillfreds innan jag sätter mig i bastun och sedan slänger fötterna högt i soffan framför en film med lillebror.
Se till att korrigera era pensioner om ni inte redan gjort det! Tycker det är upp till familjen att välja hur en gör med arbete och tid hemma men ens partnern ska ju inte förlora på det ekonomiskt i längden! Stor kram i novemberslasket
Yes, har två äktenskap bakom mig (ett från 18-30 års ålder och sedan mina barns pappa). Det finns så otroligt mycket att säga om detta. Min relation med barnens pappa blev otroligt bra efter separationen. Vi är idag varandras bästa vänner som tom ringer om dejtingtips! Vi firar alla stora dagar ihop och för närvarande bor han i min lägenhet då han är mellan boenden och för att våra tjejer inte ska behöva fara hit och dit. Det har alltid varit våra barns perspektiv i första hand. Oerhört tacksam för det.
Men ekonomiskt är det fortfarande oerhört svårt. Att arbeta heltid när jag har barnen är inte aktuellt då även vi lever med npf i familjen så det behövs mycket närvaro. Jag upplever att det är jättesvårt att få ihop mitt driv/arbetsdrömmar med verkligheten som ensamstående till en 10 och 12 åring. Gick från egen företagare med olika månadsinkomster till anställd då banken inte godkänner något annat. Från villa med fantastisk trädgård till lägenhet i gråa betonghus i ett mindre mysigt område. Men det går det med. Jag har verkligen fått kämpa med både mina fördomar och vanor.
Den största utmaningen har varit att lära känna mig själv. En enorm personlig utveckling som jag inte hade kunnat göra i äktenskapen. Som hur jag relaterar i en relation, vilka behov jag har och hur uttrycker jag dem, finns utrymme för utveckling osv. Frågor vars svar jag nu tar med mig när jag väntar på min nästa kärlek. Nu vet jag vad jag behöver och önskar ha i en relation. Och jag inser vilket arbete som krävs för att vara i en. Den aspekten gör mig lite bekväm nu när jag har varit singel i några år med några älskare hit och dit. Det livet är ganska så härligt. Men jag drömmer om den där relationen som får vara en arena för utveckling, i ett varmt hem, med gemensamma mål och allt det andra fina.
Men hade jag förstått vad det skulle innebära att vara frånskild hade jag kämpat betydligt mer för att få relationen att fungera. Ingen hit som ensamstående förälder.
Faktiskt så har jag sörjt o saknat o gråtit ofantligt mycket NU efter 11 år liksom …
För mig är det precis likadant, jag blir aldrig så produktiv som när jag får vara själv hemma. Jag tänker att det är närvaron av andra som tar energi och att möjligheten att få vara själv ger energi, vilket kan vara svårt när man lever i en familj.
En annan Ulrika:)
Hej!
Jag är separerad ifrån mina barns pappa. Glömmer aldrig känslan när jag fått nyckeln till mitt egna lilla boende. Det var första gången i livet jag bodde själv. För mig var det en härlig känsla. Att få äga mitt egna boende och bestämma allting själv. Ekonomiskt hade jag nog inte klarat av det om jag inte fått ut pengar ifrån vår försäljning av vårt gemensamma hus som gick med vinst. Hade fast jobb och kunde därför få lån utav banken, samt lägga en handpenning från försäljningen. Barnens pappa jag separerade ifrån kunde dock köpa ett större boende än mig, då han hade högre månadsinkomst och fick därför ett högre lånelöfte än mig.
Det jag tyckte var jobbigast vid vår separation var att man förlorade kontakten med de gemensamma vänner vi hade. Det blev liksom konstigt på något sätt att umgås med dem själv, eller umgås med dem när man träffat en ny partner.
En annan sorg var att jag förlorade kontakten helt med hans familj, som jag tyckte jättemycket om. Hans syster och jag var bästa vänner, och hennes barn har alltid varit med i bilden. Även hans föräldrar var helt underbara. Det sörjer jag än idag, och jag har blivit en sådan som smygtittar på deras sociala medier. Vet inte om det är så bra egentligen, men kan ändå inte låta bli.
Med våra barn gemensamma barn har det fungerat bra, och vi har alltid haft gott samarbete när det gäller dem. Det var väl lite stel och svårt den första tiden efter separationen, men sen har vi ändå haft god kontakt.
Idag lever jag med en ny man, och det är inte alltid en dans på rosor när två familjer slås ihop och man blir en bonusfamilj. Med facit i hand hade jag idag gjort saker och ting annorlunda.
I övrigt är jag en sådan som inte har några som helst problem med att vara ensam. Får ofta mer saker gjorda när jag är själv. Kanske för att jag då inte behöver ta hänsyn till någon annan, och kan göra allt på mitt eget vis. Jag tror att särbolivet hade passat mig ganska så bra.